"Östersundsgrabben Ulf Jonasson arbetade i sommar på MS Kungsholm. Bland annat var han med på en resa till New York och passade då på att besöka Broadway och Birdland jazzklubb. Här ger han några glimtar från besöket, både med text och bilder" skrev LT
Birdland ligger på Broadway vid 52:a gatan. En portal av det enklare slaget sträcker sig över den breda trottoaren, några enkla vita bokstäver förkunnar - för de initierade - att detta är ingången till den kanske mest berömda jazzklubben i hela världen. En affischtavla på 1x1 meter visar upp kvällens attraktioner. På tavlan finns ett stort fotografi av trumslagarna Art Blakey och Philly Joe Jones. (Som en parantes kan nämnas att Gene Krupa spelar på en klubb ett kvarter längre bort. Tre världsstjärnor, alla trumslagare på nära nog samma ställe).
Det är alltså New York. Klockan är 11 på kvällen och Broadway vaknar åter upp till sitt rätta jag – nattlivet som gjort denna gata så välkänd. Visst är Broadway en upplevelse även om dagen, men neonljusets sprakande sken och det intressanta människovimlet gör att Broadway skall upplevas om natten.
Man träffar på otaliga människotyper, festklädda människor på väg till galapremiärer, tidningsförsäljare, skoputsare, gatumusikanter och även helt vanliga New York-bor. En kväll stötte vi på några kommunistagitatorer ivrigt förkunnande de socialistiska idéerna samt några frireligiösa som var lika fanatiska. Vid det senare tillfället gick det så livligt till att polisen var tvungna att skingra de församlade.
Det är ingen kö utanför Birdland, det är ju en vanlig torsdagskväll. Vi går nerför en trappa och Birdlands allt i allo - och den från alla Birdland-inspelningar smått legendariske dvärgen Pee Wee Marguette – hälsar oss välkommen, samtidigt som han med en slö gest visar oss var biljettluckan är belägen. Biljetten kostar 2 dollar, men i det priset ingår en LP-skiva som utdelas vissa kvällar. Jag fick en skiva med Maynard Fergussons dansorkester, en ganska dålig skiva har jag senare kunnat konstatera.
Vi lämnar våra biljetter till biljettmottagaren Pee Wee och går nerför ännu en trappa och nu strömmar härliga toner från Wayne Shorters underbara tenorsax emot oss. Vi står alldeles stilla och tittar och lyssnar. Våra blickar vandrar runt lokalen – som är mindre än vad jag hade trott – den får högst ta in 235 personer - enligt ett uppspikat anslag som är utfärdat av New Yorks lokala polismyndigheter.
Längst till vänster finns baren och där sitter redan några ”Kungsholmare” och spisar. Rakt framför oss ser vi den lilla scenen med de stora musikerna. Till höger om scenen är en hel del bord utplacerade och på väggarna hänger målningar av världens största jazzpersonligheter – alla väl förtrogna med Birdlands scen. På hedersplats hänger porträttet av Charlie Parker, den störste av dem alla. Man förknippar namnet Birdland med den store Parker, vars smeknamn Bird är upphov till namnet Birdland.
Vi sätter oss vid baren och beställer in varsin öl. Pris 1 dollar. Den kalla ölen serveras i särskilda Birdland-muggar och vi beslutar oss genast för att dessa muggar skall bli våra första Birdland-souvenirer.
På en jazzklubb som denna – eller överhuvudtaget aldrig på en jazzklubb – existerar inte den minsta form av rasmotsättningar. Det är snarare så att en vit känner sig som att han vore inne på de svartas domäner. Alla uppassare, alla musiker som är här för tillfället, är färgade och även bland spisarna märker man att de flesta är färgade. Men här är det musiken och inget annat som är det väsentliga.
Vi smuttar på våra öl, andäktigt lyssnande och avnjuter här jazz av absolut yppersta märke. Det är en förunderligt skön känsla att uppleva musik. Art Blakey and the Jazz Messengers fullständigt vräker ut sitt budskap och att det når de flesta är det ingen tvekan om. Finns det någon som så intensivt och engagerande går in för att presentera sitt absolut yttersta som just Blakey? Jag tror det knappast.
Svetten rinner om honom efter bara några nummer och han verkar alltid lika saligt inspirerad och fast besluten att ge allt. Som uppfostrare till yngre lovande musiker - och som deras hjälpande hand på den svåra vägen till toppen och som förstående stöd vid deras vidareutveckling - har Blakey gjort mer än någon annan. Att få börja spela med Blakey innebär oftast att man är ett världsnamn inom kort.
Den nu intressantaste solisten – förutom Blakey själv – är tenoristen Wayne Shorter. Hans spel, på samma gång framfusigt och våldsamt som välpolerat och lyriskt, gör att han förmodligen är att vänta som John Coltranes värdige efterföljare. Visst kan man spåra vissa drag av Coltranes spel hos Shorter, men sög den modernist man inte kan det hos. I Shorters fall är i det något nytt, något eget. Nu innehåller Art Blakeys orkester andra kända blåsare - som Curtis Fuller och Freddie Hubbard - men vid sidan av Blakey och Shorter ter de sig ännu ganska små, men dom har framtiden på sig.
Ur Blakeys reportoar fick vi höra en hel del originalnummer av Wayne Shorter. Även på detta område – kompositionens - visar han sig besitta talang av stora mått. Några av Bobby Timmons (Souljazzens fader) skapelse spelades också.
Det är kanske alltför oartigt att helt glömma av Philly Joe Jones. Har har gjort sitt inom jazzen och hans mannar förmådde inte alls att trollbinda publiken lika intensivt som Blakey gjorde. En natt som denna glömmer man bara aldrig, man bara ser fram emot den dagen man åter får uppleva den.
Kommentar 55 år efter införandet:
På 1950-60-talet utgjorde USA en stark lockelse på många unga. På 50-talet började rock ´n roll-musiken att spirads över världen. Elvis spelade in sin första platta ”It´s all right mama”. Bill Haley med ”Rock around the clock ” fick såväl amerikanska som svenska ungdomar – som började lystra till det nya namnet tonåringar.Att ta sig över till USA var för många tonåringar den högsta drömmen. En av de få sätt att ta sig dit var att försöka få ett sommarjobb på någon av SALs – Svenska Amerika Linjen - båtar Gripsholm och Kungsholm. Själv fick jag- och kompisen Kjell-Roger ”Bubben” Karlsson - jobb på Kungsholm,
Det är av ett visst intresse att läsa min kommentar om de svarta/färgade:
På en jazzklubb som denna – eller överhuvudtaget aldrig på en jazzklubb – existerar inte den minsta form av rasmotsättningar. Det är snarare så att en vit känner sig som att han vore inne på de svartas domäner. Alla uppassare, alla musiker som är här för tillfället, är färgade och även bland spisarna märker man att de flesta är färgade. Men här är det musiken och inget annat som är det väsentliga.
Jag kan idag inte minnas att jag hade sett färgade människor i verkligheten tidigare. I musik och idrotts-sammanhang var inslaget av färgade vanligt. Jag hade liftat runt i Europa vid ett par tillfällen, 1960 och 1961. Men inte heller i de besökta länderna var inslaget av färgade människor speciellt stort. Därför gjorde det ett så starkt intryck på mig att besöka Birdland, där vi endast var några få vita bland alla färgade.
Jag kan inte heller minnas att jag sett TV innan denna resa. Då stora delar av Sverige såg fotbolls VM 1958 var vi som bodde i Södra Norrlands Inland fortfarande utan TV. Denna min första USA-resa bestod av många möten med verkligheten, den verklighet som fanns utanför tryggheten på Frösön och i Östersund.
http://www.birdlandjazz.com/
http://en.wikipedia.org/wiki/Birdland_%28jazz_club%29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar