torsdag 20 december 2018

Jag var med när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011, och när Ulf Linde föresläste för hela Akademien


Idag är det alltså en av den Svenska Akademiens stora begivenheter, slutet på arbetsåret och den dagen firas  den 20 dec. På grund av den stora turbulensen kring Akademien så är det en och annan, exempel delar av kungahuset, några hyfsade författare som bojkottar kvällens fest.

Jag tyckte då att det var lika bra att också jag bojkottar festen. Om jag har blivit bjuden?? Nja inte direkt, men jag har varit men jag har varit med förr – typ.

Genom en FB-grupp erbjöds några i vår samling att besöka och uppleva litteraturförfattarens nobel-föreläsning, och det var mycket mäktig upplevelse. Jag upplevde bl a Mario Vargas Llosa tala om sitt författarskap under ca 57 minuter. Min spanska var till ingen hjälp. Det var dock en alldeles speciell känsla att vara med vid detta tillfälle.


Jag lägger med min länk som refererar detta möte, det visar i alla all hur det går till i Börssalen vid en av dessa nobel-föreläsningar, men jag har dock ett annat möte i mina tankar. Det hände året därpå – 2011 – då år nationalpoeten Tomas Tranströmer fick sitt pris. Jag tror inte att någonsin enda person hade något negativt att säga om detta års val. 

http://jonassonulf.blogspot.com/2010/12/maria-vargas-llosa-och-jag.html  http://bit.ly/gq8iQF

Som bekant drabbades Tranströmer av en svår stroke ett antal år innan priset. Jag kommer aldrig att glömma Tranströmers entré i Börssalen. Han satt i en rullstol som sakta framförde av akademiens dåvarande sekreterare Peter Englund. Publiken stod upp och jag tror inte att det fanns något enda torrt öga, det hela var mycket gripande. Av förklarliga själ kunde inte Tranströmer tala själv, men det var ett stort antal skådepelare, poeter och musikanter från många skilda länder som tolkade hans poesi.

Ytterligare något år efter detta möte hade jag fått en biljett till årssammankomsten av Michael Svanberg – vår kontakt vid Akademien. Jag tycket också att det var mycket spännande att vara med och lyssna på en av mina gamla favoriter, först som jazz-musiker sedan som konstprofessor Ulf Linde som höll tal vid sammanträdet.

Jag minns Ulf Linde från mitten av 50 talet, tack vare att vi hade Dagens Nyheter i hemmet. Jag minns också en civilingenjör Ebbe Linde – dom var inte släkt – som gillade att skriva om teater mer än att jobba på ASEA. Dessa två herrar, Linde och Linde, hade ett rent märkvärdigt språk, jag vet inte om jag någonsin förstod något av vad dom skrev om, men deras språk gick rakt in i mig.

När jag nu hörde Ulf Linde tala igen – efter mer än 50 år - så återkom upplevelse, vilket språk – men förstod jag egentligen nånting? Språkets magi.

Nu skall jag snabbt till pudelns så kallade kärna, det tog bara lite väl 400 ord att nå dit jag nu är - högtidssammankomsten. Efter lite tal och lite diktläsning och annat smått och gott så travade vi - som tydligen seden var – hem till landshövdingen där vi erbjöds ett bord av högsta klass.

Jag säger bara, det är skillnad på julbord och julbord
.
Vi som har ett ganska stort antal år på nacken minns säkert STÅLMANNEN, som egentligen var journalist och hette Clark Kent. När jag reste till storstaden från den lilla byn så hade jag min frack  i en resväska.

Tack vare en av familjens yngre medlemmar – som då jobbade på Finansdepartementet – kom jag,  som vilken civilist som helst, ner i nämna myndighets källare och bytte på en toalett blixtsnabbt om till den frackklädde – och sedan Let´s the party begin






söndag 2 december 2018

Has anybody heard about the rat-tail burn technique? Eli Lilly used that term when they tested 450 (Four hundred fifty) different compounds – which later became the painkiller Darvon


Does anyone understand what they talk about in this four pages article that Eli Lilly send to FDA when Eli Lilly wants the painkilling substance Propoxyphene to be approved by the FDA

I myself just understand a few lines at page 4459; “Preliminary pharmacological evaluation. Using the rat-tail burn technique, has shown that a number of the esters are worthy of further study”

We can read about the rat-tail burn technique in the book “All in a century, The first 100 years of Eli Lilly and Company” by E-J-Kahn, Jr 1976. On page 116 we find:

-       -  Dr Albert Pohland who had joined the company in 1945 and was chiefly interested in analgesics, had been delving into the mysteries of methadone. Employing it as his root substance, Pohland synthesized some four hundred and fifty (450) compounds from 1948 on.

-         Lilly began testing the new compound´s analgesic effect upon rats´ tails, and the result was impressive. Rats that had been able to endure a certain amount of heat for only three to five seconds stood up under Darvon for fifteen. There was still a long way to go. 

   The discovery had to be demonstrated to be a nonnarcotic before it could be expected to be commercially worthwhile, and that took an interminable series of tests stretching over the better part of six years


-         Not every drug is a medicine, but every medicine is a drug,