onsdag 9 januari 2019

Daniel Ellsberg got the Olof Palme Prize. I met both in Paris in August 1981. I also made an interview with him







2018 – Daniel Ellsberg 

+ my interview with him 1981

Quoted from Dagens Nyheter January 9th 









When Daniel Ellsberg, a former military analyst and the world’s most
important whistleblower, exposed the U.S. Government’s secret war plans for Vietnam in 1971, he was well aware of risking a long time in prison and a spoiled career.
Regardless of such consequences, his decision led to the removal of a
mendacious government, a shortening of an illegal war, and an untold number of saved lives.
More than four decades later Daniel Ellsberg again takes on the Pentagon´s secret war plans. He warns us of a nuclear holocaust, caused by the refusal of the nine nuclear states to comply with the binding commitment of the Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons to further the goals of a nuclear-free world.
The 2018 Olof Palme Prize goes to Daniel Ellsberg for his profound
humanism and exceptional moral courage.
 The prize ceremony will take place in Stockholm on Wednesday, 
  January 30, 2019.
----------------------------------------------
My interviw with Daniel Ellberg in August 6th in Paris:
Daniel Ellsberg has got the Olof Palme Prize. I met these two persons in Paris in August 1981 in a Peace March. Great meetings. My interview with DE is here:










torsdag 20 december 2018

Jag var med när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011, och när Ulf Linde föresläste för hela Akademien


Idag är det alltså en av den Svenska Akademiens stora begivenheter, slutet på arbetsåret och den dagen firas  den 20 dec. På grund av den stora turbulensen kring Akademien så är det en och annan, exempel delar av kungahuset, några hyfsade författare som bojkottar kvällens fest.

Jag tyckte då att det var lika bra att också jag bojkottar festen. Om jag har blivit bjuden?? Nja inte direkt, men jag har varit men jag har varit med förr – typ.

Genom en FB-grupp erbjöds några i vår samling att besöka och uppleva litteraturförfattarens nobel-föreläsning, och det var mycket mäktig upplevelse. Jag upplevde bl a Mario Vargas Llosa tala om sitt författarskap under ca 57 minuter. Min spanska var till ingen hjälp. Det var dock en alldeles speciell känsla att vara med vid detta tillfälle.


Jag lägger med min länk som refererar detta möte, det visar i alla all hur det går till i Börssalen vid en av dessa nobel-föreläsningar, men jag har dock ett annat möte i mina tankar. Det hände året därpå – 2011 – då år nationalpoeten Tomas Tranströmer fick sitt pris. Jag tror inte att någonsin enda person hade något negativt att säga om detta års val. 

http://jonassonulf.blogspot.com/2010/12/maria-vargas-llosa-och-jag.html  http://bit.ly/gq8iQF

Som bekant drabbades Tranströmer av en svår stroke ett antal år innan priset. Jag kommer aldrig att glömma Tranströmers entré i Börssalen. Han satt i en rullstol som sakta framförde av akademiens dåvarande sekreterare Peter Englund. Publiken stod upp och jag tror inte att det fanns något enda torrt öga, det hela var mycket gripande. Av förklarliga själ kunde inte Tranströmer tala själv, men det var ett stort antal skådepelare, poeter och musikanter från många skilda länder som tolkade hans poesi.

Ytterligare något år efter detta möte hade jag fått en biljett till årssammankomsten av Michael Svanberg – vår kontakt vid Akademien. Jag tycket också att det var mycket spännande att vara med och lyssna på en av mina gamla favoriter, först som jazz-musiker sedan som konstprofessor Ulf Linde som höll tal vid sammanträdet.

Jag minns Ulf Linde från mitten av 50 talet, tack vare att vi hade Dagens Nyheter i hemmet. Jag minns också en civilingenjör Ebbe Linde – dom var inte släkt – som gillade att skriva om teater mer än att jobba på ASEA. Dessa två herrar, Linde och Linde, hade ett rent märkvärdigt språk, jag vet inte om jag någonsin förstod något av vad dom skrev om, men deras språk gick rakt in i mig.

När jag nu hörde Ulf Linde tala igen – efter mer än 50 år - så återkom upplevelse, vilket språk – men förstod jag egentligen nånting? Språkets magi.

Nu skall jag snabbt till pudelns så kallade kärna, det tog bara lite väl 400 ord att nå dit jag nu är - högtidssammankomsten. Efter lite tal och lite diktläsning och annat smått och gott så travade vi - som tydligen seden var – hem till landshövdingen där vi erbjöds ett bord av högsta klass.

Jag säger bara, det är skillnad på julbord och julbord
.
Vi som har ett ganska stort antal år på nacken minns säkert STÅLMANNEN, som egentligen var journalist och hette Clark Kent. När jag reste till storstaden från den lilla byn så hade jag min frack  i en resväska.

Tack vare en av familjens yngre medlemmar – som då jobbade på Finansdepartementet – kom jag,  som vilken civilist som helst, ner i nämna myndighets källare och bytte på en toalett blixtsnabbt om till den frackklädde – och sedan Let´s the party begin






söndag 2 december 2018

Has anybody heard about the rat-tail burn technique? Eli Lilly used that term when they tested 450 (Four hundred fifty) different compounds – which later became the painkiller Darvon


Does anyone understand what they talk about in this four pages article that Eli Lilly send to FDA when Eli Lilly wants the painkilling substance Propoxyphene to be approved by the FDA

I myself just understand a few lines at page 4459; “Preliminary pharmacological evaluation. Using the rat-tail burn technique, has shown that a number of the esters are worthy of further study”

We can read about the rat-tail burn technique in the book “All in a century, The first 100 years of Eli Lilly and Company” by E-J-Kahn, Jr 1976. On page 116 we find:

-       -  Dr Albert Pohland who had joined the company in 1945 and was chiefly interested in analgesics, had been delving into the mysteries of methadone. Employing it as his root substance, Pohland synthesized some four hundred and fifty (450) compounds from 1948 on.

-         Lilly began testing the new compound´s analgesic effect upon rats´ tails, and the result was impressive. Rats that had been able to endure a certain amount of heat for only three to five seconds stood up under Darvon for fifteen. There was still a long way to go. 

   The discovery had to be demonstrated to be a nonnarcotic before it could be expected to be commercially worthwhile, and that took an interminable series of tests stretching over the better part of six years


-         Not every drug is a medicine, but every medicine is a drug,







söndag 14 oktober 2018

When I visited The Grand Ole Opry in Nashville, US some 46,5 years ago ( on March 25th 1972 to be exact)


Hallo Country friends,

I am quite new in this group and I want to share one special memory from Nashville and Grand Old Opry with you. I visited Nashville the first time some 46 years ago, on March 25th 1972 to be exact. I travelled around US for more than four months during – from February till the mid-June 1972. As a matter of fact I left New York just a few days before the Watergate burglary (June 17th)

I bought a program to the show. You can see it on one picture. It is quite heavy, 413 grams and 146 pages. Totally are around 60 country stars were presented. At my visit I heard around 20, some names were Roy Acuff, Tex Ritter and Skeeter Davis – all three on pictures. There are some other singers - that are in the program - but they didn´t did not appear that night, among them Dollie Parton, Hank Snow and Bill Monroe were the most famous.

I really had a very nice evening with all these country heroes. I didn´t have any ticket when I came to the Opry, but my press-card helped me as it had many times.

I have had this “Official Opry History-Picture Book” in my house during more than 46 years. The book has been hidden and forgotten in a carton that I moved with me for many years. But just a few days ago, I found this lovely memory.



PS I paid two dollars for the program.







söndag 7 oktober 2018

Värdigt avslut på Nobel Calling 2018 - See you next year


Nobel Calling 2018” avslutades med ytterligare ett mycket välbesökt evenemang på lördagen. Det var andra året som Nobel Center presenterade denna mera utåtriktade mötesserie där ett flertal gamla nobelpristagare medverkade. Och vi hälsades välkommen även till nästa års ”Nobel Calling 2019”
På lördagen gästades Nobel-museet av fredspristagaren 2011, Leyman Gbowe – medborgarrättskämpe och fredsaktivist från Liberia som delade 2011 års pris med Liberias President Ellen Johnson Sirleaf och fredsaktivisten Tawakkul Karman. Den amerikanske pristagaren i kemi 2009 Martin Chalfie var dagens andre nobelpristagare.
Professor Göran K Hansson, ständige sekreterare i KVA – Kungliga Vetenskaps Akademien – och som för närvarande är den enskilde svenske person som är mest knuten till flera av nobelprisen och är välkänd inte minst utomlands.
Det finns förväntningsfulla forskare över hela världen som under en tidig oktobervecka hoppas på att professor Hansson - med sin vänliga röst – skall väcka dem och meddela att de har tilldelats årets nobelpris inom sitt ämnesområde.
Professor Hansson berättade att han genom åren nu har ringt till hela 37 pristagare för att meddela dem den gladaste av alla nyheter och evig berömmelse – i alla fall för de flesta forskare.
De allra flesta tycks helt förvånade, en och annan tvivlar och tar till sig nyheten först efter ett mail med vederbörlig avsändare. En gång hörde Göran K. Hansson i bakgrunden en kvinnoröst ropa FINALLY. Det har förståss också blivit ett stort antal internationella TV sändningar under åren för professorn.
Kemiprofessorn Martin Chalfie kåserade på ett trevligt och intressant sätt om vad många tror om forskare och hur annorlunda verkligheten ser ut. Han trodde att ”alla forskare”, åtminstone nobelpristagare var genier och hade så alltid varit. Själv hade han ett C – i den amerikanska betygsskalan – men han blev ändå professor och nobelpristagare.
Många forskare är rätt avspända när de på en sammankomst som denna berättar om sina forskarliv, i alla fall efter att de fått priset. De tar gärna till självironin och de kan vara riktigt underhållande.
Leymah Gbowees anförande blev i grunden betydligt allvarligare än Martin Chalfies, men även hos henne kunde humorn skymta till. Gbowee var med och startade organisationen Women of Liberia Mass Action for Peace, som bidrog till att inbördeskriget i Liberia avslutades.
Hon gjorde ett starkt och övertygande framträdande och när hon fick frågan vad hon tyckte om årets två fredspristagare - Nadia Murad och Denis Mukwege - för deras kamp att stoppa det sexualiserade våldet i väpnade konflikter – svarade Leymah Gbowee att hon grät.
Nog för att Martin Chalfie fick mycket starka applåder för sitt framträdande blev det ändå Leymah Gbowee som gick in i åhörarnas hjärtan.
På bilderna ses de i texten nämnde personerna plus att undertecknad smugit sig in – typ.



Vad kan Aung San Suu Kyi, president Barack Obama och jag ha gemensamt????


År 2001 – dvs 100 år efter att det första nobelpriset delats ut - infördes en ny traditionen inom Nobelvärlden. Nobelpristagarna besöker numera restaurangen i Nobelmuseet och där signerar pristagarna en stol med sitt namn, gärna med en kommentar.

Jag hade en gång hört talas om denna tradition men inte funderat speciellt mycket över detta lite roliga initiativ. Det är ju inte heller varje dag som jag besöker museet, men det hände nu på lördagseftermiddagen, då Nobel Calling 2018 avslutades, se särskilt inlägg.

Som vanligt är jag i tid vid evenemang som detta, en kopp kaffe bör absolut intas innan festligheterna påbörjas. Jag satt alltså vid mitt bord, ” i all sköns ro”, som min mamma brukade säga. Och så, helt plötsligt upptäckte jag en liten adresslapp på ett bordsben bredvid mig, där stod det President Obama och då mindes jag vad det var fråga om. Jag reste på mig, gick fram till bordet bredvid mig, lyfte på stolen som signalerade Obama och vände på denna stol och vad fann jag???

Nu kan läsaren lämpligt vi titta på den ena av mina bifogade foton, det andra kan du vänta lite med. Här står det Barack Obama PEACE 2009. Och detta stämmer ju – men vad står under hans namnteckning -  jo minsann är det den numera inte så populäre fredspristagaren Aung San Suu Kyi, Peace 1991 som skrivit sitt namn.

Men det är ju ett problem med det hela. Stolsigneringen påbörjades alltså från 2001, och Aung San Suu Kyi fick fredspriset 1991. Hon satt som bekant i husarrest i många år och hon släpptes först 2010. 

Pålitliga Wikipedia kan emellertid upplysa mig om att Aung San Suu Kyi år 2005 fick Olof Palmepriset och 2010 fick hon Wallenbergmedaljen. Det kanske var så att hon besökte Sverige för att ta emot dessa utmärkelser personligt och ex att utrikesministern tog med henne till museet så att hon fick signera en stol. Man kan ju då undra varför hon valde Obamas stol??? Storpolitik????

Därmed kan vi anse att detta problemet löst, men så uppstår ett problem med bild nr två, den stol jag började sitta på utan att ha nån aning om just det. Här står det alltså Bill Clinton - 2001 16/5 - , högst upp under stolen. Clinton har inte fått något nobelpris vad jag vet, men han har besökt Sverige och kanske tyckte dåvarande statsminister att Clinton också kunde få se museet, det brukar bli ett bra ”photo op” – som dom säger i Amerikat. Men jag är ändå inte säker på att han varit där, är det någon som kan veta detta?

Jag avslutande min kaffestund med att sitta på Obamas/Aung San Suu Kyis stol innan jag gick till en annan del i huset för att där intaga ett stycke äkta ”Nobel dessert”, och att den smakade gott var inget tvivel om.

Svar på rubrikens fråga: Vi har suttit på samma stol på Nobelmuseet - typ





torsdag 4 oktober 2018

Utomordentligt program hos "Nobel Calling 2018"


”Nobel Calling 2018” heter ett evenemang som presenteras av Nobel Center i Stockholm i dessa nobelprisets tider. Tanken med detta är att sprida information om årets nobelpristagare och försöka göra vetenskapen mera begriplig.
Förutom att man vänder sig till de som är allmänt intresserade av forskning - på högsta nivå - men också av Den Store Donatorn som han vid högtidliga tillfällen kallas, Alfred Nobel. Inte minst vill man visa upp sig för den kommande generationen och förhoppningsvis inspirera den.
Dessutom vill man uppmärksamma Nobel Centers verksamheter, och även göra PR för Nobel och att man vill förankra intresset för den nybygge som planeras och som har väckt många protester. För närvarande ligger dessa tankar på is.
På onsdagskvällen fylldes anrika Hotel Rival´s stora sal – såvitt jag förstår - på Söder i Stockholm av intresserade för att lyssna till tre professorer som kommenterade och förklarade vad nobelpriset i de tre klasserna Fysiologi eller Medicin, Fysik och Kemi egentligen handlar om.
Det var tre professorer var Anna Wedell, professor i medicinsk genetik vid Karolinska Institutet samt att hon också är KI´s Nobelkommitté. Kommittén har 18 ledamöter, vara tre är kvinnor och resten män. Och man har en kvinnlig ordförande, vilket tilltalar mig.
Uppsalaprofessorn i teoretisk fysik Ulf Danielson tog som vanligt hand om fysiken och förklarade vad man exempelvis kan göra med en laserstråle, att man nu kan förflytta saker en sådan stråle.
Detta imponerade dock inte på den ena av programledarnas fyraåriga dotter som hade fått förklarat för sig att ljuset kunde flytta saker. Hon förklarade sig kunna göra detsamma, hon kunde minsann flytta på en lampa. Svårare var det inte för henne. Applåder fick hon för det.
Den tredje deltagaren i expertpanelen var Sara Snogerup Linse, som är professor i molekylär proteinvetenskap. Det lät för mig ytterst komplicerat men professor Sara – liksom de andra två – var mästare/mästarinnor på att förklara på ett begripligt sätt.
Publiken uppskattade mycket dessa tre ytterst kompetenta och sympatiska personer som delade med sig av sig förtjusning med vetenskapen.
Andra delen av denna ”Nobel Calling” kväll – som för övrigt går under namnet Crash Course (snabbkurs) i årets Nobelpris – hade tilldelats komikern mm Fredrik Lindström. Han har en speciell förmåga att med enkla medel kommunicera med en stor publik under 40 minuter – och kunna hålla förmågan och inspirationen uppe hela tiden.
Jag har aldrig hört honom live som komiker förut, men han var mästerlig att blanda vetenskap och forskning med vardagsnära ting – som kanelbullar och dialekter – varav han själv är en framstående representant för Gnällbältet.
Vi i publiken förstår nu varför norrmännen knappast kan berätta om de är deprimerade, den glada norska dialekten passar inte att förmedla negativa upplevelser.
Nobelveckan fortsätter och jag skall besöka åtminstone ett nytt evenemang på lördag då ett par tidigare nobelpristagare delar med sig av sina erfarenheter.