fredag 3 juni 2011

Zeb, Gunnar och cousin Ulf, möte i Hollywood

(införd i Upsala Nya Tidning 25 oktober 1991 – kåseri Likt och Olikt)

Det är för mycket att säga att jag känner Zeb Macahan, dvs den norskättade skådespelaren James Arness, som nu är aktuell i vår svenska television. Men vi har i alla fall träffats och skakat hand i en miljö där män förr i tiden använde händerna till något annat. Zeb, eller James som jag tror att jag blev med honom, tror kanske än idag – om han nu lever – att undertecknad Likt och Olikt -skribent är kusin till Gunnar Hällström. Jag kan förstå att detta kan låta lite kryptiskt, men såhär ligger det till.

Jag gjorde en längre resa i de Förenta Staterna för snart 20 år sedan. Några veckor tillbringade jag på den amerikanske västkusten. Där finns städer som Los Angeles, San Fransisco och de små fina städerna Carmel och Laguna Beach. I de senare har många författare arbetat och levat. Bl a bodde Vilhelm Moberg där några år när han skrev vissa delar av sitt stora utvandrarepos. Nu på senare år har Carmel blivit rätt omskriven för att Clintan, dvs Clint Eastwood därstädes blev vald till borgmästare, Sådant kan sannolikt bara hända i USA.

En del av los Angeles heter Hollywood, ett namn som är bekant för de flesta av oss och där har det gjorts filmer i flera decennier. En del svenskar har också provat sin lycka i den hollywoodska drömfabriken, en del med större framgång - som Greta Garbo och Ingrid Bergman, några med lite lagom framgångar - som regissörerna Alf Kjellin och Gunnar Hellström och skådespelaren Signe Hasso. De två herrarna blev bl a betrodda att regissera nånting som heter Dallas.

Gunnar Hellström, en av svensk films många förste älskare, tog alltså steget över till Hollywood och tack vare TV:ns förekomst fick han periodvis hyggligt med jobb. Innan han kom in i Dallasvärlden jobbade han en hel del med att regissera världens då äldsta västernserie - Gunsmoke, som på svenska fick namnet Krutrök.

I USA var detta under många år en mycket stor TV-serie, men i vårt land fick Bröderna Cartwright på Bonanza betydligt större framgångar. Gunnar Hellström arbetade under olika perioder med Gunsmoke, som alltsedan starten hade den stabile, nästan i slow-motion verkande James Arness i huvudrollen.

Att besöka en filmstudio i självaste Hollywood är naturligtvis en toppgrej för en nyfiken journalist, och då var det bara att ringa exempelvis Gunnar Hellström, som då jobbade med nämnda TV-serie. Hellström var en mycket sympatisk man och jag var hjärtligt välkommen till hans studio. Men först var det lite byråkrati.

Jag fick gå till filmbolagets kontor för att få ett passerkort, där det noga stod vem jag skulle besöka och när. När detta var gjort var det bara att ge sig iväg till studion. Gunnar H och jag hade alltså talats vid i telefonen och god kontakt hade uppstått, men sade Gunnar:

•  Du förstår, producenten är inte så förtjust i att det springer en massa folk här. Det skall vara så j-a effektivt här och då har vi inte tid med journalister. Men vi säger såhär. Du är min cousin Ulf från Sverige – cousin Ulf – och du skall få ta bilder. Jag säger att vi skall ha de här bilderna i familjealbumet hemma.

•  Jaha, svarade jag och låtsades vara helt lugn och säker som jag alltid varit kusinen från gammellandet som var och varannan dag var med om TV – inspelningar

Inspelningarna började, det mesta var väl inrepeterat och saker och ting fanns där de skulle vara. Husen, eller snarare kulisserna, fann där de skulle vara. Gunnar visade upp sin proffsighet och min första tanke var att det hör var nånting som han behärskade. Jag förstod också tämligen snart att regissören bör ha starka nerver och kunna ha en överblick över vad som skulle hända och ske. Filmandet fortsatte och något som helst sammanhang kunde i alla flal inte jag få av tagningarna, men Gunnar höll reda på allt och alla. Så hörde jag: - Take five och detta uttryck kände jag igen från en gammal fin jazzlåt, men det betyder i själva verket att nu är det paus. Och det var då som Zeb kom, dvs Zeb blev han först ca tre år senare och Gunnar höll maken och presenterade mig som sin kusin från Sverige.

Det var då jag blev James med Zeb och han Cousin Ulf med mig. Vår konversation blev inte speciellt djuplodande. Mr Gunsmoke himself var artig och på amerikanskt sätt tyckte han att det var roligt att träffa mig. Och så fortsatte inspelningen och den var spännande att följa. Eftermiddagen gick och när det hela hade slutat skulle jag lämna filmstudion möttes jag av en yngre tonåring som såg ut som han hörde hemma i en 30-tals film. Han hade en bunt tidningar under högerarmen och ropade som amerikanska tidningspojkar alltid har gjort när något stort hade hänt. Denna dag skrek han:

•  Wallace shot, Wallce shot.

Det var alltså den majdag 1972 som den amerikanske sydstats-och raspolitiker Georg Wallace blev skjuten och fick stor dela v sin kropp förlamad. Wallace ställde detta året upp i presidentvalet men tach och lov blev han inte vald.

Dock var det en oerhört stark upplevelse att direkt från att liksom i en stund i Vilda Västern, där pistoler behandlades som leksaker, till att möta verkligheten på detta sätt. Det amerikanska folket hade en andra politiska mord i minnet och det var chockerande att en politiker återigen sköts ner.