söndag 1 februari 2015

Nils Jonasson och Rotary (1956-1989) En son botaniserar i sin fars Rotaryminnen. Ulf Jonasson Katrineholms Rotaryklubb 19 jan 2015


Bild 1.

Det här är tredje gången som jag håller ett föredrag i Katrineholms Rotaryklubb, första gången var 2 maj 2011 och då berättade jag om Birgittas och min forskning om den smärtstillande substansen Dextropropoxifen. Då nämnda jag att min Pappa varit Rotarian under många år, och han var också med om att starta Frösö Rotary-klubb i juni 1956. Efter det framträdande blev jag inbjudan att själv bli medlem och mitt andra föredrag blev mitt Ego-föredrag. Även den gången berättade jag att Pappa varit medlem av föreningen på Frösön under många år. Och då kan man kanske tycka att Upp till bevis och nu har jag lyckligtvis återfunnit en del av Pappa efterlämnade anteckningar – och det är dessa som ni ser på bilden.

För mig var det rent av en fantastisk händelse att dessa noteringar och föredrag ens fanns kvar, jag hade inte ens nån aning att dessa texter överhuvudtaget fanns – än mindre att dom skulle finnas hos mig.

Bild 2.

Det är alltså utifrån denna rubrik som jag skall berätta idag – den tredje gången i denna församling.

Bild 3.

Den här bilden visar det hus i den lilla byn Öster Hallom i Myssjö socken i Oviken som min Pappa föddes i 1908. Familjen flyttade 1912 nån kilometer till byn Hallom där man levt sen dess – i olika generationer. Först bodde man i – eller snarare ”delad man” husrum med djuren, vilket var rätt vanligt på den tiden.  Ladugården var den ena delen av huset och i den andra bodde man – och fick del av djurens värme. Ladugården finns fortfarande kvar, men det hus som funnits i våra tiden byggdes på 30-talet.

Bild 4.

Först lite bakgrund om Pappa Nils. Ni ser på ett par ställen några kommentarer inom parantes, och det är jag det. Jag tycker att det är lite extra intressant att både Pappa och jag har varit inskrivna på Sjömanshus. Pappa är alltså 34 år äldre än jag, och det var 35 år mellan att vi skrevs in på sjömanshus. 

Det är 32 år mellan att vi båda mönstrade på Kungsholm, men under dessa år hade SAL–Svenska Amerika Linjen bytt upp sig, så vi reste inte med samma fartyg. För Pappa var det en mera oviss resa, skulle han lämna Sverige för alltid eller hur skulle det bli. För mig var det mera en nöjesresa – under ett sommarlov i gymnasiet.

Bild 5.

Den här bilden tycker jag om, Pappa som flottist. Han gjorde alltså lumpen inom Flottan och därför blev det också inom Flottan han låg inkallad under kriget. Jag minns att jag frågade honom vi nåt tillfälle vad han gjorde under kriget, och då svarade han att han ”var springpojke till amiral Tamm”, dvs Fabian Tamm som var chef för marinen under krigsåren. Jag blev inte riktigt klok på hans svar. Hur kom det sig att Pappa hade en sån ställning, så höga chefer brukar ju ha högt utbildade personer – officerare - som jobbade nära dem.

Bild 6.

Här har jag hittat tre små kvitton som visar att Pappa reste med Kungsholm och att jag också reste med Kungsholm.

Bild 7.

Jag skall nu inte försöka mig på att sammanfatta Pappas fem och ett halvt år i USA, där den mesta tiden var i de så kallade svenskområdena – i Minnesota. Det var många svenskar i den staten och Skandinavier i allmänhet var mycket respekterade arbetare, inte minst hade dom rykte om sig att vara dugliga skogsarbetare. Svenska flickor som utvandrade, arbetade ofta som hembiträden i det nya landet och dom hade en betydligt högre status än vad de någonsin haft i Sverige. Vi kan ju minnas Ulrika i Västergöl i Mobergs Utvandrarserie.

Som synes så provade han på en hel del olika arbeten och han sade några gånger att han aldrig var arbetslös trots de svåra tiderna i USA – han var ju där under åren 1930-1935. Under ett par vintrar tog han jobb på bondgårdar där han främst svarade för mjölkningen tidiga mornar – för mat och husrum.

I ett av manuskripten som jag nyligen har funnit sammanfattar han sin USA vistelse med orden – erfarenhet.

Bild 8.

Den här bilden är också lite speciell. Jag vill med den visa att – förutom allt hårt arbete – så var det också en hel del glädje också – och detta får representeras av bilderna här. På bilden till vänster ses Pappa och en av hans bröder Eric som var i USA under den här tiden, det var gott att ha en bror nära sig. På bilden ses vi att bröderna är mycket välklädde, vilket var viktigt för de flesta som utvandrat. På den lilla bilden står Pappa stolt framför en bil, hans egna bil. Han berättade att man kunde ha råd att vara välklädd och t o m ha bil i USA, vilket vanligtvis inte var fallet i Sverige.

Som ni kanske ser på den stora bilden, där står BETYG. Under sina USA-år läste Pappa en del på korrespondens – här är det Noréns Korrespondens Institut – som man senare kallade NKI. När han låg i skogen nån vinter så läste han alltså Frimankursen Praktisk psykologi och han fick betyget Med utmärk beröm godkänd – som är det näst högsta på betygsskalan. Det här gillade jag.

Jag skulle tro att de flesta som låg i skogskojorna inte var speciellt intresserade av att läsa något så avancerat som detta. Oftast gällde det nog att festa till när lördagen hade kommit.

Bild 9.

Jag tror att många som funderade på att resa hem till Sverige igen var mycket tveksamma, och jag antar att det var fler än Pappa som såg till att ha en dörr öppen för att resa tillbaka till USA. Detta intyg ”Att åka hem eller inte” gällde ett år och det var en förenkling utifall en person ville återvända till USA, dom skulle i alla fall slippa det mesta av byråkratin.

Det blev hemresa och den delen och hur han kom igång med affärer hemma i Östersund har Pappa skildrat i en rapport som han kallar ” Hem till Sverige”, en berättelse på 11 A 4 sidor. Den artikeln har publicerats i Föreningen Gamla Hornsbergs Hornsbergskrönikan del   - utgiven år --------------

Bild 10.

Den här bilden är en av anledningarna att det inte blev någon återresa till USA. Pappa träffade Mamma och kärlek uppstod. Den här bilden är helt ny för mig, jag tror inte att någon av mina syskon heller har sett den, men jag tycker mycket om den.

Pappa hade - innan han träffade Mamma - startat ett par företag för att pröva sig fram vad han ville syssla med; ett var en budfirma, det andra var att han sökte rättigheter för att handla med järn och metaller och skrot. Det tog inte lång tid förrän han jobbade med en skrotaffär. Året 1938 skaffade han sin första lastbil och han började söka efter en större tomt än den han först arbetade med.

I början fanns firman på Frösövägen på Frösön och Pappa ”hade hört att det viskades om att en tomt var till salu” – faktiskt ett tredjedels kvarter – och den var han intresserad av att köpa. Tomten låg på Rådmansgatan – mellan Hornsgatan och Fjällgatan.

Att han kunde han göra ett så pass avancerat affär berodde mycket på att han hade ett gott namn som pålitlig, arbetsam och hederlig. När han reste till USA hade han fått låna pengar till resan av en moster och dessa pengar hade han punktligt betalat tillbaka i den tid de skulle betalas tillbaka. Han hade vidare kunnat spara av de pengar som han tjänade i USA. Mostern hade en stor tilltro till honom och en annan person – som mostern kände – ”skrev också på” – som man sade.

Pappa köpte alltså ett tredjedels kvarter, och det tycker jag var tämligen visionärt – rent av modigt – och där bodde faktiskt Pappa och Mamma kvar hela livet, med avbrott för några år då de bodde i huset nedanför vårt. Vårt hus moderniserades under den tiden.

Bild 11.

Det här är en av mina favoritbilder på Pappa, här är han verkligen i sin krafts dagar. Jag ser att bilden är tagen på gamla firman – innan den flyttade till Bangårdsgatan i stan – dvs Östersund. Pappa torde ha varit ca 47-48 år när han blev medlem av Frösö Rotaryförening, som startade i juni 1956 och där han var en av grundarna.

Pappa är alltså ca 48 år på den här bilden och i detta föredrag berättar jag om Pappa under åren som han var 48-60 år. Jag är nu 72 år och det känns som om perspektiven förändras. Pappa var 34 år när jag föddes och han har liksom alltid varit 34 år äldre än vad jag varit, men nu är det som att den bilden förändras. Jag är den äldre och Pappa den yngre – och det är verkligen en speciell känsla. Det är som att vi möts under lite andra förutsättningar än vad som tidigare rått och det är en fin känsla, jag upplever det som att jag kommer min Pappa ännu närmare – trots att det häromdan var 26 år sedan han gick bort.

Bild 12.

Den här bilden tycker jag är rätt intressant. Jag har funderat en del på vilka som var med och bildade föreningen 1956, men jag har ingen matrikel från den tiden. Däremot har jag den här, den är från 1964-65 – bra precis 50 år sedan. Jag har försökt att hitta någon gemensam nämnare herrarna emellan. Jag minns ju väl varje namn, och flera av dessa personers barn har jag gått i samma klass eller samma skola som. 

Jag har väl haft nån liten teori om att kommunpolitiken förde vissa av herrarna tillsammans. Och nästan hälften av personerna har också en politisk bakgrund, Pappa var en bland dem.  Här finns, som ni ser en Robert Wernmark, han var blomsterhandlare och hans son är medlem av föreningen sedan många år. Vid mina två besök i klubben träffade jag honom båda gångerna.

Bild 13.

Nu kommer vi till det allra heligaste höll jag på att säga, själv upprinnelsen/anledningen till detta föredrag, dvs Pappas efterlämnade manuskript. Det här är fantastiskt spännande för mig, jag hittade manuskripten i ett kuvert – och det har tydligen funnits hos mig i mer än 25 år.

Man kan kanske säga att dessa sex manuskript inte sett dagens ljus på 50-60 år. Sannolikt har de legat i ett och samma kuvert sedan 1957-1965. När Pappa väl lagt manuskripten i detta kuvert så låg dom nog kvar, och han har nog inte ägnat dem något intresse. Det passar då bra att jag – efter att ha varit Rotarian några år – helt plötsligt finner detta kuvert och bestämmer mig för att dela med mig av vad dessa föredrag har att berätta – till en grupp människor som kan ha ett visst intresse att få ta del av hans berättelser – nämligen Rotary-vänner.

Bild 14.

Här ser ni hur jag delat i de olika manuskripten, i fem grupper – den sjätte högen med texter har att göra med mer personlig anteckningar, som tal till personer vid olika högtidsdagar, han talade också vid ett flertal begravningar, bl a sin egen fars 1955. Det var också spännande läsning för mig då jag kände till vilka han uppmärksammade med sina minnesord.

Som punkt nummer ett har jag placerat hans ego-föredrag som han höll nån gång under 1957, och jag återkommer till detta föredrag.

Det kan också varit roligt att i detta sammanhang berätta om hans resa runt USA. Han reste med Greyhoundbussarna. Jag tycker att det var mycket ambitiöst av honom att besöka så många klubbar. Mer om dessa Rotarybesök kommer.

Punkt 4 tar upp en tavlas historia och det är kanske det märkligaste manuskriptet, även där återkommer jag, liksom att jag skall delge er några av hans tankar som Rotarian. 

Bild 15.

Alla vi som sitter på detta och även andra Rotary-möten har hållit eller skall hålla sitt ego-föredrag. En del mer eller mindre fruktar den stunden då de inför alla skall berätta om sitt liv, medan andra gläds åt möjligheten att få dela med sig av sina tankar och funderingar. Och om jag kände min Pappa rätt, så var han rätt road av att få delge sin Rotary-grupp hur hans liv format honom. Jag tror också att det var en del vånda inför arbetet med föredraget – dvs det var som det är för de allra flesta av oss.

Idag är ganska många människor mer eller mindre tränade att tala inför grupper, större eller mindre. Jag kan inte säga än att han inte hade någon större vana att hålla föredrag, visserligen yttrade han sig på de politiska mötena, men inga andra sammanhang – vad jag vet. Jag tycker med andra ord att han gjorde mycket bra ifrån sig, så bra att jag refererar hans ego-fördrag ca 58 år sedan efter det att han hållit det.

Jag tycker att han var riktigt visionär i sina tankar. Den här bilden är mer visionär, nästa är mer faktabetonad – jordnära. Det är ett intressant citat det första, där han säger att ”järnet varit den viktigaste faktorn i människans materiella framåtskridande”. Jag gillar hans inställning här.

Att kalla framtidens skrotgårdar ”en ny järnålder” är också ett yttrande som jag tycker om, han känner att det han arbetar med är viktigt, mycket viktigt helt enkelt. Att använda skrot – dvs vanligt prima smidesskrot – i framställning av nytt järn – är betydligt billigare än att använda vår svenska järnmalm. Den skall vi exportera och tjäna stora pengar på. Så tänker ekonomerna.

Bild 16.

Vilka var då våra kunder? Och det gäller alltså de stora kunderna. Här ser ni en förteckning på de större kunderna. Man kan ju förstå att stora företag som SJ, Vägförvaltningen och Vattenfall genererar stora mängder av järnskrot – prima smidesjärn, gjutjärn – och en hel del metaller.

I Jämtland och i omkringliggande län byggdes ett flertal kraftverk under efterkrigstiden. Det var stora byggplatser som kunde vara flera år - 4-5 år. På så stora arbetsplatser och byggnationer genereras vanligtvis mycket restmaterial, rester som betecknades som skrot och metaller. Ofta lades sådant material i en enda stor hög, och då gällde det att plocka ut de mera värdefulla metallerna, där var sorteringen viktig. Det s k kopparskrotet sorterades i ett flertal undergrupper, likaså mässing och aluminium. Jag kan fortfarande i dag sortera metaller i olika grupper, sådant lärde jag mig. Jag är fortfarande lite stolt för att jag lärde mig använda en skärbrännare.

Östersund hade under dessa år tre regementen - I 5, A 4 och F 4 - och även det gav en hel del värdefullt skrot. Det fanns ju också de s k uppköparna som reste länet runt och köpte in material från lokala industrier och bönder.

Bild 17.

Här är rubriken Återgångsmaterial som jag uppdaterar till Återvinning – som ju är dagens motsvarighet. Det här med återvinning har följt med mig hela livet, men jag vill påstå att det var genom Pappa som jag lärde mig att förstå innebörden av dessa begrepp. Jag är än idag en ivrig sorterare av olika slags avfallsmaterial, det är skillnad på skrot och metall och plåt, stor skillnad.  Och det var ofta den här sorteringen som utgjorde skillnaden i Pappas firma och som gav bättre ekonomi i affärerna.

På senare år har ju förekomsten av olika varor på en skrotaffär förändrats, exempelvis är det ingen som idag handlar med varken textil, papper eller glas – som man gjorde på 1940, 50 och delvis 60-talet. Specialiseringen blir allt tydligare och vår tids stora avfall gäller i hög grad elektroniska ting. Väl sorterade kan företagen få ut betydligt bättre priser för dessa varor.

Priserna på de metaller som förekom i affärsverksamheten noterades av metall börsen i London.

Bild 18.

Det var väldigt trevligt att läsa detta manuskript som alltså berättade om hans resa landet runt med fokus på de Rotary-möten som han besökte. Även här tycker jag att Pappa var rätt tuff av sig i och med att han letade upp ett flertal Rotary-klubbar. Det bör ha varit lite komplicerat i alla fall. För några år sedan, vid en av mina resor till Washington DC, kunde jag hemmavid vid datorn kolla upp när huvudstadens Rotary-klubbar hade sina sammanträden.

Det första mötet var alltså i Miami. Året var 1961, en av årets sista dagar. I Kuba hade Castro tagit makten, planekonomi införts, utbildningen och sjukvården hade nationaliserades. Att ta över stora delar av industrin gjorde Kuba mycket impopulär i bl a USA, som införde kraftiga restriktioner gentemot Kuba.

Detta hände alltså 1961. När jag arbetade med mitt föredrag och just den här delen så meddelade President Obama att USA´s restriktioner mot Kuba på sikt skulle hävas och att man skulle öppna för mera varaktiga förbindelser. Det kändes som att dåtid och nutid möttes.

Mötena i USA är mer formella än i Sverige, man sjunger Stars n´Stripes, den amerikanska nationalsången samt att man ofta läse bönen ” I Pledge  Allegiance to the flag”, dvs den amerikanska trohetseden till flaggan och republiken. Man för då sin högra hand mot hjärtat och läser bönen. På några ställen lästes t o m bordsbön och det hade Pappa ingenting emot.

Vid detta möte satt han bredvid en kubansk advokat som nyligen hade lämnat Kuba, där han varit president för sin klubb. Även hans son var advokat och hade flytt. Det hade varit ett intressant och samtal.

Det skulle dröja ändå till han besökte sin syster i Los Angeles när han nästa gång hittade på en ny klubb och det var i Hollywood. Det här var en rolig del av föredraget. Pappa – som var gäst – hamnade bredvid en skotsk biskop – dagens föreläsare. 

Pappa uppfattade denna biskop uppenbarligen vara av den förnämare sorten. Hans högdragna engelska - med skotsk brytning - tydde på det. Pappas engelska var ju relativt enkel, det han lärde sig under åren 1930-35 i USA i Minnesotas skogar, men han tog sig fram och blev förstådd. Vi barn skojade ibland med honom att han aldrig hade använt läspljudet i engelska, vilket ju är ganska vanligt.

Den här biskopen var ingen blyg man utan han tog verkligen sin uppgift på allvar, dvs att ifrågasätta hur mycket Rotarianer dagens Rotarianer - speciellt de vid mötet närvarande - verkligen var. Prästen tog i sin ”predikan” upp ”The Four Ways” – en av Rotarys värdegrunder kan man nog säga.

A)     Hur är det med sanningen?

B)     Är det rättvist för alla berörda?

C)     Will it build GOODWILL and BETTER FRIENDSKIP?

D)     Will it be BENEFICIAL to all concern?

Jag fick en känsla av att herrar rotarianer i denna Hollywood klubb lämnande lunchen med viss förundran.

Bild 19.

Nästa möte var i själva storstaden Los Angeles och den här klubben hade 600 medlemmar och här undrade Pappa hur en så stor klubb kunde fungera. Det var faktiskt den här klubben som skulle hålla årets konvent, det som hade fått honom att överhuvudtaget fundera på denna resa. I hans manus fanns också en för mig extra rolig upplysning. Han skrev att han hade sett en annons om sommarens konvent och då menade grabben att ”dit kunde ju Pappa åka, och sedan besöka syskonen och andra personer som jag hade mött under 30-talet”.

När jag läser detta påminns jag om att jag också planerade en USA-resa den kommande sommaren 1962, så jag talade nog lite ”för min sjuka mor”. Min och bästa kompisen Bubben reste över till New York med Kungsholm under juli månad detta år.

Som ni ser så var det ”fina saker må ni tro” för Pappa, mycket folk ett fint hotell och ett trevligt möte med ett par artister som uppträdde.

I Portland Oregon fanns bl a hans äldre bror som utvandrade redan i slutet av 20-talet, och han förblev Amerika troget under sitt liv, men farbror John och hans hustru gjorde ett flertal besök i Sverige.

Klubben i Portland bär på en del av Rotarys historia. Som bekant bildades Rotary 1905 i Chicago av advokaten Paul Harris och vid ett möte i Portland-klubben 1911 skapades Rotarys valspråk ” He profits most who serves best”. Dagens föredrag gällde USIS, United States Information Service, som var en världsomfattande propaganda-apparat kan man nog säga. Här spred information om USA världen över, jag själv tillhörde de svenska abonnenterna. 

Pappa och hans syster gjorde en resa till Hawaii och då passade han på att besöka ett möte på Honolulu som betecknade som ”Inga dåliga grejor må ni tro”. Men när jag läser texten lite mer noggrant så tyckte han både si och så om mötet. Det var en vacker miljö, men det pågick också ett konvent med bankfolk från hela USA och många var också på detta lunchmöte. Och föredraget – som sannolikt var tämligen komplicerat om invecklade bankfrågor – gjorde ju inte det hela lustigare. Man kunde kanske också säga för varmt och ett för tråkigt föredrag – och att han längtade efter ett bad i poolen.

Bild 20.

Uppe i Seattle, Washington i nordvästra delen av USA – hade han också vänner och det blev då också ett nytt möte. Det här var också en stor klubb – 575 medlemmar - med en väldigt hög närvaro, eller vad säger ni om 95% närvaro. Har ni hör nåt liknande? Man tävlade med en Los Angeles klubb som kunde visa upp en närvaro på 93%. Det här blev ett möte där det tycktes hända en hel del.

Dels hamnade han i en diskussion om Sveriges neutralitet, som man kunde göra vid möten med speciellt amerikaner tror jag. Jag har själv råkat ut för det. Det kom dock en person till hans hjälp, vars son nyligen besök Sverige och hade skrivit om vår neutralitet, och det blev tydligen en spännande diskussion.

Dagens föredrag hette” The light from Lambarene” och kan ni gissa vem som då porträtterades? Den som håller på Albert Schweizer har rätt, han verkade ju bl a i Lambarene.

Det sjunde och siste Rotary-besöket under Pappas USA-resa inträffade i New York, en mindre klubb, ca 60 medlemmar. Rent allmänt tror jag att han kände sig mer hemma i liten klubb. Här ser ni att det står; Präst-bordsbön och tandläkare, hur hänger det nu ihop?

Mötet inleddes på vanligt med amerikanska nationalsång, den amerikanska trohetseden, men vid just denna klubb läste man också bordsbön – som alltså Pappa tycktes uppskatta. Han noterade vidare att han satt tillsammans med en präst och en tandläkare som diskuterade ivrigt. Prästen menade att han - i sin yrkesutövning - tog hand om hela människan, medan tandläkare bara hjälpte den person som hade ont i munnen. Tandläkaren svarade att när han hjälpte en människa med tandvärk eller liknande så påverkade det hela den människans liv och leverne. Debatten slutade med att man kom överens om att båda två hade viktiga livsuppgifter.

Efter detta möte så togs ett fotografi på Pappa och klubbens president och det gjorde med en Polariodkamera, ni vet en sån där kamera som framkallade bilden på en minut. Det var första gången Pappa överhuvudtaget såg en sådan kamera och det gjorde intryck på honom. Jag minns också det fotografiet.

Bild 21.

När vi har kommit in på närvaron vid mötena så kan jag inte låta bli att visa den här bilden. Bilden visar närvaron i Frösö-klubben under hösten 1968. Om jag minns rätt så var Pappa president under verksamhetsåret 1967-68, så han torde ha varit Past-President när denna uppföljning gjorde.

Jag lärde mig av Pappa att det var viktigt med en hög närvaro och här kan jag se att han verkligen menade att närvaron var viktig. Ni ser på den här raden, att Pappa hade hundraprocentig närvaro alla månader från juli till december - utom oktober, då missade han ett möte. Jag undrar vad han gjorde den eftermiddagen då han inte var på möte.

Bild 22.

Här kommer en sammanfattning av hans sju Rotary-möten i USA:

Han tyckte mycket om att besöka alla dessa klubbar, och han satte stort värde på att de olika klubbarna tog allvarligt på sina sammankomster och föredrag. Helt enkelt att det var ordning och reda. Pappa uppskattade också att det var sång och musik som inledde sammanträdena. Det rituella var också viktigt.

Han var också noga med att överlämna Frösö-klubbens standar till alla de klubbar han besökte och såvitt jag minns, så fick han lika många flaggor med sig hem som han hade gett bort.

De enskilda samtalen med bordsgrannar och de han kom i samspråk med på de olika mötena uppskattade han mycket.

Jag hade ju ett minne från den tiden det begav sig att han tyckte mycket om de sju mötena. Det har verkligen varit mycket spännande och givande för mig att få läsa om alla mötena och hans tankar i de manus som jag återfunnit. Och det är en stor glädje för mig att få presentera hans tankar och minnen från de sju mötena i USA just i den Rotary-klubb som hans son och sonhustru nu tillhör.

Bild 23.

Den här bilden visar en tavla som är ca 60 meter bred och 14 meter hög – och även om detta höll Pappa ett föredrag i sin klubb, ca fyra år efter att resan gjordes. Av alla hans efterlämnande papper vill jag påstå att just det här föredraget imponerar mest på mig, men hans intresse för denna tavla förvånar mig inte. Jag har nog förstått just den biten först på senare år, efter 2009 då Birgitta och jag gick igenom de släktrullar som finns om vår familj. På Pappas sida har vi uppgifter om hans släkt i 15-16 generationer tillbaka, ändå till kyrkoherden och prosten Dominus Andrea, född ca 1450-1506, och hans frilla Gölug Forsia – så katolik han var. Det fanns präster i flera generationer och där har både Pappa och jag starka band.

Bild 24.

Här ser vi en del av den stora magnifika tavlan.

Bild 25.

Dom här noteringarna är också intressanta tycker jag; Är det något speciellt som kännetecknar en Rotarian?

Även Frösöklubben råkade ibland ut för att ett föredrag måste inställas och det var tydligt att Pappa var ordförande i en kommitté som skulle arbete med dessa frågor. Alltså, man såg till att det fanns några personer som bara sådär kunde ställa sig upp och föreläsa om nånting i omkring 3 minuter, 

Dom hade tydligen ingen Carl-Edvard – som vi har – som kan ställa sig upp och hålla föreläsningar inom många områden.

Här ställer man alltså ett flertal viktig frågor, vi kan kalla dem ideologiska frågor, om hur det är att vara Rotarian.

Hur efterlever vi klubbens höga syften?

Hur kände vi när vi blev medlemmar?

Har vi utvecklats sedan dess?

Är vi en klubb för ”inre beundran?”

Är Rotary bara en status-symbol?

Kan vi känna ansvar, ödmjukhet som Rotarianer?

Jag tror att vi alla känner igen dessa frågor, dom är sannolikt lika viktiga idag som dom var för 50-60 år sedan.

Bild 26.

Här kommer Pappas svar. Han menar att det är en storglädje att varje vecka få träffa sina Rotary-kamrater och – som han skriver – få trycka era händer och känna kamratskap med er alla. Det kunde ju vara så förr i tiden att ett handslag betydde mycket, jag tänker bl a på Vilhelm Moberg, en favoritförfattare för både Pappa och mig.

Han menar också att ur denna gemenskap bör det vara naturligt att tjäna. Man kan tycka att det låter lite gammaldags, och må det så vara, men det är liksom lite typiskt Pappa, man kan kalla det lite äldre värderingar.

Vad säger ni om det här; Många gånger har en Rotary-timme gjort underverk, ett yttrande som jag också känner igen att han kunde tycka om andra speciella upplevelser, en teaterpjäs, en konsert eller glädjen att ha läst en viss bok.

Jag har ju en mycket klar minnesbild vad gäller de två sista meningarna, att känna glädje i vardagen efter ett möte och att han under alla de mer än 33 år som han tillhörde Frösö Rotaryförening.

Bild 27.

När jag hittade den här bilden visste jag inte om det var Pappas resa våren 1962 eller om det var min egen resa 1972. Det är för mig rätt märkligt att våra respektive resor var så likartade, dom genomfördes med 10 år mellanrum, så bilden får gälla för oss båda.

Bild 28.

Jag vill också berätta lite grann om hur det gick med vår firma. Pappa – här i mitten av bilden - sålde firman i mitten av 70-talet. Då hade han levt med företaget i ca 40 år. Ingen av oss barn var intresserad att överta den, vår håg låg inte i företagsamhet, vi alla tog studenten och fortsatte med olika utbildningar.

Firman såldes till mannen till vänster, Fritz Andersson som var VD i AB EW Nilsson i Eskilstuna och han trivdes så bra med firman och Östersund att han flyttade upp. Bland det första han sa till Pappa efter att han flyttat upp var: Nu får du introducera mig för Din Rotaryklubb och så blev det. Mannen till höger – han hette Sven Nordh – och var en av dom som jobbade länge i firman mer än 25 år, en annan var med ännu längre. Sven blev också platschef i den nya i organisationen
.
Efter ytterligare några år gick företag upp i Stena-Metall. Sten A Ohlsson hette grundaren till Stena-koncernen, vars stora flotta är mest känd. Sten A - som han kallades - började alltså med skrot och metaller och är nu det ledande företaget inom branschen även inom den branschen i vårt land.

Bild 29

Jag måste visa en bild på personen som är föremål för dagens föredrag och framföraren av detta föredrag. Jag minns när den här bilden togs så sa Pappa: Nu passar vi på att ta en bild när ingen av grabbarna har skägg.

Bild 30

Både Pappa och Mamma är begravda i Frösö kyrka, dom gick bort i januari och maj samma år 1989. Det är kärt att besöka graven när jag är uppe på Frösön.

Bild 31

Här ser vi far och son än en gång, vem som är vem får ni själva gissa. Pappa och jag vill avslutningsvis tacka för er uppmärksam. Jag är säker på att han trivs att vara i ert sällskap – vilket jag också gjort.