torsdag 16 december 2010

Maria Vargas Llosa och jag

Jag kan inte direkt påstå att jag har läst så många rader av årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa, men jag läser gärna om pristagarna. Den oktober-vecka då årets nobelpristagare utses är rena högtiden för mig, det är inte många nyhetsprogram jag missar då.

Även om jag - liksom de flesta andra – inte är så väl bevandrad i vad pristagarna egentligen har uträttat brukar jag ändå när nobelpriset delats ut ha lite hum om ett och annat.

Eftersom jag bodde många år i Uppsala så har jag både hört och sett en del nobelpristagare live och även lyssnat till oftast rätt svåra och komplicerade föreläsningar och i sanningens namn inte begripet mycket – men stämningen upplever jag, känslan av att vara närvarande är så påtaglig.

Att jag efter flytten ut på landet hösten 2005 åter skulle få möjlighet att se och lyssna på en riktigt äkta nobelpristagare föreföll inte så troligt – men eftersom jag numera är med i Facebook tycks det mesta vara möjligt. Det finns en man som heter Mikael Svanberg som är en av männen bakom intressegruppen Svenska Akademien härpå FB och genom honom lottades det ut ett antal biljetter till ”Kvällar på Svenska Akademien” som hålls på Börshuset. Och kan man tänka sig så fick jag en biljett, och det skall jag tacka honom för. Tack Mikael.

Börssal och museum

Jag har tidigare besökt huset där Börssalen ligger, men då gått igenom huvudingången där Nobelmuseet finns, men nu var ingången från Källargränd. Redan där förstod jag att det var något speciellt på gång, rätt mycket människor som stod ute - dom hade inga biljetter. Media hade börjat samlas. Det massmediala uppbådet var mycket stort, både från Peru och från Spanien - som varit och är något av Vargas Llosa andra hemland - kom ett stort antal journalister och radio/TV människor.

Är vi inte släkt?

Redan i hissen upp till våningen där Börssalen ligger hände det saker, jag råkade hamna i samma hiss som akademiledamoten Kjell Espmark, som är född i Strömsund i Jämtland, samma plats som min mor föddes på. Och jag kunde ju inte låt bli att utbrista nånting med att det var trevligt att åka hiss med en gammal Strömsunds-bo. (Jag säger som den döende detektiven Johansson i Leif GW Perssons senaste bok med samma namn: Var får jag allt ifrån?). Det är först senare som jag kommit på att vi är antagligen lite släkt, så det får jag väl nämna till honom vid något senare tillfälle, vi kanske kan dela hiss nån fler gång.

Börssalen är mycket pampig, helt enkelt så pampig som man kan föreställa sig något som tillhör Svenska Akademien. Vi ombads att komma i god tid, dörrarna öppnades en timme innan föreläsningen skulle börja, och efter en kvart var det närapå fullsatt. Sällan har jag hört en mer sorlande massa än vi som var inne i börssalen vid detta tillfälle. Det var en uppsluppenhet, det var en glädje, nästan lite grann av en skolavslutning, det togs massor av foton, och det byggdes upp en mycket stor förväntan.

En klocka slog och en röst hälsade oss välkomna och nämnde bl a att inga foton skulle tas under själva föreläsningen och som genom ett trollslag försvann alla små digitalkameror.

Englund och Llosa

Och så kom Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund och Mario Vargas Llosa, och den väntande publiken visade sig kunna applådera mer och innerligare än vad jag minns någon annan publik ha gjort. Det var rent av fantastiska applåder, det var ett välkomnande av en stor författare, ja närmast något av en idol och sitt lands nyaste ambassadör.

Hyllning till läsandet, skrivandet och hustrun

Mario Vargas Llosas föresläsning hette: En hyllning till läsandet och dikten. Det blev en nobelföreläsning som omfattade 12 A-4 sidor och varade i ca 57 minuter. Föreläsningen hölls på spanska, vi åhörare hade kopior av föreläsningen på svenska, engelska, franska, tyska eller spanska. Herr nobelpristagaren talade alltså sitt eget tungomål. ”Gud må förlåta mig somliga” rader skrev redan Ferlin, och min God fick förlåta mig att inte jag – inte heller Horace tycktes det mig – kunde ha vår uppmärksamhet på topp alla de 57 minuterna. Men när Vargas Llosa kom till sidan nio lyssnade vi alla. Författaren tackade sin hustru som varit honom ett oerhört stöd under alla åren. Vargas Llosa:

-         -  Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns; Mario, det enda du duger till är att skriva.

Då var knappt ett öga torr och det var en påtagligt rörd make som förklarade makan sin stora kärlek inför hela världen.

Kaos utbryter... 

När föreläsningen var avslutad utbröt nästan kaos, de nedstoppade digitalkamerorna kom upp som på en given signal – och nu tog det riktigt stora fotograferandet vid - och mitt i alltihopa stod dock icke moder jord, fast mer en sprudlande glad nobelpristagare som nu fick motta folket hyllningar. Fotoblixtarna stod som spön i backen om nu något sådant vore möjligt.

Och nu hände något rätt anmärkningsvärt. Många människor – män som kvinnor, jude eller grek, svensk eller peruan - fingo något grumligt i blicken och gick med raska steg mot talarstolen, där en nobelpristagare nyligen stått - och under historiens gång kanske massor av nobelpristagare stått och föreläst. Det tycktes vara främst två slags individer som var på G, de som tordes gå fram till talarstolen för att bli fotograferade - och de andra, de som tog själva bilderna.  

Jag och talarstolar...

Att jag sedan länge haft den egenheten att låta mig fotograferas i olika talarstolar, eller i kyrkliga predikstolar – eller andra liknade situationer – känner mina nära och kära till. Nu vädrade jag morronluft och med bestämda steg styrde jag fram till talarstolen och jag fick en japansk dam att ta ett par foton på mig.

Efter att jag hade blivit fotograferar började liksom en del luft gå ur mig, och jag befann mig i en härlig sinnestämning, hela situationen var euforisk, det var som årets första sommardag. Och så började vi gå till vårt eget och när jag mer eller mindre trängde mig ut genom den trånga dörren mot Källargränd råkade jag hamna bland Vargas Llosas stor släkt och vi fick ett stort antal TV kameror och mikrofoner  riktade mot oss. Jag kunde ändå stilla smyga undan och ville behålla den härliga stämningen och beslöt mig för att gå ut och ät en god middag och vad kan väl en middag efter en nobelförelösning kallas annat än en nobelmiddag.

Tack för i år Mikael - återkom gärna

Ett PS riktat till Mikael Svanberg: Jag ställer mig på kö till nästa års biljetter till nobelföreläsningen, det var en fantastisk upplevelse att få vara med.

Så här presenterade den peruanska tidningen El Comercios landsmannens, nobelpristagarens triumftåg i Sverige: http://elcomercio.pe/mundo/682110/noticia-siga-minuto-minuto-entrega-premios-nobel-2010