måndag 12 juni 2017

Andrew Jackson, president i USA 1865-1868 - Han ställdes inför riksrätt/Frikändes med en röst


(Artikel inför i Eskilstuna-Kuriren den 13 nov 1973)

Det har under hösten allt oftare framförts krav på att president Nixon skall ställas inför riksrätt eller impeachment som är den amerikanske termen. Av USA:s hittills 37 presidenter är det endast en som ställts inför riksrätt, det var den 17:e av landets presidenter, Andrew Johnson som en aprildag 1865 fick den svåra uppgiften att efterträda den mördade Abraham Lincoln.

Johnson var fast besluten att fortsätta genomförandet av Lincolns försoningspolitik mot det i inbördeskriget slagna Södern, och det var indirekt detta som höll på att bli hans fall.

1868 ställdes president Johnson inför riksrätt – även om han själv inte var personligen närvarande. Efter en elva och en halv veckas lång rättegång skulle senatens 54 ledamöter antingen fria eller fälla presidenten. Det blev senator Edmund Ross från Kansas som med sitt ”Not gulity” räddade presidenten. Andrew Johnsons motståndare lyckades bara få 35 röster, man hade behövt 36 för att uppnå den två tredjedels majoritet som författningen krävde för en fällande dom i ett riksrättsåtal.

Andrew Johnson föddes 1808 i Sydstaten North Carolina men flyttade vid 18-års ålder till Tennessee och gifte sig året därpå. Då han varken kunde läsa eller skriva lärde honom hans hustru detta. Redan som 22-åring valdes han till sitt första politiska ämbete, han blev borgmästare i staden Greeneville. 

Mellan åren 1843 och 1853 satt han i representanthuset i Washington, men återvände till hemstaten där han valdes till guvernör. 1857 reste han åter till huvudstaden, nu som en av staten Tennessees två senatorer.

Vid inbördeskrigets utbrott ställde han sig på republikanernas sida. Han hade tidigare varit demokrat. 1864 utsågs han av president Abraham Lincoln till vice president kandidat och det republikanska paret vann valet.

Så kom den 15 april 1865 och president Lincoln mördades. När nu Lincoln var borta började de s k radikala republikanerna – som var i majoritet i både representanthuset och senaten – att vädra morgonluft. Dessa republikaner hade med alla tänkbara medel motarbetat Lincolns försoningspolitik gentemot Södern, men nu fanns hoppet hos dem att Johnson skulle vara lättare att påverka. Men Andrew Johnson – den modige och temperamentsfulle sydstataren – förklarade redan vid sitt första regeringssammanträde att han tveklöst ämnade fortsätta Lincolns politik.

Därmed var det kalla kriget mellan presidenten och kongressen ett faktum och detta skulle så småningom leda till riksrättsåtalet. De radikala republikanerna ville behandla de besegrade sydstaterna som provinser, som förverkat alla konstitutionella rättigheter. Presidenten menade att sydstaterna skulle få inträde i unionen på de villkor som gällde för de övriga staterna - det vill säga främst att slaveriet avskaffades, vilket Johnson regeringen skrivit in i författningen 1865.

Motsättningarna mellan presidenten och de radikala blev allt svårare och det stod ganska snart klart att de radikala´s mål var att få bort presidenten från Vita Huset. Främst – som en ren provokation – antog kongressen i början av 1867 – mot presidentens veto – en lag som sade att presidenten endast med senatens godkännande - skulle kunna avskeda ämbetsmän från poster, vars tillsättande enligt gällande lag krävde senatens godkännande. Presidenten å sin sida ville testa kongressen och i augusti samma år avskedade han försvarsministern Edwin Stanton. 

Detta kom att bli den utlösande faktorn för riksrättsåtalet. Stanton hade utsetts till försvarsminister av Lincoln och ingick alltså i den regering som Johnson fick ”ärva” efter Lincoln. Presidenten ville med sitt beslut visa att han självförbehöll sig rätten att utse och avskeda sina ministrar. Den konstitutionella fälla som lagts ut för presidenten hade denne självmant gått i. Han ville med detta sitt handlande försvara själva presidentämbetet. 

Presidenten angav också, som grund för sitt avskedande av Stanton, att denne hade visat sig vara de radikala republikanernas handgångne man. I januari 1868 tvangs presidenten att ge efter inför kongressens krav och Stanton tog åter försvarsministeriets lokaler i besittning. Något meningsfullt arbete kunde han dock inte uträtta, men han bokstavligen barrikaderade sig på sitt ämbetsrum.

Ni ville presidenten föra saken till sin yttersta spets och än en gång avskedade han Stanton. Han satte sig alltså avsiktligt över lagen och trotsade kongressen och därmed påskyndades frågan om riksrätt. 

Den 24 januari togs en resolution av representanthuset om riksrätt mot presidenten, som nu stod under åtal och som skulle dömas av de 54 senatorerna. Högsta domstolens överdomare Salmon P Chase skulle leda förhandlingarna. Det politiska livet i Washington var inflammerat som en varböld. 

De som ville avsätta presidenten skydde inga medel att smutskasta honom. Man till och med spred ut ett rykta som sade att Andrew Johnson var den som i själva verket var den som låg bakom mordet på president Lincoln. President Johnson var över hela landet en hatad man.

Dramat pågick som intensivast mellan 5 mars och 16 maj, då senatens ledamöter i stort sätt inte sysslade med annat än att utreda huruvida presidenten var skyldig eller inte. Av de elva anklagelsepunkterna i det riksrättsåtal som godtagits av representanthuset gällde de åtta första presidentens avskedande av Stanton. Detta skulle alltså ha skett i strid mot 1867-års ämbetslag. Den nionde punkten gällde ett samtal som presidenten skall ha fört med en viss general och som skall ha syftat till att ändra den gällande lagen om anslag till armén. I anklagelsepunkt tio hävdades att Johnson beslagits med ”otillbörligt oros-stiftande och ärevördigt tal såväl mot kongressen som mot Förenta Staternas lagar”. Den elfte punkten var en avsiktligt dunkel sammanfattning av de föregående punkterna.

Allteftersom processen fortgick stod det mer och mer klart att presidenten inte skulle bedömas på ett rättvist och hederligt sätt. Man ville under alla omständigheter ha bort presidenten och detta med vilka medel som helst och på vilka grunder som helst. Orsaken var helt enkelt att presidenten inte accepterade de radikala republikanernas politik.

Svagheterna i anklagelserna var uppenbara. Det var endast förevändningar för att få bort den hatade presidenten,. Det hade gått så långt att radikalernas hat mot presidenten blev större än det vitglödgade ha de riktade mot sina forna´s militär motståndare i Södern.

Den 16 maj – domens dag – kom och de 54 senatorerna skulle fria eller fälla landets president. För att uppnå två tredjedels majoritet behövde radikalerna 36 röster. Republikanerna hade totalt 42 röster och man skulle alltså ha råd att förlora sex röster. Alla de 12 demokratiska senatorernas röster kunde från början räknas bort, de skulle stödja presidenten.

Vi ett förberedande sammanträde med republikanerna visade det sig att sex oförfärade senatorer förklarade sig inte vilja vara med dom att störta presidenten. En av de 42 senatorerna - Edmund Ross från Kansas – vägrade att i förskott ge besked om hur han skulle rösta. Radikalerna rasade och senator Ross utsattes för en politisk förföljelse som knappast förr eller senare sett sitt motstycke i amerikansk historia. Ross och de andra sex senatorerna utsattes dagligen för allehanda påtryckningar, man försökte muta dem och Johnson-fientliga tidningar fullkomligt öste ovett över dem. De sju senatorerna visste, att om de röstade för presidenten så skulle de vara politisk döda.

Senator Ross hade tidigare klartgjort att han inte ställde sig förstående gentemot Andrew Johnson, varken i personligt eller politiskt hänseende. Nu hade han nationens politiska öde i sina händer och han tvekade inte att offra sitt eget politiska liv för nationens intresse. Han ”Not guilty” kom 
beslutsamt och tveklöst. Presidenten var räddad. Senator Ross skrev vid ett senare tillfälle:

•  Jag såg nästan bokstavligen ner i min öppna grav.

Vänskapsförbindelser, ställning, framgång, ja allt som gör livet värt att elva för en äregirig man stod i begrepp att svepas bort av de två orden ”Not guilty”.

Han fick rätt. Under de år som han hade kvar som senator blev han och de sex andra senatorerna utfrusna och ingen av dem valdes någonsin till något politiskt ämbete.

Efter den friande domen mot president Johnson uppstod ett relativt lugn i Washington och Stanton lämnade sina ämbetslokaler. 

Johnson satt sin mandatperiod ut – 10 månader – men han hade ingen chans att vid det kommande valet bli sitt partis presidentkandidat. Efter några år i hemstaten valdes han på nytt till senator och 1875 återvände Andre Johnson till Washington. När han trädde in i senatens kammare mottogs han av jubelrop och applåder. Alla ville hälsa den förre presidenten välkommen tillbaka, hans forna fiender inte minst. Upprättelsen var fullkomlig.

Kommentar 34 år efter införandet:

Som bekant blev frågan om riksrätt inte aktuell för president Nixon, han föredrog att avgå då det politiska trycket mot honom på hans avgång blev för kraftigt. Däremot blev president Clinton ställd inför riksrätt.

Vad gällde president Clinton var han naturligtvis inte Guds bästa barn inom vissa områden - men anklagelserna mot honom var i stort rent av beklämmande. Republikanerna - som alltså propsade på riksrätt - var inte nådiga, det var partipolitik på lägsta tänkbara nivå. Det visade sig sedan att en av dem som slogs hårdast för att presidenten skulle fällas - genom riksrättsförfarande - var representanthusets talman Newt Gingrich, professor i statskunskap - men han föll på eget grepp. Han avslöjades ha närmast lika vidlyftiga sexäventyr som Clinton, men Gingrich fick inte bara lämna talmansposten, hans äktenskap havererade också.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar