torsdag 16 december 2010

Maria Vargas Llosa och jag

Jag kan inte direkt påstå att jag har läst så många rader av årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa, men jag läser gärna om pristagarna. Den oktober-vecka då årets nobelpristagare utses är rena högtiden för mig, det är inte många nyhetsprogram jag missar då.

Även om jag - liksom de flesta andra – inte är så väl bevandrad i vad pristagarna egentligen har uträttat brukar jag ändå när nobelpriset delats ut ha lite hum om ett och annat.

Eftersom jag bodde många år i Uppsala så har jag både hört och sett en del nobelpristagare live och även lyssnat till oftast rätt svåra och komplicerade föreläsningar och i sanningens namn inte begripet mycket – men stämningen upplever jag, känslan av att vara närvarande är så påtaglig.

Att jag efter flytten ut på landet hösten 2005 åter skulle få möjlighet att se och lyssna på en riktigt äkta nobelpristagare föreföll inte så troligt – men eftersom jag numera är med i Facebook tycks det mesta vara möjligt. Det finns en man som heter Mikael Svanberg som är en av männen bakom intressegruppen Svenska Akademien härpå FB och genom honom lottades det ut ett antal biljetter till ”Kvällar på Svenska Akademien” som hålls på Börshuset. Och kan man tänka sig så fick jag en biljett, och det skall jag tacka honom för. Tack Mikael.

Börssal och museum

Jag har tidigare besökt huset där Börssalen ligger, men då gått igenom huvudingången där Nobelmuseet finns, men nu var ingången från Källargränd. Redan där förstod jag att det var något speciellt på gång, rätt mycket människor som stod ute - dom hade inga biljetter. Media hade börjat samlas. Det massmediala uppbådet var mycket stort, både från Peru och från Spanien - som varit och är något av Vargas Llosa andra hemland - kom ett stort antal journalister och radio/TV människor.

Är vi inte släkt?

Redan i hissen upp till våningen där Börssalen ligger hände det saker, jag råkade hamna i samma hiss som akademiledamoten Kjell Espmark, som är född i Strömsund i Jämtland, samma plats som min mor föddes på. Och jag kunde ju inte låt bli att utbrista nånting med att det var trevligt att åka hiss med en gammal Strömsunds-bo. (Jag säger som den döende detektiven Johansson i Leif GW Perssons senaste bok med samma namn: Var får jag allt ifrån?). Det är först senare som jag kommit på att vi är antagligen lite släkt, så det får jag väl nämna till honom vid något senare tillfälle, vi kanske kan dela hiss nån fler gång.

Börssalen är mycket pampig, helt enkelt så pampig som man kan föreställa sig något som tillhör Svenska Akademien. Vi ombads att komma i god tid, dörrarna öppnades en timme innan föreläsningen skulle börja, och efter en kvart var det närapå fullsatt. Sällan har jag hört en mer sorlande massa än vi som var inne i börssalen vid detta tillfälle. Det var en uppsluppenhet, det var en glädje, nästan lite grann av en skolavslutning, det togs massor av foton, och det byggdes upp en mycket stor förväntan.

En klocka slog och en röst hälsade oss välkomna och nämnde bl a att inga foton skulle tas under själva föreläsningen och som genom ett trollslag försvann alla små digitalkameror.

Englund och Llosa

Och så kom Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund och Mario Vargas Llosa, och den väntande publiken visade sig kunna applådera mer och innerligare än vad jag minns någon annan publik ha gjort. Det var rent av fantastiska applåder, det var ett välkomnande av en stor författare, ja närmast något av en idol och sitt lands nyaste ambassadör.

Hyllning till läsandet, skrivandet och hustrun

Mario Vargas Llosas föresläsning hette: En hyllning till läsandet och dikten. Det blev en nobelföreläsning som omfattade 12 A-4 sidor och varade i ca 57 minuter. Föreläsningen hölls på spanska, vi åhörare hade kopior av föreläsningen på svenska, engelska, franska, tyska eller spanska. Herr nobelpristagaren talade alltså sitt eget tungomål. ”Gud må förlåta mig somliga” rader skrev redan Ferlin, och min God fick förlåta mig att inte jag – inte heller Horace tycktes det mig – kunde ha vår uppmärksamhet på topp alla de 57 minuterna. Men när Vargas Llosa kom till sidan nio lyssnade vi alla. Författaren tackade sin hustru som varit honom ett oerhört stöd under alla åren. Vargas Llosa:

-         -  Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns; Mario, det enda du duger till är att skriva.

Då var knappt ett öga torr och det var en påtagligt rörd make som förklarade makan sin stora kärlek inför hela världen.

Kaos utbryter... 

När föreläsningen var avslutad utbröt nästan kaos, de nedstoppade digitalkamerorna kom upp som på en given signal – och nu tog det riktigt stora fotograferandet vid - och mitt i alltihopa stod dock icke moder jord, fast mer en sprudlande glad nobelpristagare som nu fick motta folket hyllningar. Fotoblixtarna stod som spön i backen om nu något sådant vore möjligt.

Och nu hände något rätt anmärkningsvärt. Många människor – män som kvinnor, jude eller grek, svensk eller peruan - fingo något grumligt i blicken och gick med raska steg mot talarstolen, där en nobelpristagare nyligen stått - och under historiens gång kanske massor av nobelpristagare stått och föreläst. Det tycktes vara främst två slags individer som var på G, de som tordes gå fram till talarstolen för att bli fotograferade - och de andra, de som tog själva bilderna.  

Jag och talarstolar...

Att jag sedan länge haft den egenheten att låta mig fotograferas i olika talarstolar, eller i kyrkliga predikstolar – eller andra liknade situationer – känner mina nära och kära till. Nu vädrade jag morronluft och med bestämda steg styrde jag fram till talarstolen och jag fick en japansk dam att ta ett par foton på mig.

Efter att jag hade blivit fotograferar började liksom en del luft gå ur mig, och jag befann mig i en härlig sinnestämning, hela situationen var euforisk, det var som årets första sommardag. Och så började vi gå till vårt eget och när jag mer eller mindre trängde mig ut genom den trånga dörren mot Källargränd råkade jag hamna bland Vargas Llosas stor släkt och vi fick ett stort antal TV kameror och mikrofoner  riktade mot oss. Jag kunde ändå stilla smyga undan och ville behålla den härliga stämningen och beslöt mig för att gå ut och ät en god middag och vad kan väl en middag efter en nobelförelösning kallas annat än en nobelmiddag.

Tack för i år Mikael - återkom gärna

Ett PS riktat till Mikael Svanberg: Jag ställer mig på kö till nästa års biljetter till nobelföreläsningen, det var en fantastisk upplevelse att få vara med.

Så här presenterade den peruanska tidningen El Comercios landsmannens, nobelpristagarens triumftåg i Sverige: http://elcomercio.pe/mundo/682110/noticia-siga-minuto-minuto-entrega-premios-nobel-2010

fredag 29 oktober 2010

Döden på recept - ryskt TV-program där vi medverkar

Så kom då äntligen besked om att det ryska TV-program som vi medverkade i – det som spelades in den 21 jan i år – har sänts – i tisdags i den ryska televisionens Channel One, den stora kanalen som har med än 20% av tittarna. Programmet har fått den tämligen provocerande titeln ” Döden på recept”. Tack vare nutida teknik – bl a med översättningsprogram - har jag kunnat se att det har flaggats en hel del för programmet.

Det sända programmet var 48 minuter långt, den första version som vi fick i somras var 52 minuter. Det framgår därmed tydligt att producenterna Indigo har varit tvungna att korta programmet med ca 4 minuter – sannolikt pressad av  ledningen för Channel One som var inkopplad tidigt i produktionen. Detta är alltså den direkta orsaken att det dröjt så länge innan programmet kunde sändas.

Vi fick redan i somras veta att det var stora diskussioner kring programmet. Världens största läkemedelföretag – Pfizer – som också medverkar i filmen - uppgavs vara mycket negativa till hur de framställdes i denna dokumentär, och företagsledningen pressade både Channel One och produktionsbolaget att filmen skulle redigeras om. Uppenbarligen har så skett. Vårt inslag – på knappa fyra minuter – har inte förändrats. Dock är vi lika kritiska till det läkemedelsföretag – Eli Lilly – som syntetiserade/uppfann Dextropropoxifen – men de har för vana att varken medverka i media eller i TV-program. I konsekvens med detta har de inte heller några synpunkter på hur de framställs i ex TV. Vi kommer in i bild efter ca 22 minuter.


Vad säger vi egentligen i programmet??

Vi fick ett mail från Alla som jobbar på produktionsbolaget Indigo; 

Dear Ulf and Birgitta,

Hope you are well!
So I have translated your part of the film. Please see it below. I hope it is understandable ))

Ulf: It entered the market in 1957. In the middle of sixties it was the most popular and widespread medicine of that time. But already in the beginning of sixties they knew that it was a dangerous medicine.

Voice-over: This married couple are the scientists in medicine. They were first who gave the alarm when found out that thousands of people die annually after taking inoffensive pain killer produced by the company Lilly.

Birgitta: We started our investigation, we found those people. It became serious for us after we had read 1600 files and found out about all that tragic deaths. And then there was a struggle against the pharmacological companies and agencies.

Voice-over: The struggle which took years and which was accompanied by tens of thousands victims considers Ulf Jonasson. But the company Eli Lilly didn`t want to stop selling the profitable medicine. Meanwhile during the 17-year of struggle the scientists became the collectors of the typical horrific stories with a terrible end.

Birgitta: For example, there was a guy who found several pills in a cupboard at a party. He mixed them with beer. In the morning he wanted to eat cereals. So he sat down to watch a sport tv program with a plate of cereals and died. His mother entered the room and found him dead.

Voice-over: Inspite of the prohibition of the medicine in Sweden the company Eli Lilly continues to produce and sell the pain killer which contains dextropropoxyphene.

Birgitta: This medicine is still used in the USA and in many other parts of the world. It is being sold in the quantity of 3200000 kilograms a year around the world. It kills 10 000 people a year.

Voice-over: The medicine is being withdrawn from circulation in Europe but it is still used in Russia. Partially the reason is in our system of clinical trials. In Russia they don`t carry out a blood test on a perished person. So if a bad medicine was the cause of the death nobody will know. And the most important is that in Russia the clinical trials are being conducted by the same company which produces it.


tisdag 26 oktober 2010

Viss upplysning till Funderingar om " När jag bytte parti - från fp till m "


Det kunde uppstå en viss undran när man läser min text om ”När jag bytte parti - från fp till m” – se förra inlägget. Jag hade sett en rubrik i Katrineholms Kuriren där det stod:

 

Partibytardag ska locka väljare till alliansen

 

---------------------
Jag kunde inte motstå den journalistiska impulsen att svara på detta, men på ett annat sätt än vad de tre i den decimerade borgerligheten avsåg.

That´s all

När jag bytte parti – från fp till m


När socialdemokrater och moderater i Katrineholm beslöt att bilda politisk majoritet, stod det hela plötsligt mycket klart för mig. Det var ju närmast så som jag - som fp-are - och m - hade verkat i Vård-och omsorgsnämnden - som jag tillhörde under några år.

M´s ledamöter i nämnden tilläts tänka själva, med för fp skulle direktiven komma från oppositionsrådet Callhammar – ofta genom Irené Nilsson.

Arbetet i nämnden kunde ofta bedrivas under ”påverkan” av sunt förnuft i stället för mer eller mindre renodla varje fråga och ge frågorna politiska förtecken. Man kan kalla det politisk pragmatism.

När politikerna ställs inför verkligenheten i en liten kommun som Katrineholm, kan det vara klokt att välja att vi tillsammans försöker lösa problemen i stället för att skapa ännu fler problem – genom onödigt politiska tjafs.

Innan beslutet om det politiska samgåendet mellan s och m fanns det inte tillstymmelsen till tanke för mig att jag skulle engagera mig i det kommunpolitiska igen, men nu…

torsdag 30 september 2010

s + m = sant. Callhammar utfrusen

  --  Jag tror det handlar om personkemi, sade moderaternas ledare i Katrineholm Lars Härnström, som en kommentar till att m och s har bestämt sig för att samregera i Katrineholm.
-     
Uppgiften att Katrineholms starke man kommunalrådet Göran Dahlström och Lars Härnström skall utgöra ledarduon inom kommunen var en politisk bomb av högsta potens. Det är första gången på ca 90 år som socialdemokraterna inte har politisk majoritet i Katrineholm och valresultat var mycket oklart.  

Det låg nära till hands, tyckte många, att s skulle liera sig med mp och v, och att Alliansen skulle fortsätta i opposition. Frågan var närmast vem som skulle företräda Alliansen, Lars Härnström som representant för det största borgerliga partiet eller om Ewa Callhammar som kunna locka över c, kd att rösat på henne. Av detta blev platt intet.

Ewa Callhammar - fp – som fortfarande – dvs året ut – är  Alliansens oppositionsråd inom kommunen, var uppenbarligen mycket chockad över beskedet om att s+m=sant och hon hade mycket nära till gråten. Detta framgick i Östnytts kvällsnyheter. Hon var mycket omskakad, närmast förtvivlad. Hennes livs stora dröm var att Alliansen skulle vinna valet och att hon själv skulle bli kommunstyrelsens ordförande och Göran Dahlströms efterträdare. Alternativ två var att hon skulle fortsätta som oppositionsråd i ytterligare fyra år. Dagens beslut - som alternativ - fanns med största säkerhet inte ens i hennes vildaste fantasi. Dahlström - Härnström detroniserade henne fullkomligt, nu blev hon helt utfrusen.

Callhammar har sedan 2006 haft oppositionsråds lön, hon representerade de fyra borgerliga partierna och totalt 21 av de 51 mandaten. Nu har fp 6 mandat, och större politiska bas torde hon inte få, hennes arvode kan nu bli gruppledarens, inget mer.

Callhammar fick många personröster, men hon är inte alls lika populär bland politikerkollegor, de som hon dagligen arbetar med. Hennes ställning som oppositionsråd har varit mycket omdiskuterad, jag har publicerade en debattartikel i Katrineholmskuriren ”Ewa Callhammar bekräftar sig själv”, införd den 15 sept. Andemeningen i mina rader var att Callhammar främst ser till de sina, sin familj, folkpartiet och i fjärde hand Alliansen. Se även http://jonassonulf.blogspot.com/2010/09/ewa-callhammar-bekraftar-sig-sjalv.html

Lars Hörnströms inledande citat fångar den uppkomna situationen i ett nötskal. Det är precis vad det är fråga om. Härnström och Dahlström har mycket god personkemi, Callhammar är det mycket få män som har en god personkemi till.  

måndag 20 september 2010

Vad är politikens egentliga kärna?

Enkelt uttryckt kan det sägas vara att varje parti vill genomföra så mycket som möjligt av det som partiet beslutat om vid kongresser, landsmöten och vad de beslutande organen heter.

Så enkelt kan det alltså skrivas.

Då kan man fråga sig: Om ett parti i ett val samarbetat med två andra partier som båda går tillbaka vid detta val - ett av partierna gör sitt sämsta val sen 1914 – skall man då fortsätta satsa på detta alternativ, dvs på The losers.

Kom ihåg: Om du vill genomföra så mycket som möjligt av din poltik bör du samarbeta med vinnarna – The winner takes it all heter det som bekant.

Här har nu miljöpartiet för första gången sedan man bildades 1981 en mycket stor möjlighet att få delar av sin miljöpolitik genomförd, skall man då ta chansen eller skall man satsa på The losers, dvs Sahlin och Ohly? – och aldrig har en rimlig möjlighet att påverka. F ö kommer Sahlin inom en snar framtid att ta ett tårfyllt avsked av ett parti som till stora delar egentligen inte ville ha henne.

De två språkrören Maria W och Peter E torde/borde bli erbjuda platser i regeringen – de tillhör vinnarna. Att fp, c och kd förlorar inflytande är också rimligt, att m kan göra nästan vad de vill är klart, men Reinfeldt och m kommer att ta ansvar för den kommande regeringen. Miljöpartiet kan göra både sitt land och sitt parti stora tjänster genom att acceptera erbjudandet att ingå i regeringen - samt också ta sitt ansvar för en komplicerad parlamentarisk situation.

Den stora turbulensen – eller?


Som jag skrev i mina inlägg i natt så blev valresultaten bra precis som jag hade förutspått, både på riks och på lokal nivå. I runda tal fick Alliansen 5,7% fler röster än de rödgröna i riksdagsvalet – jag hade tippat 5-7 %. Vid valet 2006 var skillnaden mellan de två blocken ca 2%, det säger ju en hel del om hur det ligger till i vårt land. Förnuftet segrar, arbetslinje i stället för bidrag – för att hårddra det hela.

De stora tårarna, och irritationerna - som vore de från sandlådan - svarar nu de rödgröna för. Det sägs också att nu råder kaos. Maken till naiva reaktioner från de rödgrön har jag aldrig upplevt. Lars Ohly må egga de egna trupperna men nog var hans framträdande rätt patetiskt i natt.

Vi har en konstitution
Jag har aldrig tänkt en positiv tanke om något extremparti – som tidigare Ny Demokrati eller nu Sverigedemokratrena – eller något kommunistparti eller andra systerpartier i Europa. Men jag kan upplysa de rödgrön om att vi i vårt land har både rättigheter att bilda politiska partier och att vi har yttrandefrihet. Om dessa rättigheter står att läsa i vår konstitution.

Att nu SD kommer i in Riksdag, Landsting och Kommunfullmäktige är en sak som vi måste förhålla oss till. Så ser verkligheten ut. Sedan kan och bör vi inom respektive område politiskt bekämpa SD. Partiet har faktiskt fått en helvetes massa röster, vanliga levande människor har bevisligen röstat på dem.

SD större än kommunisterna
Den som piper mest är mannen som i alla år – tills det pressades fram en läpparnas bekännelse att han inte skall kalla sig kommunist - är Lars Ohly, vars parti fick färre röster än SD. Kan man tänka sig.

Men även Sahlin tar till de stora bröstonerna, och vill skylla i princip allt på Alliansen. Det är dock S som gått tillbaka mest av alla partierna.

Nu råder det stora kaoset trumpeter Aftonbladet ut. Nå ja, snart lägger sig de hetaste känslorna, och det är dags att tackla den uppkomna situationen.

Miljöpartiet en av vinnarna
En av de tre stora vinnarna i valet är ju miljöpartiet, som dock såg sina regeringsposter försvinn. Det är en riktig och viktig markering av Reinfeldt att sträcka ut en hand till mp. Det skulle kunna bli ett par regeringsposter för mp – och att man hjälper till att ta ansvar. Centern och kd förlorar säkert en post var, kanske också fp. De stora vinnarna är helt klart moderaterna som sannolikt får någon fler regeringspost.

När spricker samarbetet?
Att det rödgröna samarbetet spricker inom kort torde vara helt klart. De enda som vunnit på detta samarbete är mp. Socialdemokraterna är de stora förlorarna och många inom såväl partiet som inom s delen av facket fick sina farhågor bekräftade, inget samarbete med varken miljöpartit eller vänsterpartiet, dvs gamla kommunisterna. 

Sahlin dagar räknade
S har helt klart gjort sitt sämsta val sedan 1914. Och nu är sannolikt Mona Sahlins dagar räknade, inte ens (s) kan vara så naiva att tro att en så stor förlorare skall kunna bli en vinnare till nästa val. S är ett parti bland alla andra, facket är inte dess förlängda arm, allt fler fackliga medlemmar röstar ju på moderaterna.  Många trodde att botten var nådd vid förra valet, då man fick kring 35%, nu blir det kring 30.

Det är egentligen ingen helt ovanlig situation i riksdagen som nu uppstått. Inom många parlament får regeringspartiet söka stöd för sina förslag bland de andra partierna – om man inte har majoritet. Konstigare än så är det inte.

Att ett främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen visar helt enkelt att vi nu är en del av Europa.

onsdag 15 september 2010

Intet nytt under solen - typ


Till mina favoritsysslor hör att besöka kungliga huvudstaden och de möten som Publicistklubben har ungefär en gång i månaden. Det är måndagskvällarna som mötena är. I måndags var första mötet denna termin och vad skall ett sådant möte handla om - om inte det kommande valet. 


Mötet inleddes dock med utfrågning av kvällstidningarnas chefredaktörer, Thomas Mattsson, Expressen och Jan Helin AB. Ingen av dessa två har mitt förtroende numera. Dom försvarade sina väldiga satsningar på att hänga ut Assange och Littorin. Bottennapp om Du frågar mig. Ingen av dem kunde påverka min syn på dem i positiv riktning. Dock kan jag länka till Thomas blogg idag
http://blogg.expressen.se/thomasmattsson/entry.jsp?messid=621097


Sen kommer den stora debatten


Som vanligt var det mycket trevligt med god samvaro och bra debatt. Här ses den diskuterande panelen, ordf Ulrika Knutson, Jan Larsson; f d statssekreterare hos Göran Persson, Ulrica Schenström , f d statssekreterare hos Fredrik Reinfledt, KG Bergström politisk reporter, Johan Ingerö - liberal webbredaktör på NEO samt Julia Skott, internetprofil .

Se referat:http://www.publicistklubben.se/2010/09/13/live-debatt-om-valrorelsen/


Min egen insats

Efter debattens slut gick jag fram till ordförande Ulrika - som jag träffade redan under vår tidiga ungdom på Upsala Nya Tidning – och sade:  


- Egentligen är den här debatten inte alls ny, dvs att vid i stort sett varje val så anklagar den ena sidan den andra för än det ena än det andra, ex för att bli missgynnad eller mera positivt behandlad än den andra - eller tvärtom. I min examensuppsats från JH I Göteborg 1971 skrev jag om detta.

- Det var då den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahl åkte på en lastbil runt i Uppsala och skanderade att UNT gick borgarnas ärenden. Det var valet 1970 och uppsatsen handlade om " UNT:s politiska material inför valet hösten 1970"

- Min uppsats visade – inte alls oväntat – att på nyhetssidorna så behandlades partierna efter vad de presenterade nyhetsmässigt, på debattsidorna framgick att samtliga partier – även det allra minsta KPML:r - kom till tals, och vad gäller ledarsidorna så företrädde UNT liberala värderingar.

UNT:s chefredaktör Lennart Hirschfeldt var så nöjd med min uppsats att han refererade till mitt arbete i sina journalistiska memoarer ”Trettio år med Upsala Nya Tidning 1960-89”, sid 65 - det kom jag inte ihåg att nämna för Ulrika just då.

Ulrika utbrast:
- Varför gick du inte upp och nämnde detta?

Jag svarade:
- Mm

Då tog Ulrika mig i – om inte hampan så nästan - och presenterade mig för några av debattdeltagarna som dröjt kvar på scenen: Jan L, Ulrica S och KGB – och jag upprepade min story.

Jag upplevde att jag fick höra ett trehövdat:
- Mmm

Av detta lärde jag mig att man inte skall komma med alltför förnumstiga kommentarer inför f d politiska höjdare och en gammal politiskt räv - som kan antyda att vad dom nyss sagt, redan har sagts tidigare.


lördag 11 september 2010

Ewa Callhammar brukar ”höra i syne”


I Katrineholms-Kuriren den 7 sept har oppositionsrådet i Katrineholm Ewa Callhammar (fp) publicerat en insändare som riktar sig till kommunalrådet Göran Dahlström under rubriken: 

Har Dahsltröm lovat muslimerna en större moské

Idag - 11 sept - vidhåller Callhammar sitt påstående trots att såväl Dahlström som imam Ameziane förnekar påståendet, och det föranleder mig till följande kommentar, som också har sänt in till den lokala tidningen:

Ewa Callhammar brukar "höra i syne" 

I det här fallet tror jag helt och hållet på Göran Dahlström och imam Mohamed Ameziane. Ewa Callhammar däremot är en person som då och då "hör i syne". Hon formulerar i sin skalle att "hon hört nånting" men det är hennes egna fantasier hon beskriver på det sättet. Det ” hon hört” finns liksom aldrig på mail eller i brev, antingen har hon ”sprungit på nån”, eller ”nån har hört av sig”. EW var min politiska chef under några år då jag var aktiv i kommunalpolitiken Det hände då och då att ”hon hört nånting” och då var det oftast lite suspekta saker hon ville testa om vi gillade.



tisdag 7 september 2010

Ewa Callhammar bekräftar sig själv

Jag skrev ett inlägg - Politiskt baksmälla….. - här på bloggen och det berörde bl a oppositionsrådet i Katrineholms kommun Ewa Callhammar – och hon representerar folkpartiet. Hon är alltså det officiella kommunalrådet för oppositionen – dvs Alliansen, vilket innebär att hennes främsta uppgift är att företräda de borgerliga partierna – Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet  samt Kristdemokraterna – och för detta torde få ca 75 % av sin lön.

I mitt tidigare inlägg menar jag att hon i första hand företräder sig själv, i andra hand sin familj, varav ytterligare tre personer också arbetar/arbetat politiskt inom kommunen. Mamma Irene Nilsson, plats 26 på valsedeln till kommunfullmäktige, döttrarna Lisa – på plats 10 – medan dottern Emma tidigare i år lämnande uppdraget som ersättare i socialnämnden.

I tredje hand representerar hon folkpartiet och i sista och fjärde hand representerar hon Alliansen, ett arbete för vilket hon alltså avlönas.

I dagens Katrineholms-Kuriren -  070910 - har Callhammar publicerat en insändare som riktar sig till kommunalrådet Göran Dahlström under rubriken: Har Dahlström lovat muslimerna en större moské

I sista stycket av sin insändare skriver hon:

-         - Får jag bestämma efter höstens val går inga skattepengar till hyra av moské. ( det feta markeringen av pronomenet jag svarar undertecknad för)

En bekräftelse så god som någon att Ewa Callhammar i första hand bryr sig om Ewa Callhammar, och så var det väl inte tänkt?

... en YouTube video

Den 27 nov 2008 lade jag ut en ca 15 minuter lång video på YouTube, filmare var min svåger Carl Sandberg. Han var en mycket cool fotograf och vi tog det hela med en enda tagning. Det blev en hel del besök redan från början men i ärlighetens namn behövdes en hel del promotande för att den skulle nå viktiga personer och beslutsfattare - ex läkemedelsmyndigheter världen runt, senatorer i USA och andra.

Efter ca ett år eller så märkte jag att ljudet var förstört - pajat på något sätt - det försvann helt enkelt efter ca 5-6 minuter. Och det var sannerligen inte så lustigt. Vi testade att lägga ut en ny kopia från mitt original, men det ville sig inte riktigt och en video fick inte vara länge än 10 minuter - min är ca 15 minuter. Så småningom har jag lärt mig hur jag kunde göra och lade ut denna nya kopia av mitt anförande - som sammanfattade 15 års forskning på 15 minuter. Videon hade vid bytet besökts av 10 782 unika besökare, och dagen för bytet var dne 2 augusti 2010.

Ryssar på besök

Enligt statistik för YouTube så har videon kollats in över i princip hela världen, Ett av de mest överaskande besöken var ett ryskt företag som producerar bl a dokumentärer för Rysslands största TV-kanal - Channel One. Denna kontakt resulterade i ett besök av två ryska journalister i januari i år då företaget spelade in en dokumentär om läkemedel som förorsakar död och elände - men ändå är strålande affärer. Programmet är i princip färdigt, inslaget med oss är ca 4 minuter - riktigt hyfsat. Visningsdagen har skjutits upp då ett av de intervjuade företagen - världens största läkemedelsföretag Pfizer - har kopplat in jurister då dom reagerar mycket starkt på grund av inslaget som berör dem.

Det läkemedelsföretag som vi riktar vår kritik mot -  Eli Lilly - har sedan mitten av 90-talet konsekvent vägrat att tala med media. För Lilly är situationen mycket besvärande då dom för något år sedan ingick ett avtal med den ryska läkemedelsmyndigheten om samarbete, och i detta program utsätts Lilly för mycket kraftig kritik då företaget i mer än 50 år sålt ett läkemedel som tagit livet av tusentals personer varje år - med deras goda minne. Pengarna styr.

Två valutgångar

Jag har här  i två inlägg berättat om det förmodade valresultatet inom min hemortskommun, Katrineholm  samt för hela riket. Inslag ett har rubriken: Politisk baksmälla efter valet i Katrineholm och inslag två Alliansen segrar i valet med 5 - 8% - och får egen majoritet.

Valresultat redan nu: Alliansen segrar i valet med ca 5 – 8% - och får egen majoritet. (s) under 30% http://jonassonulf.blogspot.com/

Ett par trådar och ....

Jag har sedan några år ett par trådar och ett inslag på YouTube här på nätet. Dessa trådar/videoklipp rör sig om frågor som jag har engagerat mig speciellt mycket i. Min första tråd gällde den svenske statsministern Tage Erlanders besök hos President Harry Truman i Washington DC den 14 april 1952.

Tage E och DC 3-an 

Grunden till denna tråd är att jag under en längre tid hade engagerat mig för - och varit tämligen insatt i - händelserna kring den försvunna DC 3-an - som sköts ner av ryssarna den 13 juni 1952. Det är mycket tack vare min gode vän Birger Lisshagen - vars pappa var en av de åtta som följde planet ner i havets djup - som jag har kunnat ta del av mer informellt material och kunnat besök både UD och Muskö-basen där den upptagna DC 3-an fanns en tid innan det slutligen hamnade på Nya Flygvapenmuseum i Linköping sommaren 2010. 

Några års tankar och funderingar ledde mig så småningom till President Trumans bibliotek från vilket jag fick ett antal tidigare hemligstämplade dokument - materialet hade varit hemligstämplat i 50 år.

Dessa dokument - som var PM från utrikesminister Dean Acheson till sin president - ger klara indikationer om att den svenska neutraliteten var körd redan 1952. Jag knyter också samman de två händelserna - Tage USA besök i april och nedskjutningen av DC 3-an i juni.Mitt material bedömdes så bra att Aftonbladet gjorde två helsidor om det, se


Heléne Fossmos död

När tragedin i Knutby kulminerade med ett mord och ett mordförsök i januari 2004  bodde vi fortfarande  i Uppsala. Ärligt talat så tog jag inte så mycket del av vad media berättade om det fruktansvärda, men tillfälligheterna spelade in. Vid den tiden satt jag i den socialnämnd i Uppsala kommun som skulle besluta var barnen Fossmo skulle hamna när deras pappa fängslades och senare dömts till livstids fängelse, och  fick då en del speciell kunskap om Helge Fossmo.

Det andra skälet var - när det framkom att Fossmos första fru Heléne hade omkommit i ett badkar och vid detta tillfälle haft en hög dos av ett smärtstillande läkemedel i sitt blod, men ej i magsäcken, och detta läkemedel var den substans som vi forskat på sedan 1992, började alarmklockorna ringa. Och när Heléne Fossmos pappa Ingvar Johansson ringde mig fördjupades mitt engagemang. 

Den första versionen av min tråd om Heléne Fossmo var den 1 sept 2008 på siten Skalman.nu. Efter några få dagar och mer än 800 besök- så stoppades min tråd. Ledningen för Skalman.nu menade att jag inte var objektivt utan talade i egen sak. Det var helt korrekt, varför jag publicerade mig på en annan site; Alltominget.se. Det var en hel del turbulens kring ägaren av denna site varför den lades ner den 29 okt 2009, då hade min tråd om Heléne Fossmo och hennes död haft 12 693 besök.

Den 26 febr 2009 publicerade jag en artikel på Newsmill, en sammanfattning av mina tankar och funderingar kring Heléne död, som jag - och många med mig - anser vara ett mord, Knutbys första mord.


Nu finns mina texter på forumet Alltomknutby.se sedan den öppnade den 21 nov 2009.

Är Helge Fossmo ansvarig/delansvarig för första hustrun Heléns död? 
http://alltomknutby.se/Forum/index.php/topic,13.0.html

PSText om smärtstillande tabletter - Distalgesic mm -  och valresultatet 2010 på nästa inlägg






måndag 6 september 2010

Alliansen segrar i valet med 5 – 8% - och får egen majoritet.

Jag har en känsla av att årets valkampanj på ett sätt inleddes direkt efter förra valet, 2006. Den som har gott minne minns kanske att detta val slutade med att Allianspartierna fick 48,2% av rösterna medan det rödgröna alternativet – som formellt inte fanns då, (finns det ens nu??) – fick 47,2% - och vi fick återigen en borgerlig regering.

De röda tyckte att de ”nästan hann ikapp” Alliansen, det skilde endast 119 328 röster. Göran Persson avgick och nygamla Mona Sahlin blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande, och som sig bör får en nyvald partiledare en hyfsad start - opinionsmässigt. Mona Sahlin blev partiledare den 17 mars 2007. Vid en opinionsundersökning samma månad fick De rödgröna 52,6%, med Alliansen fick ca 10% lägre siffror. De rödgröna blev kaxiga, det verkade som att man tyckte att en valseger 2010 enkelt skulle uppnås, det var nog fråga om rena promenadsegern.

Rödgrön ledning med 20%

I januari 2008 var gapet mellan regeringen och oppositionen som störst sedan förra valet.  Regeringspartierna fick endast 37,8% av röstsympatierna medan oppositionen fick hela 57,3 % - en skillnad som var nära 20%. Det jublades hos socialdemokrater, miljöpartister och kommunister. Flera politiska kommentatorer var eniga, ett antal forskare med stor erfarenhet av politik var lika eniga om att ett så stort gap skulle det inte finnas några som helst möjligheter att alliansen skulle kunna hämta in.

Under senare år har det varit närmast inflation vad gäller förekomsten av opinionsinstitut, det var länge sedan vi hade endast ett sådant institut.

Sex opinionsinstitut

Inför årets val har SVT beslutat presentera ett Väljarindex som tagits fram av Svensk Opinion som sammanställer undersökningar från sex opinionsinstitut. Dessa sex är Demoskop (undersökningen beställd av Expressen), Novus (TV4), Sentio  (SD-Kuriren/TT), Sifo (Svenska Dagbladet/Göteborgs Posten), Synovate (Dagens Nyheter) och United Minds (Aftonbladet).

Väljarindex

I väljarindex vägs alltså de olika institutens mätningar, man får helt enkelt en trend, ett genomsnitt som ger betydligt mer  än vad ett enskilt institut – eller enskild mätning kan ge.  Väljarindexet användes bl a vid presidentvalet i USA 2008 och där kallas det ”poll of polls” – vilket kan översättas med ”undersökning av enkäter”. Det har sagts om väljarindex i USA att det visat sig ha en god träffsäkerhet och att det var mycket nära val resultatet i USA vid presidentvalet.

Nu i september redovisar tre av opinionsinstituten sina siffror: Demoskop 50,5% resp 44,0%, Sifor 50,2 % resp 43,7 och Synovate 49,2 % resp 45,8% och väljarindex, dvs medelvärdet blir då 49,2% för Alliansen och 44,2 % för Oppositionen. ( De första siffrorna, de med fet stil är för Regeringen). Alltså visar väljarindex på 5 % försprång för Alliansen för stunden.

Soffliggare

Alla dessa opinionsundersökningar som vi fått oss serverade under de senaste åren har gjort oss mer eller mindre förvirrade – inte minst för att undersökningsresultaten har skiftat i så hög grad över tid. En sannolikt inte förväntad effekt är att sedan maj månad i år– då alliansen återtog sin ledning – har de allra flesta undersökningar presenterat Alliansen som förmodade vinnare.  Ett sådant resultat - som upprepas och upprepas - får något av en självuppfyllande profetia över sig, vilket innebär att de som leder får än fler röster. Många röstare vill inte gärna tillhöra förlorarna. De väljare som eventuellt hade tänkt flytta sig från soffan – för att rösta, kan nu tänka att det är ingen mening. Av erfarenhet och gjorde undersökningar vet vi att de allra flesta soffliggare ändå har rödgröna tankar, men...

Grundtips

Mitt grundtips blir alltså: Alliansen kommer att segra i riksdagsvalet med 5-8 %, vilket också kommer att innebäras att Regeringen får mer än 50%, dvs en egen klar majoritet.

Grundtips nr 2 är att s kommer att göra ett historiskt dåligt val, från ca 35% vid förra valet till under 30% - och Mona Sahlins dagar som partiledare äro räknade. Moderaterna har mycket stora chanser att bli det största partiet med mer än 30% av rösterna.

fredag 3 september 2010

LCHF – Low Carb High Fat - och klimatdebatten


I ärlighetens namn har jag inte haft alltför tvärsäkra synpunkter på det som kallas Klimatdebatten. Jag kan fortfarande inte ställa mig upp och argumentera för varken den ena eller den andra sidan. Vad som gjort ett djupt intryck på mig - vad gäller Klimatdebatten - är min gode vän Lars Bern .

Vi lärde känna varandra i realskolan i Östersund på 1950 talet, och återupptog kontakten för ett antal år sedan för att nu också blivit vänner på Facebook. Han har under alla åren sedan 50-talet imponerat genom sitt mycket starka engagemang i det som han betecknat som viktiga frågor, hans mycket stora kunskaper – han är civilingenjör och Teknologie Doktor - och inte minst hans förmåga att genom långt lärande själv inta en synpunkt som han sedan med mycket stor kraft försvarar.

Som miljö- och klimatdebattör är han en av dem som går emot och ifrågasättare den gängse uppfattningen, den politiska mest korrekta, ja mer eller mindre slentrianuppfattningen.  Om man skall tro dessa domedagsprofeter så har varken jorden eller dess invånare – både människor och djur - speciellt lång tid kvar.

Homo Eco

På senare år har Lars ägnat stor del av sin tid åt författandet, den senaste boken heter Homo Eco utgiven på Recito Förlag AB, http://www.litenupplaga.se/616

I en mycket positiv recension i Svensk Tidskrift http://www.svensktidskrift.se/?p=7593 , skriven av Anders Ygstedt – skriver denne att Bern tillhör ” den andra gruppen som på olika sätt ifrågasätter ingångsvärdena i klimat – och miljödebatten”, dvs han menar att Lars Bern är en i den gruppen som kan tänka själv och som törs står för sina åsikter.  Efter att ha läst denna recension har jag omedelbart beställt boken. Den som vill lära sig något om civilkurage, och till på köpet få en hel del kunskap om vad Klimatdebatten egentligen handlar om, och den som törs tänka i egna banor rekommenderas köpa boken.

Jag har läst någonstans att om i princip ”alla ” debattör går åt ett och samma håll skall man stanna upp och tänka - inte bara en gång utan gärna fler gånger. Då känns det för mig att nånting är fel. Så har det varit med Klimatdebatten. ”Alla” politiker, ”alla” andra debattörer, ja ”alla” upprepar vad andra har sagt, och väldigt få törs ifrågasätta ”vedertagna ” fakta.

Det goda samtalet...

Jag har nyligen skrivit här på min blogg om hustruns och mitt nyligen genomfört ett paradigmskifte, och det gäller vårt ätande. Vi var under många år glada entusiaster till viktväktarnas råd och synpunkter. Dock började vi mer och mer ifrågasätta detta evinnerliga intagandet av kolhydrater, dvs sockerkedjor – morron, middag,  kväll - , och den närmaste tvångströja som vi befann oss i. Och detta mantra att i princip inte äta något fett alls, Usch och Fy för sådan mat. Det fanns ingen glädje i maten och ätandet. I alla kulturer har måltider varit viktiga stunder för människorna - med samvaro med de nära och kära och vid mindre eller större bjudningar. Maten och det goda samtalet Du vet….

... och Den goda maten

Men så kom det speciellt tillfället, då vi på mycket kort tid, helt förändrade vårt synsätt, sådant gör man inte så många gånger i sitt liv. Det var en läkare på vår vårdcentral som förklarade för Birgitta hur saker och ting egentligen låg till – och det köpte vi.

Birgitta och jag är personligheter som ofta tar in ny kunskap genom läsande, det må i vissa sammanhang varit från forskningens världen, i andra sammanhang från litteraturen eller via det goda samtalet i skilda sammanhang.

Starka intressen

Vad gäller vårt dagliga bröd finns ett oerhört tyckade i vårt samhälle, det finns naturligtvis vetenskapliga rapporter om hur vi skall äta, det finns den oerhört starka livsmedelsindustrin, med en uppsjö av lobbyister på många ställen i samhället, det finns myndigheter som haft synpunkter på vårt ätande – vem minns inte fem-sex brödskivor per dag – och det finns statliga verk som Livsmedelverket. Lite förenklat uttryck drar de flesta av dessa åt ett håll, man predikar i stort sett samma evangelium.

Genom att gå in för LCHF har vi nu intagit en ståndpunkt som går emot det flesta – en stångpunkt som vi verkligen tro på.

Jag kommer inte att argumentera djupare för LCHF denna gång, mera visa upp ett principiellt tänkande, att våga tänka själv, att våga gå emot den så kallade strömmen, att leva och arbete i det som vi själva djupt tro på.

onsdag 1 september 2010

Politisk baksmälla efter valet i Katrineholm

Det råder fullkomligt kaos i den sörmländska småstaden Katrineholm dagen efter valet. Som bekant har socialdemokraterna styrt staden med järnhård hand i nästan 100 år. Nuvarande starke mannen Göran Dahlström blev den som förlorade valet – men som kanske ändå fortsätter som kommunstyrelsens ordförande – men då får han ta både fan, miljöpartiet och kommunisterna i båten – och antagligen också framtidsdemokraterna.

Att socialdemokraterna skulle gå tillbaka var väntat, inte minst på grund av att Dragana Luketa och hennes man Reijo Eriksson bröt sig ur moderpartiet för att bilda Framstegsdemokraterna. Främsta kännetecknet för Luketas parti var att det skulle vara demokratiskt, enligt hennes egen definition: Mesta möjliga demokrati åt mig själv, dvs jag definierar vad demokrati är.

Partiet kommer att få mandat i det nya fullmäktige. Nykomlingar i kommunfullmäktige blir även Sverigedemokraterna, med Lars Gunnlev, som nu inte behöver sitta på läktarna vid fullmäktiges sammanträde. Partiet var nära att komma in redan vid förra valet. De andra partierna får nu stå sina kast för att man inte tagit deras reaktionära synpunkter på allvar, synnerligen beklämmande att de nu får en röst - inom politiken i kommunen

Den store segraren i årets val är moderaten Lars Härnström som också fått ett heligt löfte av både centern och KD att inte släppa till för Ewa Callhammar, som alltså förlorar sin post som oppositionsråd.

De minsta allianspartierna har omsider förstått att Callhammar ytterst sällan verkligen har representerat alliansen, för henne var det främst Callhammar själv, sen familjen – som skulle ha sina uppdrag - sen folkpartiet och i fjärde hand alliansen. Callhammar ses i ett hörn i det politiska rummet lutande sig mot gamla mamma, Irene Nilsson som stod på 26;e plats på fp: listan och dottern Lisa Callhammar som fanns med som 10:e plats. På fp´s valsedel finns flera personer som avgick förra perioden men som nu återuppstått… det fanns tydligen för få kandidater.

Den som har gott minne vet kanske att inför förra valet fanns 14 folkpartister på ett valmanifest, hälften män, hälften kvinnor. Sex av männen avgick innan perioden var slut, den sjunde ville avgå men ”fick inte”. Man kan undra: Hur bär sig Callhammar åt för att tappa i princip alla män inom partiet.

Varför har folkpartiet i Katrineholm – under Callhammars styre - blivit så mansfientligt???

tisdag 31 augusti 2010

Jag träffar Olof Palme i Paris 1981 och tar ett par bilder

Som jag tidigare har nämnt i min blogg så träffade jag - och andra svenska media - Olof Palme i en av Paris förstäder en augustidag 1981 under den s å kallade Fredsmarschen. Om detta möte skrev jag i Upsala Nya Tidning - både dagen efter vårt möte som vid det tillfälle då min Palme bild publicerdes. Här finns bilderna. fler kommer:

http://www.facebook.com/album.php?aid=30822&id=100000482837164&l=99ff46fdfb


En bilds historia

(Införd i Upsala Nya Tidning 1 nov 1990)

Olof Palme, vår förre statsminister, var en man som knappast någon svensk hade ett neutralt förhållande till. Han var ju den store politiske ledaren för många. Även om man inte i grunden delade hans politiska värderingar så respekterade många Olof Palme, inte minst för hans internationella engagemang.

1981 träffade jag Olof Palme i Paris. Det var den sommaren som den stora fredsmarschen – som också felaktigt kallades kvinnomarschen – ägde rum. Tusentals fredsaktivister från ett stort antal länder gick från Köpenhamn till Paris. Vi var uppskattningsvis – siffrorna varierade – mellan 4 000 och 10 0000 människor, varav en del hade marscherat i 45 dagar och tillryggalagt ca 112 mil. Själv deltog jag under ca tio dagar i och omkring Paris och jag var med vid själva intåget i Paris.

Olof Palme hade varit i Paris några dagar och bl a sammanträffat med den franske presidenten Francois Mitterand. Han åkte därifrån till stadsdelen Port d´Aubervillier i Paris för att möta deltagarna i fredsmarschen. Jag frågade honom om han hade tänkt dela i marschen, men han svarade:

•  Jag vill inte delta i demonstrationer och marscher när jag gästar ett främmande land.

Det togs självklart många bilder av Palme och han fick applåder. Så småningom försvann han till sitt och vi till vårt intåg i Paris. Jag hade en intuitiv känsla av att jag hade fått en bra bild. Efter det att marschen avslutats i hällande regn gick jag upp till den internationella nyhetsbyrån. Där bad jag att få låna en skrivmaskin, att få min bild framkallad och att få ringa in min artikel. Bilden blev utmärkt och den sändes med telefoto till UNT och Uppsala. Men bilden kom aldrig fram, nånstans i Europa försvann den. Bilden publicerades senare bl a av Aftonbladet och Sven Melander, som alltså arbetade där innan han blev nöjeschef på TV.

Året efter – i slutet av augusti 1982 och inför det kommande riksdagsvalet – besökte Olof Palme och Arja Saijonmaa Uppsala och gamla Folkets Hus. Jag var där och bad om att få Palmes namnteckning på min Parisbild.

•  Den här bilden känner jag inte till, men den är kanske inte så tokig. Var har Du fått tag på den frågade Palme.

Den Olof Palme som vi sett i talarstolen var nu en helt annan människa. Nu verkade han närmast försynt. Leif Gustafsson, en av Palmes press-sekreterare kom in bakom scenen, såg bilden och utbrast:

•  Vilken j-a bra bild på Olof. Hörrudu, nu när Olof skall bli statsminister igen så behöver vi ett nytt idolkort på honom. Du förstår, dom gamla som vi har går inte att använda. Får vi köpa den här bilden?

Olof Palme verkade närmast lite generad över press-sekreterarens raka kommunikation. Den här gången kom jag på det där svaret som man vanligtvis aldrig kommer på förrän efteråt, och jag svarade:

•  Ja visst, men då vill jag ha Palmekommissions bok med dedikation av Palme.

Ett par veckor efteråt kom den svenska versionen av Gemensam säkerhet, ett program för nedrustning. Rapporten från den oberoende kommissionen för nedrustning- och säkerhetsfrågor under ordförandeskap av Olof Palme och jag fick en personlig hälsning av Olof Palme.

Efter ett par turer med socialdemokraternas partikassör, kom vi överens om ett pris. Partiet fick rätt att trycka upp – jag tror att det var 1 000 kopior – från mitt negativ.

Hur mycket jag fick?

Det vet endast skattemyndigheten, partikassören och jag själv, men min Paris-resa betaldes.

Kommentar 16 år efter införandet;

Något halvår efter mordet på Olof Palme stötte jag på press-sekreteraren Leif Gustafsson och han sade att både han och Palme var mycket nöjda med bilden. Den var helt enkelt en av Palmes egna favoritbilder på honom själv. Bilden var den första – efter mordet – som Leif Gustafsson kom att tänka på, sade han vidare.

måndag 30 augusti 2010

Mer om Palme, del 1

I våras utkom den s k statsministerserien hos Bonniers ”Sveriges statsministrar under 100 år” och serien består av 22 böcker om 22 statsministrar. Man behöver inte vara politisk freak för att verkligen gilla den här serien (även om det underlättar). Jag skall inte drabba eventuella läsare av min blogg med att utförligt redogöra för samtliga 22 böcker – 120 -130 sidor per volym - men ett och annat nedslag här på bloggen blir det.

Jag har nyligen här på bloggen presenterat en annan biografi om Olof Palme – som presenterats i två volymer om ca 1 000 sidor av forskaren Kjell Östberg och min uppfattning att denna biografi kommer att bli den STORA biografin.

Den nu aktuella boken ingår i ovan nämnda statsministerserie. Boken heter kort och gott Palme och är skriven av nationalekonomen och författaren Klas Eklund. Redan på 80-talet arbetade Eklund hos Palme i kanslihuset, och det gjorde han även under Palmes allra sista år – som talskrivare och rådgivare. Fredagen den 28 febr 1986 lämnade Olof Palme Rosenbad för sista gången. Klas Eklund skriver;

-            -      Jag är den ende som så dags sitter kvar i statsministerns korridor. Palme stannar vid min dörr och vinkar. ”Vi ses, trevligt helg". 

E     Eklund fokuserar i sin bok på Palmes tid som statsråd, statsminister och oppositionsledare, samt avslutar med Arvet efter Palme. Det är – av naturliga skäl - väldigt mycket Palme politikern som boken berättar om. Klas Eklund noterar att det kan vara vissa svårigheter att skriva om en person som han under många år har känt och arbetat med, han menar att det också kan finnas fördelar. Jag tror nog att problemen är större. Flera av de andra böckerna i serien har presenterats på ett mer personligt sätt – i det politiska allvaret – än Palmeboken.




LCHF – Low Carb High Fat

Jag har tidigare här på bloggen nämnt att ett paradigmskifte ägt rum inom hemmets väggar då det gäller hur vi vill äta - men även då vi intager föda utom husets väggar.

Under rätt många år har Birgitta och jag gett akt på vad vi ätit, ofta har måltiderna intagits efter den tredelade tallriksmodellen, dvs en del pasta, ris , potatis eller bröd, en del grönsaker, rotfrukter och frukt och den sista tredjedelen kött, fisk, ägg.  Det var då också viktigt att vi inte tog för mycket av något, Du vet, viktväktarnas modell med points.

Periodvis har det fungerat bra, för B ofta riktigt bra men vi har ändå känt att något saknas.

När B nyligen besökte vårdcentralen träffade hon en läkare som började tala i helt andra banor, och det kan sammanfattas med ovan nämnda förkortning LCHF – Low Carb High Fat ( Lite kolhydrater - mycket fett).  Och då hände det, den så omtalade polletten föll ner – och helt plötsligt förstod vi att vi i grunden ville förändra vårt ätande. Jag räknande snabbt ut att nästan hälften av mina måltider bestod av kolhydrater – ofta bröd, gröt eller flingor till lunch, gärna potatis eller pasta - och jag använde så litet fett som möjligt….plus att jag ofta och gärna åt både frukt och grönt. Proteinintaget blev ofta fisk eller kött – som skulle ha så låg fetthalt som möjligt.

Det vi äter kan i stort sett delas in i tre kategorier, det är fett, protein och kolhydrater – som även kallas sockerkedjor, vilket var en riktig larmsignal för mig. Det är alltså sockerkedjorna jag skall ta bort och kraftigt öka intaget av fett -  det animaliska/naturliga fettet - och proteinintaget kan ligga kvar där det tidigare låg, enkelt uttryckt. Tidigare var det sockerkedjorna som först skulle förbrännas innan det var dags att göra sig av med fettet. Nu tar kroppen itu med fettet först, då det finns mycket litet sockerkedjor att förbränna. (De två senaste meningarna är tämligen förenklat uttryckt - men som jag uppfattat det hela).

En bra bild: Vi har en motor - som alltså arbetar med att förbränna vad vi dagligen äter. Tidigare gick den motorn på bensin, men numera drivs med diesel - för att motorn, dvs vi själva -  skall fungera är det alltså av största vikt vad vi stoppar in i motorn.

Som vanligt när vi tar in ny kunskap så läser vi vad som finns att läsa om det nya, och nu högläser vi följande bok – av Lars-Erik Litsfeldt, som bl a skriver om sig själv ” jag var fet som en gris och fick diabetes” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172411775

Nu är det främst inte för att gå ner I vikt som vi börjat äta enligt LCHF-modellen, vi tycker helt enkelt att vad som föreskrivs där passar oss – och så är det rätt så läckert att kunna tar en krämig sås till den goda köttbiten, sen äta ganska ordentligt av de goda ostarna och varför inte avrunda det hela med egenhändigt plockade blåbär med vispad grädde. Mat kan och skall smaka gott.

PS. Dagens lunch – för två personer - bestod av en omelett gjord på fyra ägg, fyra matskedar grädde, ett halvt baconpaket och en rejäl bit fetaost (plus de kryddor som Du önskar) --- så det smakade….

PS 2. Gurun inom LCHF-metoden är den numera välkände läkaren Annika Dahlqvist.

I ärlighetens namn var det Bitten Jonsson - specialist på beroendesjukdomar - som först gjorde oss uppmärksammade på problem med sockerkedjor och beroende. Se  http://www.bittensaddiction.com/
Jag tror att kunskapen om detta är viktigt för att mera förstå LCHF.

söndag 29 augusti 2010

82 sidor om ”KGB-affären” i pocketutgåvan av Jan Guillous memoarer


Under fjolåret publicerade Jan Guillou sina memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Man kan lugnt påstå att boken höjdes till de så kallade skyarna av den svenska kritikerkåren. Jan Guillou har under sin mer än 40 år långa skrivarbana oftast varit mycket omdiskuterad, han har arbetat som journalist, författare, krönikör, TV-journalist och producent – bara för att nämna några sätt som har kommunicerat med omvärlden på.

För de flesta har han nog varit känd som författare till ett stort antal böcker om den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton, vilka också har filmats, andra föredrar hans serie om korsriddaren Arn Magnusson – till de senare hör jag. Dessa böcker har varit god litteratur – helt enkelt, medan Hamiltonböckerna tillhör den mera hårdkokta genren.

Så kom då alltså memoarerna – där i stort sett samtliga recensenter – som sagt - var mycket positiva. Men så kom omvärderingen. Vi minns väl de flesta av oss att under hösten 2009 kom Expressen med sina ”avslöjande” artiklar om Jan Guillou som KGB spion och en närmast förfärligt drev tog sin början.

I ursprungsupplagan av Ordets makt och vanmakt skrevs några få rader – av bokens 467 sidor - om det som kom att kallas KGB-affären och det var ungefär vad denna ”affär” kunde vara värd. Och helt plötsligt skrev den större delen av den svenska pressen om Jan Guillou som spion. Så fullständigt ensidigt – och onyanserat. Drevet gick, ett villebråd som Guillou att fälla. Kunde inte vara bättre...

De både kvällstidningarna - Expressen och Aftonbladet - har periodvis varit värd viss respekt - under de gånga 50-60 åren. Men för mig och hundratusentals andra kvällstidningstidningsläsare har denna respekt allt mer försvunnit. Det var ca 14-15 år sedan vår familj slutade köpa kvällstidningarna, vilka jag tidigare läste under många år. Gamla journalister fortsätter gärna att läsa sina gamla tidningar lite för länge, tycks det. Några få gångar under de cirka 15 senaste åren har jag dock köpt enstaka ex av tidningarna, bl a har jag velat kolla TV-bilagan och eventuellt nån speciell artikel.

Dock har jag under ett antal år haft för vana att kolla upp tidningarna på nätet, vill på ett journalistiskt sätt få en lite överblick av vad som händer. Förvisso känns denna överblick allt mer skev, alltmer upptagen av pseudohändelser som alla dessa dokusåpor som jag avstått från efter första omgången av Robinsson.
Nåväl, Expressens klandervärda journalistik – vad gäller Guillous KGB anknytning – är ett av senare års mest beklämmande övertramp. Aftonbladet är ju inte ett skvatt bättre, deras senaste scoop var ju Littorins påhittade sex-köp.

I pocketversionen av memoarerna berättar Guillou alltså sin historia, sin version av såväl sina kontakter med KGB som av Expressens – och senare även andra tidningars – sätt att handskas med sanningen. Som sagt, jag har många gånger varit kritisk mot hans åsiktsjournalistik, hans vänster-krönikor, men i detta fall håller jag i väldigt hög grad med honom och hans version av det hela.

Jantelagen firar åter en av sina triumfer, högst skall fallet vara för sådana som Guillou.

fredag 27 augusti 2010

Vem var egentligen Olof Palme?

Det är snart 25 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Det brukar sägas att vårt land förlorade sin politiska oskuld i samband med detta mordet. Om några veckor är det sju år sedan landets förmodade efterträdare till Göran Persson dvs Anna Lindh mördades - och vårt land var som vilket land som helst.

Det är först under det senaste året som vi kunnat läsa en mer övergripande biografi över Olof Palme. Det tycks ha varit en tveggad önskan för socialdemokraterna att få en övergripande - och till stora delar en kritisk bild - av sin förra partiledare. Nu har professor Kjell Östberg vid Södertörns högskola - tillika forskningsledare för Samtidshistoriska Institutet, publicerat sina andra del om Olof Palme, den första delen bär namnet I takt med tiden som berättar om Palmes närmast snörräta marsch mot makten, dvs ordförandeskapet för det socialdemokratiska partiet och därmed statsministerposten. Sammanfattningsvis beskrivs Olof Palmes drivkrafter  vara " politikens glädje och övertygelse att världen gick att förändra". Den andra delen av det ca 1 000 sidor omfattande verket bär namnet När vinden vände. ( De båda böckerna finns att låna på Katrineholms välförsedda bibliotek).

Det är sorgligt att läsa om hur vinden vände för Olof Palme, hur han blev allt mer egensinnig och oemottaglig för partikamraternas kritik - för omdiskuterad var sannerligen Palme - både av de egna och av de politiska motståndarna. I slutet av mars 1986 mådde han helt enkelt mycket dåligt, det talades om en djupare depression, sannolikt var han på väg att gå in i den så kallade väggen - eller om han redan hade gjort det. Han var mer irriterad än vanligt, han hade periodvis starka spasmer...

Ibland kan man konstatera - inte minst i branschen för biografier och memoarer - att nu har ett standardverk kommit ut - och så är mina känsla för Kjell Öbergs utmärkta böcker om Olof Palme. Trots att jag aldrig röstat socialdemokratiska har jag alltid tyckt om Olof Palme - som person. Hans stora begåvning har fascinerat mig, hans sätt att - faktiskt - sätta Sveriges namn på världskartan var både spännande och intressant. Jag hade också glädje att träffa honom öga mot öga vid ett par tillfällen, bl a under den s k Fredsmarschen 1980, den som gick från Köpenhamn till Paris. Jag var med under sista veckan i Paris och helt plötsligt vid ett stopp samma dag som inmarschen i Paris genomfördes - stod Palme där när tåget gick förbi - och jag tog några bilder på honom, vara en blev speciellt lyckad.

Den bilden publicerades i några svenska tidningar, bl a i Aftonbladet och Upsala Nya tidning. Bilden kunde jag visa för Palme något år senare i samband med ett val. Då jag visade upp bilden för honom för att få hans namnteckning frågade han stillsamt hur jag hade fått tag på den bilden. Jag påminde honom om Fredsmarschen och vårt möte i Paris. Olof Palme tyckte helt enkelt om bilden. Det socialdemokratiska partiet köpte rätten att trycka upp ett antal ex av bilden, samtidigt som jag bad att få den så kallade Palmekommissions betänkande med dedikation. Det fick jag också.

Skall plocka fram både bild och bok för att visa upp här på bloggen.

PS

Palmes presssekreterare - Leif Gustavsson - sade till mig - efter Palmes död - att min bild var den första han fick i åtanke under natten för mordet, ett beröm som gott som något. Han sade också att  Palme själv tyckte mycket om bilden - för att vara på honom själv.