onsdag 25 maj 2011

Har informerat rikets talman om min syn på DC 3-ans nedskjutning ( Dnr: 010-2680-2010/11)

Sedan 1 jan 2011 är jag engagerad i kommunpolitiken i Katrineholm – som moderat och jag trivs mycket bra med detta, främst arbetar jag med Vård och omsorgsfrågor.  Jag är även aktiv inom Moderata Seniorer. Tack vare mitt nya politiska engagemang har jag haft möjligheten att lyssna till riksdagens talman Per Westerberg - som är från grannstaden Nyköping - vid tre tillfällen under två månader (7 mars – 5 maj). 

Vid det första tillfället talade han vid Katrineholmsmoderaternas årsmöte och han höll ett cirka en timmes långt anförande, lysande i sin analytiska skärpa. Han är inte rikets talman vid dessa tillfällen, mera sörmlänningen bland partikamrater, och han bjuder verkligen på sig själv och sina erfarenheter.

Vid det andra av hans framträdande – vid Seniorerna möte i Malmköping – tog jag tillfället i akt och talade med honom. Jag berättade att jag hade en del intressanta synpunkter på förhållandet Tage Erlander besök hos president Truman den 14 april 1952 och den nedskjutna DC 3-an. Jag lovade att sända honom en del information om detta.

Mitt tredje möte med talmannen var i början av maj då ett 20-tal Moderata seniorerna gjorde en bussresa till riksdagen. Där var vi talmannens gäster – visade det sig när vi fick sitta på vip-platserna i riksdagens plenisal. Dessförinnan fick vi lyssna till honom när han berättade om talmannens arbetsuppgifter, mycket intressant och spännande.  I närmare tv å timmar fanns han med oss, lunchen inkluderad. Även nu förde jag min blogg på tal och att jag skulle informera honom via mail. Här nedan följer ett utdrag ur mitt mail till talman Per Westerberg:
-----------------------------------------------
OM DC 3-an

Jag har vid två tillfällen sagt att jag vill sända över några länkar som har att göra med vårt lands utrikespolitik. Som Du ser så har jag varit intresserad av den nedskjutna DC 3-ans öde, faktiskt sedan 1990 då jag lärde känna en person vid namn Birger Lisshagen, hans Pappa var chef för FRA människorna på planet. Birgers hustru och min hustru har varit väninnor i mer än 40 år.

Jag fann president Harry Trumans hemsida på nätet, som informerar om presidentens bibliotek och fick fram tre dokument, som jag beställde att få översända. Två av dessa har också andra journalister och forskare fått ta del av, antingen via mail eller vid personligt besök på biblioteket, men det tredje dokumentet - som är ett PM av utrikesminister Dean Acheson till president Truman inför Tage Erlanders besök i Vita Huset den 14 april 1952 - misstänker jag att jag fick av misstag. Jag har diskuterat detta med en hel del människor, och så skrev jag en artikel om det hela, som Aftonbladet hade som grund för de två sidor som dom presenterade den 21 juli 2007.

Det blev som Du ser två helsidor. Att det inte blev någon ytterligare uppmärksamhet kan delvis bero på att artiklarna publicerades under semestertider.

Vad gäller DC 3:an så sänder jag över några länkar 
Tage E hos president Truman 1952

http://on.fb.me/jlpJkm

PM:n var hemliga i 50 år

http://on.fb.me/jPvppQ

Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

http://bit.ly/mggZKh

Det vore intressant om Du har några synpunkter på det hela

mvh

Ulf Jonasson 

Talmannens svar:

Dnr: 010-2680-2010/11 


Hej, 

Vad gäller utrikespolitiska frågor är det regeringen som utformar utrikespolitiken. 
Som talman kan jag inte ha synpunkter på enskilda frågor och ber dig därför att vända dig till utrikesdepartementet med dina funderingar.

Med vänlig hälsning 

Per Westerberg 
Talman 

Nu drar jag inte alltför stora växlar på detta, men jag vet att talmannen har fått ta del av mina synpunkter genom våra två kortare möten och det material som jag sände över. Och bara detta faktum räcker ganska lång för mig­

tisdag 24 maj 2011

Den siste personen som flög "den andra DC 3-an" avled 2010

Jag tror inte att det är så väl känt att det fanns ytterligare en DC3-a – förutom den som vi diskutrerar i denna tråd. Sannolikt var det en ren tillfällighet att den ene av de två besättningarna fick det ödesdigra uppdrag den 13 juni 1952.

Besättningen på ”den andre” DC 3-an var: CE Hamrin, A Jansson, R Nilsson, J Andersson, T Widmark, R Lundqvist, J Edin och L Granell. Se bilder: http://on.fb.me/jrGsg4

En av husets svärsöner heter Andreas och hans morfar var ovan nämnde R(einhold) Nilsson. Familjen har under många år bott i Nyköping . Morfadern var navigatör ombord på ”den andra” DC-3:an som trafikerade Östersjön under 50-talet, och han blev den av besättningsmännen på DC -3:orna som levde längst. Under 15 års tid tillhörde han 6:e transportgruppen, som liksom den nedskjutna DC-3:an bestod av 8 personer.

Reinhold Nilsson var född 1919 och han gick bort i februari 2010 - i den aktningsvärda åldern av 91 år. Jag har träffat Reinhold Nilsson vid ett tillfälle – utan att ha en aning om att han tillhörde en av de besättningar som flög DC 3:orna – och det kändes efteråt rätt snopet. Men jag var ändå mycket glad över att ha träffat denne vitale man som levt ett så spännande och flygande liv.

Nyligen besökte jag Andreas föräldrar i Nyköping – Ulla och Staffan Hané - och Ulla hade då tagit fram faderns flygdagböcker – som man antagligen också kan kalla loggböcker. Det är i sanning spännande läsning även om jag inte kunde hitta några personliga kommentarer som skulle kunna ge oss mer information huruvida besättningarna hade några privata synpunkter om sina flygningar.

Den första noteringen i loggbok nr 1 av totalt sju – var daterad till den 28 jan 1940, flygplanstypen var S6 – vilket jag läser ut som spaningsplan av typ Fokker http://sv.wikipedia.org/wiki/Fokker_C.V_E
Den första flygningen för Reinhold Nilsson varade i 40 minuter. Under rubriken ”anteckningar om flygningens ändamål, målet för flygningen, väderleksförhållanden m m ” står ett enkelt ”Nav”. 

Två ytterligare flygningar utförs under januari, den 30:e var flygturen också 40 minuter och den tur som förtogs den 31 varade i 1 tim 10 minuter. Reinhold Nilssons första flygmånad bestod alltså av tre flygningar om tillsammans 2 tim 30 minuter, vilket Reinhold Nilsson - då korpral – intygade den 31 jan 1940 på Malmen. Hans uppgifter har också granskats – enligt tidens ordning – och vidimerades vanligtvis av divisionschefen. Totalt gjorde han mer än 4 000 flygningar på sammanlagt mer än 7 000 flygtimmar. Det sista navigationsuppdraget som Reinhold Nilsson gjorde noteras till maj 1971.

”Spa efter DC 3 och Catalina”

Om vi tittar i bok nr 5 och i de sammantagna uppgifterna för juni månad 1952 ser vi att han deltog i 9 flygningar om tillsammans 15 tim 25 min, vilket får betecknas som rätt omfattande för att vara kring 15 dagar.  Som flygningens ändamål står” Spa efter DC 3 och Catalina bl a”. Flygplanstypen var S 18. Även för juli 1952 noteras 9 flygningar, 16 tim 35 minuter.

Närmare än så kommer vi inte vad gäller spaningarna på den nedskjutna DC 3-an och Catalinan. Jag hade hoppats att vi skulle kunna finna några ”grundanteckningar” om vad som hände efter det att DC 3-an hade skjutits ner, men han publicerar endast sammanfattningarna. Jag tror att detta är tämligen signifikant för en lojal flygare, speciellt när det gällde ett så omdiskuterat plan som den nedskjutna DC 3-an.

Navigatör förnekar ”spionflygningar”

I Sörmlands Nyheter den 12 mars 1991 finns ett stort reportage om Reinhold Nilsson. På första sidan är rubriken ”Navigatör förnekar ”spionflygningar”” och en trespalts bild. Insidesartikeln har rubriken ”Absurt anklaga oss för spaning åt CIA” . Rubrik och bild tar upp halva sidan på tidningen. ”Flygplansnavigatören om nedskjutningen av den svenska DC 3:an”. Denna intervju publicerades alltså i mars 1991, och det var först senare på året som Carl Bild fick besked om att ryssarna verkligen hade skjutit ner DC 3-an.
Reinhold Nilsson säger också:

-        - Att flygplanet var ute på uppdrag av CIA eller annan underrättelsetjänst än den svenska är en så absurd tanke, så den kommentera jag inte.

-        - Jag reagerar starkt när jag hör benämningen ”spionflygplanet”

-       -  Under alla dessa år har jag aldrig mottagit en order om att kränka ett annat lands territorium.

Jag är övertygad om att Reinhold Nilsson verkligen trodde på vad han sade ovan, jag ser honom som en officer och genteman som hela sitt liv var helt lojal med sitt land.

Och kanske just därför hade det varit mycket intressant att diskutera med honom vad som hände sedan, bl a att ryssarna erkände nedskjutningen, att planet återfanns och bärjades för att slutligen hamna på ett flygmuseum bara några mil från där han själv bodde. Personligen skulle jag ha velat visa honom fotot på den upptagna DC 3-an och mig själv, jag hade ju också varit ombord på planet. http://on.fb.me/jlpJkm




måndag 23 maj 2011

”Harry S Truman är nyckeln”


-       -  Sök upp Nils Nilsson, sa han och höll fast Modin med blicken. Fråga honom om det stora spelet. Säg att du vet att Harry S Truman är nyckeln.

Detta citat – kapitel 53, sid 331 – är för mig – som främst intresserar mig för DC 3-ans öden - de viktigaste meningarna i Anders Jallais bok Spionen på FRA. http://www.jallai.se/spionen-pa-fra/ Anton Modin – dykare och före detta officer - är Jallais hjälte i boken.

Personen som säger de citerade meningarna ovan är ”Gunnar Andersson”, enligt Anders Jallai den person som hjälpe storspionen Stig Wennerström. Mycket i boken Spionen på FRA kommer från denne Gunnar Andersson som Jallai intervjuade. Gunnar Andersson skulle ha varit en höjdare på FRA men i grunden var han mannen som hjälpte spionen Wennerström. Det har i många år diskuterats huruvida Stig Wennerström hade en medhjälpare - en Mr X – eller inte.

I min blog/tråd om Tage Erlanders möte med president Harry S Truman den 14 april 1952 – två månader innan DC 3-an sköts ner - spelar ett eller flera PM av den amerikanske utrikesministern Dean Achesons PM till sin president inför Erlanders möte -  http://on.fb.me/jPvppQ   - en mycket viktig roll.

De två första sidorna i Achesons PM innehåller mycket viktiga uppgifter, så viktiga att jag tror att jag fick ut dem från President Trumans bibliotek av misstag. Andra svenska forskare och journalister har som har letar efter materialet från Erlanders möte hos Truman,  har endast fått det övriga materialet som jag visar upp.

Aftonbladet gjorde två helsidor med utgångspunkt från mina uppgifter http://on.fb.me/jlpJkm. Tidningen satte rubriken ” Sveriges hemliga spel med USA” samt ”Okända dokument avslöjar regerings kohandel under Kalla kriget”

I citat ovan hänvisar alltså en ”Gunnar Andersson” – Mr X – till en ”Nils Nilsson” också en högst uppsatt person inom FRA – att Harry S Truman är svaret på frågan.  Enligt Jallai var denna Nils Nilsson också FRA´s kontaktman med NSA och GCHQ (National Security Agency) och (General Communications Headquarters), engelsmännens motsvarighet till NSA och FRA. Jallai refererar också till ett Säporegister - HSC 197/65 - där Nilsson omnämns. Nilsson skall också ha varit på ambassaden i Bukarest 1944-1945 tillsammans med Raoul Wallenberg. Dessutom skall Nils Nilsson ha varit chef över gruppen som signalspanade i DC -3an som försvann den 13 juni. Aners Jallai skriver vidare:

-       - Han fick ett nervöst sammanbrott efter nedskjutningen och blev två veckor senare den 1 juli 1952 befordrad av sin chef på FRA, Olof Kemper.

Mina teorier går ut på att vid detta möte fattades ett beslut mellan Truman och Erlander om att i princip har den svenska neutralitetspolitiken – gentemot USA – inget konkret värde, denna neutralitet finns endast på ett papper, man säger en sak, något helt annat gäller.

 Jag tror att det var utrikesminister Dean Acheson och den svenske ambassadören Washington Erik Boheman som var arkitekterna bakom överenskommelsen. Herrarna Acheson och Boheman var både jurister och det kände varandra sedan slutet på 20-talet då de lärde känna varandra i Stockholm. Under åren umgicks även familjerna Acheson och Boheman med varandra.

Jag har utvecklat detta resonemang i min blogg. Som ett kuriosum kan nämnas att president Truman - både efter mötet med Erlander och Boheman och vid ett möte med den internationella pressklubben i Washington - berättade en liten historia om hur de två – Acheson och Boheman – lärde känna varandra i Stockholm i slutet på 20-talet. Han avslutade sin berättelse med att nu träffas herrar åter, den ena är min utrikesminister och den andra är Sveriges ambassadör.

Tage Erlander har inte på något ställe – varken i sina memoarer eller i sina dagböcker - nämnd denna historia, sannolikt gjorde han allt för att mörka vissa händelser från mötet.

Om du vill veta mer läs gärna fortsättningen i min blogg, http://bit.ly/mggZKh

söndag 22 maj 2011

Nya inlägg om DC 3-an kommer att publiceras under veckan

Det är närmare 10 månader sedan jag skrev något på min tråd. Detta till trots har tråden varit väl besökt, mycket beroende på att jag Twittrat en del om dess innehåll, bl a skrev jag:


Tillfälligheterna har nu gjort att jag helt plötsligt kommer att lämna några ytterligare bidrag under den kommande veckan. Jag skall presentera en text varje dag måndag den 23 maj t o m fredag den 27 maj.

Måndag 23 maj skall jag redovisa en del tankar och funderingar efter att ha läst Anders Jallais bok ” Spionen på FRA http://www.jallai.se/spionen-pa-fra/ som jag verkligen kan rekommendera till läsning. Boken berättar bl a om den 1982 sänkta u-båten, att spionen Stig Wennerström skall ha haft en medhjäpare samt det som jag mest intresserade mig för är en del ytterst intressanta och spännande formuleringar om den nedskjutna DC 3-an. Som bekant var det just Anders Jallai som upptäckte planet 1993.

Tisdag den 24 maj. Även här har tillfälligheterna spelat in, jag har fått en del kunskap och insikt om ”Den andra DC 3-an” genom en av familjens mågar, vars morfar tjänstgjorde inom flygvapnet från 1940 – 1971. Morfadern - Reinhold ”Nisse” Nilsson - var navigatör ombord på ”den andra” DC-3:an som trafikerade Östersjön under 50-talet, och han blev den av besättningsmännen på DC -3:orna som levde längst. Under 15 års tid tillhörde han 6:e transportgruppen, som liksom den nedskjutna DC 3-an bestod av 8 personer. Jag har gått igenom hans flygdagböcker som sträckte sig från den 28 jan 1940 till maj 1971.

Onsdag den 25 maj. De senaste 5-6 åren har jag varit aktiv inom lokalpolitiken i Katrineholm, först för folkpartiet och sedan årsskiftet för moderaterna.  Under våren har jag vid tre tillfällen lyssnat till riksdagens talman Per Westerbergs som framträtt vid skilda moderatmöten. Vid de två senaste tillfällena talade jag med honom, vi bytte visitkort och jag sände över en del material – bl a om denna tråd – till honom. Om detta skriver jag på onsdag.

Torsdag den 26 maj. Jag vill inte avslöja innehållet i den texten ännu, den kommer alltså på torsdag.

Fredag den 27 maj. Texten kommer att bli något av en sammanfattning av jag publicerat under veckan.

måndag 9 maj 2011

”Davids kamp mot Gol-Jättarna” hos Katrineholms Rotaryklubb



Ulf Jonasson, Doktor i folkhälsovetenskap och journalist, berättade vid lunchmöte i med Katrineholms Rotaryklubb under rubriken ”Davids kamp mot Gol-Jättarna” om det forskningsarbete som lett fram till att läkemedelssubstansen dextropropoxifen (DXP) numera är totalförbjuden i EU och USA.

Ulf är bosatt i Björkvik, föddes i Jämtland, utbildade sig till journalist i Göteborg och var under fyrtio år verksam i Uppsala där han och hustrun senare bedrev sin forskning på rättsmedicinska institutionen vid Uppsala universitet och doktorerade år 2001 – på Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg. Han och hustrun, Dr Birgitta Jonasson, har bedrivit en omfattande forskning kring bruk och missbruk av värktabletter och speciellt den verksamma smärtstillande substansen DXP.

Preparatet lanserades på den amerikanska marknaden 1957 av läkemedelsföretaget Eli Lilly, ett av världens tio största i branschen. Substansen ingick i bland andra preparaten Dexofen, Distalgesic och Doleron. Försäljningen uppgick i mitten av 90-talet till 60-70 mkr i Sverige och 3-4 000 mkr i USA.

I sin forskning fann makarna att DXP förekom i ett oväntat stort antal rättsmedicinska obduktioner. Under åren 1992-1999 förgiftades 200 personer i Sverige till döds varje år av DXP. Förbrukningen i vårt land rörde sig om 2 400 kg per år. Motsvarande siffra för USA var 99 000 kg per år. På grund av den jämfört med svenska förhållanden vagt organiserade rättsmedicinska hanteringen i USA finns motsvarande uppgifter om dödliga förgiftningar inte dokumenterade där utan får estimeras – kanske 8 000 per år?

Utifrån sina forskningsresultat publicerade makarna nära dussinet vetenskapliga artiklar förutom sina två doktorsavhandlingar. Dessa rönte stor såväl vetenskaplig som medial uppmärksamhet med krigsrubriker på löpsedlar och dagspressens förstasidor.

Läkemedelsverket utfärdade år 2001 och 2005 restriktioner vid förskrivning av DXP-preparat för att senare vara del av det förbud som EU beslutade om 2009. Från 19 nov 2010 är preparatet förbjudet även i USA. Vid förbudsbeslutet inom EU spelade den svenska EU-parlamentarikern Marit Paulsen en tongivande roll.

Makarna Jonasson anser nu att deras ”baby” är färdig att lämna boet och återstår för främst amerikanska juristfirmor att formera sig för åtskilliga skadeståndskamper mot läkemedelsdistributörer. Här kan nämnas att på Eli Lillys hemsida finns inte längre möjlighet att söka på DXP eller de produktnamn där preparatet ingick. Eventuella skadeståndsanspråk kan komma att handla om flera miljarder US-dollar.

Länken http://jonassonulf.blogspot.com/ rekommenderas för ytterligare fördjupning i ämnet.

Katrineholm 2011-05-03

Kjell Bodemyr

PS. "Föredragshållaren Ulf Jonasson växte upp på Frösön i Jämtland där hans pappa, Nils Jonasson, var med att starta Frösö-klubben 1956. Nils Jonasson var klubbens president 1968 och har erhållit Paul Harris medaljen. Han var medlem i Frösö-klubben mellan 1956 till 1989 då han gick bort, 80 år gammal."