Some of our best tweets about the painkilling substance Propoxyphene ( Darvon & Darvocet)

About (DextroPropoxyphene): "Sweden thus lead Europe on this issue" ( that means us). Read this tweet ! http://bit.ly/2pq9oym 

523 000 persons in the world could have been poisoned to death due to Darvon during 1985–2011. IMPT research. http://bit.ly/1OdansN 

We have drawn attention to problems with opiates since 1994 we are behind the banning of Darvon. Lots of people died http://bit.ly/1UDQJuI 

Some of our best tweets are about the painklilling substance Dextro-Propoxyphene (DXP). IMPT to read http://bit.ly/2njedaQ 

We got some very good attention in Sweden to our research about Darvon & Darvocet - Read and follow us. http://bit.ly/1RWoYwo 

From my press conference at the National Press Club about Darvon Sept 10th 2013 http://bit.ly/1PAAMUg  http://bit.ly/2p0RRjD 

The heroin epidemic in US could have started with Darvon years ago by Lilly. We think they are to be blamed. http://bit.ly/1SiOIAM 

"People that are addicted to opioid-painkillers are 40 x more likely to be addicted to heroin" http://bit.ly/1PJ0ZhD 

20 years of research has saved thousands of lives. Darvon is now banned all over the world, thanks to us http://bit.ly/1krpGUV 

Around 178 000 fatalities due to Darvon and Darvocet in US in 29 years. http://bit.ly/1OdansN 

Darvon and Darvocet (Propoxyphene) – the “forgotten” drugs; They could have caused 3 600 - 4 600 fatalities every year during 2003 – 2010 http://bit.ly/2rVVAkH

Who were responsible for the Darvon disaster during 45 years? Of course it was Eli Lilly. Go to http://bit.ly/exdSOn

“Darvon and Darvocet trials will be bigger than Vioxx”, predicts Dr Ulf Jonasson – http://bit.ly/i7hnIB

Are we actually the Whistleblowers about banning Darvon?  Judge for yourselves. http://bit.ly/exdSOn

Eli Lilly has the moral responsibility for 100 000 deaths caused by Darvon since 1957. Time to pay http://bit.ly/i7hnIB

We are just two Davids against the Goliaths, “Big Pharma” is the enemy and we are winning the battle. http://bit.ly/9r5VOU

Methadone kills lots of people, dextropropoxyphene kills even more, go to http://bit.ly/N8Zoyc  and http://bit.ly/NUSPQ4

Thousands have sued Eli Lilly et al. about the danger of Darvon and Darvocet - http://bit.ly/nmNNc2  - http://bit.ly/NUSPQ4

Hundreds of trials – about the painkillers Darvon and Darvocet - will soon start in Lexington, Kentucky, http://bit.ly/NUSPQ4

My tweets are worth studying, no one has studied Darvon and Darvocet as comprehensive as we have,http://bit.ly/NUSPQ4 

My tweets are about the dangers with the painkilling substance (Dextro) Propoxyphene- Darvon, Darvocet et al.http://bit.ly/Mk7NTB

Here you will find our scientific papers on (Dextro) Propoxyphene. (Darvon - Darvocet)  http://bit.ly/PMoh8j

Restrictions on the prescribing of Propoxyphene – effects on sales and cases of fatal poisoning in Sweden http://bit.ly/PM2Csh 

I have been in journalism 50 years - in research 20 - now the big thing is how Eli Lilly will be sued http://bit.ly/NUSPQ4

How many fatalities do you estimate that 2 153 387 kg Propoxyphene ( Darvon, Darvocet) (DXP) have caused in US during the years 1982 - 2010? (29 years) http://bit.ly/2rVHbou

Lots of lives has been saved in the US thanks to the banning on Propoxyphene, according to data from Florida. http://bit.ly/2tyrxwp

Letter to: Central Drugs Standard Control Organization in India http://bit.ly/1cB4jfZ

We have worked since 1994 to stop the painkiller Darvon – containing propoxyphene – in US. Now it is done. http://bit.ly/9r5VOU

Min farmor och jag. Hon var född 1868 och dog 1936, jag är född 1942. Tyvärr träffades vi aldrig

Min farmor hette som ogift Anna Märta Andersdotter, hon föddes den 8 jan 1868 och gick bort den 3 juni 1936, dvs lite väl 80 år sedan. Hon blev bara 68 år. Vid 23 års ålder gifte hon sig med Jonas Eriksson från Öster Hallom i Kövra socken i Ovikens kommun. 

Han föddes den 9 april 1863 och levde till den 11 febr 1955, farfar blev 92 år och han hade hälsan till sin sista dag. Det var ett lårbensbrott och dess konsekvenser som tog hans liv och det var ”kräftan” - som vi idag kallar cancer - som avslutade farmors liv.

Farmor hade alltså varit död i 6 år när jag föddes, 1942, och tyvärr fick jag aldrig någon möjlighet att träffa henne. Jag fick inte heller träffa min morfar, som föddes den 21 dec 1972 och han gick bort 5 nov 1937 – han blev alltså bara 65 år. Jag är numera äldre än både min farmor och min morfar var när de gick bort.

Jag har några enstaka foton på farmor Anna Märta och det finns inte en tillstymmelse till leende i hennes ansikte på dessa bilder. Det var tydligt mycket allvarligt att bli fotograferad på den tiden och vid ett sådant tillfälle skulle man inte göra sig till, eller vara märkvärdig.

Dock, just i kväll – en kväll i juni månad året 2017 -  har hon fått mera liv för mig. Det händer nån gång då och då att jag går igenom nån gammal kasse med papper, anteckningar, brev eller olika slags dokument – och som jag brukar säga: Den som letar han söker - och ibland finner jag också ett och annat.

Det första som jag fann var;

-   "ett intyg för flickan Anna Märta Andersdotter född i Kövra församling i Jämtlands län, har, efter föregången undervisning och ådagalagda prof av god innanläsning och godkänd kunskap i Kristna Salighetslära, den 15 denna månad offentligen avlagt sin trosbekännelse samt därefter denna dag blifvit första gången delaktig i Herrans Heliga Nattvard.

-   Herren förvare sitt barn, att det vandrar i sanningen och gör sin kallelse och utkorelse fast, såsom det sin Gud och Frälsare lofvat haver."

Detta intyg skrevs den 17 juni 1883 av en pastor M Bergman från pastors Embetet i Oviken, Härnösands Stift.

Denna händelse utspelade sig för bra precis 127 år sedan. 127 år - det är ganska länge sedan.

För 175 år sedan, 1842, lagfästes vår lands folkskolestadga. Och år 1882 blev denna folkskolestadga obligatorisk http://bit.ly/2rzKtua och året därpå var det alltså dags för Farmor Anna Märta att inför prästen visa sina kunskaper i både läsande och kunskaperna om ”vår Kristna Salighetslära”.

Jag kan tänka mig att hon var stolt inför att visa upp sina kunskaper för präst, föräldrar och syskon, men jag är inte så säker på att hon gillar att jag lägger fram hennes intyg på sin konfirmation så att hela världen kan beskåda detta. 

Jag hoppas dock att – om hon ser sig från sin himmel -  skall kunna känna sin stolt att få visa upp sina kunskaper. Jag tror också att hon skulle vara stolt över att många av hennes barnbarn – och numera också – hennes barnbarns barnbarn har avlagt studentexamen och flera också har fortsatt sina utbildningar på universitet och högskolor.

Har Du några synpunkter på den hör artikeln??eller håller du helt med???

ABD ve İsveç ilaç tekellerinin ürettikleri bazı ağrı kesici ilaçların her yıl binlerce kişinin ölümüne yol açtığı bildirildi. Dün Stockholm’da bir basın toplantısı yapan doktor Ulf ve Brigitta Jonasson tıpta Dextropropoxifen (DXP) olarak adlandıran ağrı kesicilerin yan etkileri anlatan Adli Tıp Kurumu ile birlikte hazırladıkları bir kitapçığı basın mensuplarına dağıttılar. 

Doktorlar Eli Lilly, Nycomed ve Tika ile Astra-Zenecca’nın ürettikleri ağrı kesicilerin bu ilaçları kullananlarda bağımlılık yarattığı ve ölümlerle sonuçlanan zehirlenmelere yol açtığını söylediler. Jonasson’ların yanı sıra bir çok doktor tarafından satışı yasaklanması istenen ilaçlardan Dexofen, Deleron ve Paraflex’i Astra Zenecca, Doloxene veDistalgesic’i Eli Lilly, Dolotard’ı ise Nycomed adlı ilaç tekelleri üretiyor.

1950’li yılların sonlarında ABD’de ilaç tekelleri DXP diye adlandırdıkları, yan etkileri olmadığını ve  bağımlılık yaratmatmadığını iddia ettikleri yeni ağrı kesici ilaçları piyasaya sürdüler. Bir anda çok popüler olan ve fazla satan bu ilaçların piyasaya sürülmesinden kısa bir süre sonra zehirlenmelere yol açtığına dair raporlar gelmeye başladı. 

Bu ilaçların ilk kurbanı 1964 yılında aşırı dozda ağrı kesici kullanan bir genç kız oldu. İsveç’in Linköping ilindeki adli kimya bölümü uzmanları DXP olarak adlandırılan ağrı kesicilerin normal dozda kullanılmasının bile merkezi sinir sisteminde zehirlenmelere neden olabileceğini söylediler. Aşırı zehirlenmenin ise kendinden geçme, solunum yollarında felç, oksijen azlığı ve sonunda da kalbin durmasına yol açabileceğini açıkladılar.

1970’li yıllardan itibaren ABD, İngiltere ve İskandinav ülkelerinde ağrı kesicilerin yan etkilerini belirlemek amacıyla kapsamlı bilimsel araştırmalar yapıldı. DXP’lerin zehirlenmeye yol açtığı, alkol ile birlikte kullanılması durumunda aşırı zehirlenmeye ve ölüme yolaçabileceğini belirten bir çok rapor yayınlandı. ABD’de ağrı kesici ilaçların yol açtığı ölümlerin artması yetkilileri harekete geçirdi. üretici firmadan ilaç paketlerinin üzerine uyarıcı yazılar yazılmasını ve doktorlara ilacın yan etkileri hakkında bilgi gönderilmesini talep ettiler. 

Eli Lilly 145 bin doktora uyarı mektubu gönderdiğini bildirdi. Ama doktorlarla ilişki kuran şirketin görevlilerinden sadece % 10’unun ilacın olumsuz etkileri hakkında doktorlara bilgi verdikleri ve % 75’inden fazlasının ise satışı artırmak için doktorlara ücretsiz ilaç verdikleri anlaşıldı. Danimarka ve Norveç’te yetkililer doktorların DXP’leri hastalara vermelerini sınırlayan önlemler aldılar. 

Bu ilaçların kullanımının katı kurallara bağlanması sonucu Danimarka’da 1986-1992 yılları arasında ağrı kesici kullanımından dolayı ölenlerin sayısında % 45 oranında azalma görüldü. İsveç’te ise 1993 yılına kadar Zehirlenme Bilgi Merkezinin yılda ortalama 119 kişinin DXP kullanımı sonucu öldüğünü açıklamasına kadar sessizlik hakim oldu. Bu uyarının ardından uzmanlar ilacın etkilerini belirlemek amacıyla kapsamlı araştırmalar yaptılar. 

Uzman doktorlar Brigitta ve Ulf Jonasson 1992-2000 yılları arasında yılda ortalama 200 kişinin DXP kullanımı sonucu yaşamlarını yitirdiklerini saptadılar.

Avrupa ülkeleri içerisinde DXP’nin en fazla tüketildiği ülkelerin başında Fransa ve İngiltere geliyor. Italya, İsveç, Ispanya, Kıbrıs, Belçika, Danimarka ve İrlanda’da ölümlere yol açan bu ağrı kesiciler yaygın bir biçimde kullanılıyor. Jonasson’lar ağrı kesici ilaçların her yıl ABD’de 7136, İngiltere’de 3451 ve Fransa’da da 3151 kişinin ölümüne neden olduğunu tahmin ediyorlar.

Jonassonlarla ağrı kesici ilaçlar ile ilgili kısa bir söyleşi yaptım.

Kuseyri: Sözünü ettiğiniz ağrı kesicilerin ölümle sonuçlanmasına yol açan sebebler nelerdir?

Brigitta Jonasson: Bundan 5 bin yıl önce Mezopotamya ve Mısır’da opiumun sinir sistemlerini yatıştırıcı ve ağrı kesici olduğu biliniyordu. 1800’lü yılların başlangıcında kimyagerler işlenmemiş opiumun 20’den fazla kimyasal madde içerdiğini belirlediler. Bunlar içerisinde en önemli olanları morfin ve kodein idi. 

Morfin güçlü bir ağrı kesici olma özelliği taşıyor. 1874 yılında morfinden ilk kez yarı sentetik bir madde olan eroin elde edildi. Metadon ve DXP ise tamamıyla sentetik ürünler olarak ortaya çıktılar. Bunların yarattıkları etki mofine benzemekle birlikte etkileri daha sınırlı. İlaçların üretiminde kullanılan bu sentetik maddeler zehirlenmelere ve ölümlere yol açıyorlar.

Kuseyri: İlaç şirketleri neden sentetik ürünleri tercih ediyorlar?

B.Jonasson: Bu ürünlerin maliyeti daha düşük, kar marjinalı yüksek olduğu için ilaç firmaları bu ürünleri kullanmayı tercih ediyorlar. İnsanların sağlıklarının bozulması ve ölmeleri  ilaç firmalarını fazla ilgilendirmiyor.

Kuseyri: Bu ürünlerin satışını durdurmak veya sınırlamak için İsveç’te yetkililerin bir girişimi oldu mu?

B.Jonasson: DXP’lerin İsveç’te satışı oldukça yaygın olmasına rağmen bu güne kadar yetkililerden herhangi bir uyarı gelmedi. Ama doktorlar ve doktorların kuruluşları bu konuda defalarca kamuoyunu uyardılar. Bu uyarılar sonucu DXP’lerin kullanımı ve ölenlerin sayısı azaldı.

Kuseyri: İlaç piyasasında büyük bir rekabet var. Bir çok firma ağrı kesici ilaçlar üretiyor. Rakip firmalar bu durumu gündeme getirmiyorlar mı?

B.Jonasson: Bu konuda ilaç firmaları arasında yazılmamış ve konuşulmamış bir sözleşme var. Birbirlerini eleştirmekten ve suçlamaktan kaçınıyorlar. Ama bizim yayınlandığımız kitabın büyük bir çoğunluğunun rakip firmalar tarafından satın alınarak dağıtıldığını belirledik.

Kuseyrı: Bu ilaçların ölümlere yol açtığını nasıl belirlediniz?

Ulf Jonasson: Bu Adli tıp kurumuyla yaptığımız ortak çalışma sonucu açığa çıktı. İsveç’te yılda 90 bini aşkın insan yaşamını yitiriyor. Süpheli ölümlerin sayısı ise 5-6 bin civarında. Bu insanların ölüm nedenlerini belirlemek amacıyla otopsi yapılıyor. Otopsi raporlarından yılda ortalama 200 kişinin ağrı kesicileri kullandıkları sonucu öldüklerini belirlemek zor olmadı.

Kuseyri: Bu ilaçlar Türkiye’de de satılıyormu?.  

Ulf Jonasson: Bu konuda elimizde herhangi bir istatistik yok. Ama bu ilaçlar Avrupa’nın bir çok ülkesinde satılıyor.

16. 11. 2004

gönderen: Murat Kuseyri

Möten på Sigtunastiftelsen 2005 och Svenska ambassaden i Washington DC - 2007

I dagarna är det tio år sedan jag gjorde en av mina mest spännande resor till Washington DC. Man kan dock säga att resan började i Sigtuna med ett seminarium om Dag Hammarskjöld. Året var 2005, dvs det var 100 år sedan Dag H föddes, och mötet var 13 mars 2005.

Seminariet var såklart på Sigtunastiftelsen och det leddes av Lisbeth Gustafsson – välrenommerad journalist och författare, även hedersdoktor -  som dessutom är gift med en av mina äldsta vänner - Ulf Andersson, både i verkligas livet och här på FB. I en paus av det spännande seminariet gick jag ut för att få lite frisk luft.

En gammal minister

 En annan person var också ute för lite ombyte av luft, kan man säga, dvs han tog sig en rök. Den mannen var Gunnar Lund, mycket välkänd socialdemokrat, bl a minister men också intresserad av Dag H.

Vi hälsade på varandra och vi båda var alltså mycket intresserad av Dag H. Vi talade vidare, Gunnar L frågade vad jag gjorde till vardags och jag drog kort-korta varianten av vår forskning om den smärtstillande substansen Dextropropoxifen. Jag avrundade med att säga att det var svårt att komma till tals i USA. Sedan undrade jag vad han gjorde numera, efter att han avgått som statsråd, och han svarade att han den första juli skulle tillträda som ambassadör i Washington.

Om jag knackar på din dörr...

Det kändes som att det nästan var julafton varpå jag frågade: Om jag skulle knacka din dörr på ambassaden - ungefär så sa jag om jag minns -  släpper du in mig då? Javisst var det korta svaret.

Tiden gick, det blev 2006 och det var ett val som Alliansen vann. Efter ett regimskifte hör det till att byta ut en och annan ambassadör, ex den i Washington. Det stod alltså i tidningen att ambassadör Gunnar L skulle bytas ut, han skulle få resa till Paris i stället. Året var 2007. 

Jag skickade ett mail

Då mindes jag mitt möte i Sigtuna och skrev ett mail till ambassadören i Washington DC och frågade om jag kunde komma och hälsa på. Svaret kom med vändande post, jag var välkommen den 4 juni kl.14.30.

Så kom måndagen den 4 juni och jag infann mig i god tid på ambassaden. I ett av de öppna områdena i entrén till ambassaden pågick en utställning med den välkände svenske fågeltecknaren Lars Jonsson. Sedan kom en personal och sade att ambassadören tar emot nu. I hans rum fanns också Magnus Härviden – som visade sig vara ”Counselor for Science and Technology, Swedish Institute for Growth Policy Studies”.

Mr Ambassador

Om du får en timme med en av landets ledande ambassadörer, vad kan du tänka dig att prata om?

 Såklart hade jag funderat i dessa banor, man vill ju vara förberedd – typ. När vi väl hälsat på varandra och jag tilltalar honom, lite på kul;  Mr Ambassador – nånting som jag längtat efter att få göra – så är vi igång att tala, tämligen mycket om amerikanska politik – som vi båda har stort intresse av – man kan t o m kalla det nörd-intresse - plus en hel om forskning på smärtstillande läkemedel.

Någon annan gång kanske jag kan säga Mr President till en person som jag möter– vilket jag endast tidigare sagt till ett par Rotary - presidenter. Man har väl sett amerikanska filmer om ambassadörer och riktiga presidenter och vet hur dessa skall tilltalas.

Magnus och Nils

Magnus H deltar också i samtalet och han berättar liksom sådär i förbigående att han brukar luncha med en reporter på Washington Post - som dessutom har svenskt påbrå – och heter Nils Bruzelius – och Magnus frågar mig: Vill du träffa honom???? Om jag vill. Magnus gick och skrev att mail och frågade om Nils ville träffa mig och det ville han och så bestämdes.

För den som varit i den journalistiska världen sedan anno dazumal – eller åtminstone sedan våren 1962 - finns det inget häftigare än att besöka Washington Post. Det var ju där som reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein huserade när de skrev journalistisk historia som slutade med att president Richard Nixon avgick i aug 1974. Man har väl sett filmen – All the Presidents Men -  några gånger, men att kliva in i verkligheten har rätt häftig. Det var naturligtvis ett möte som jag aldrig glömmer. Bara att gå runt där och se olika rum där historiska möten inträffade var en höjdare av guds nåde.

Inget niande i onödan

Det var en liten detalj som nu dyker upp, det gäller umgänget mellan människor, t o m mellan kollegor. För mig var det naturligt att kalla Nils för Nils, vi var ju nästan som släkt tyckte jag, han hade ju samma namn som min egen Pappa. Men för Nils var detta du-tilltal inte vanligt så han började med att kalla mig Doktor Jonasson. Det kändes väldigt obekvämt, helt enkelt. Speciellt i USA och Tyskland är det mycket vanligt att kallas Doktor Jonasson – när dom fått reda på vad jag har arbetat med. Nils var vid den tiden “Deputy National Editor/Science at The Washington Post”. Numera är han pensionär och för närvarande på väg att besök I faderns hemland. Jag hoppas att vi kan ses - igen, efter tio år.

För säkerhets skull är jag numera FB vän med både Ulf A, Gunnar L samt Nils B.

PS. Nils och jag blev Du med varandra och har så förblivit.

Bilder:

Terminsavslutning för Katrineholms KPR - dvs Kommunala Pensionärs Rådet

Jag sitter som politisk representant i KPR i Katrineholm, dvs Kommunala Pensionärs Rådet. Det är tredje valperioden som jag är med i denna rätt speciella grupp. Representerade först FP - sedermera ett annat parti.

Det är nog – på många sätt – en av de mest intressanta politiska nämnder jag varit med i. Det är inga ledamöter – såvitt jag förstår – som är under 65 år, men och annan från VoN – Vård-och Omsorgsnämnden – håller sig kring 50-streket. Alla har vi politiska uppfattningar, men dessa lägger vi åt sidan vid våra sammanträden

Idag hade vi terminsavslutning, och självklart serverades en riktig sommartårta – jordgubbar och grädde.

Ordförande i KPR är den erfarna kommunpolitikern Marie-Louise Karlsson, och den ständiga bisittaren är VoN ordförande Ulrika Truedsson – också mycket erfaren inom politiken. Detta radarpar kan oftast hålla reda på den lite ostyriga gruppen av ledamöter inom KPR. Vi håller inte alla gånger på det formella. Vi kan också prata i mun på varandra.

Vi har alltså alla åldern inne, en och annat kan vara 80 +, de flesta kring 70 (tror jag) och det är ett gäng människor som har mycket stor livserfarenhet. Det är alltså ganska oviktigt vilken grupp vi representerar, vi är alla eniga om att det skall vara högt i taket, det är fritt fram att ta upp i princip vad vi önskar. Det här är en grupp intresserade människor, som tillsammans vill göra nytta, dela med sig av sina erfarenheter.

Vi har helt enkelt väldigt roligt på våra möten.

PS. För några år sedan var det ett stort reportage i en av de större pensionärstidningarna, där det helt enkelt konstaterades att Katrineholms KPR grupp var nånting alldeles extra.

Ledamöter i KPR - enligt mial-lista: ( nån kan vara glömd p g a att de inte har nån mail adress).

Ledamöterna kommer alltså från olika verksamheter inom kommunen, några är politiskt valda, några är tjänstemän, ett flertal representerar sina pensionärsorganisationer.

Andersson Alf, Berith Westman, Ericson Monica, Rindhoff Glenn, Hans Karlbom, Helgesson Margareta, Hult Bengt, Högberg Leif, Ivarsson Göran, Jonasson Ulf, Karlsson Marie-Louise, Larsson Kjell, Pyret Backman, Siv Hörnlund-Melin, Siw Lundin , Staaf Maj-Britt, Thöge Andersen, Truedsson Ulrica.

På bilden ses dagens mötesdeltagare:

Idag - torsdag - delas Polarpriset ut till tenorsaxofonisten Wayne Shorter och sångaren Sting:

Jag och min bästa kompis Bubben Karlsson jobbade under en del av sommaren 1962 på Svenska Amerika Linjens båt Kungsholm som avgick från Göteborg till New York.

Ett av målen med USA-resan var att besöka BIRDLAND, vilket vi också gjorde. Min artikel publicerades i flera tidningar, mitt första free-lance knäck kan jag säga.

Såhär skrev jag bl a den 28 september 1962 i Länstidningen, Östersund efter att ha besökt världen främst jazzklubb BIDLAND:

Här finns hela artikeln att läsa: http://bit.ly/2stJgrQ

- Den nu intressantaste solisten – förutom Blakey själv – är tenoristen Wayne Shorter. Hans spel, på samma gång framfusigt och våldsamt som välpolerat och lyriskt, gör att han förmodligen är att vänta som John Coltranes värdige efterföljare.

-Visst kan man spåra vissa drag av Coltranes spel hos Shorter, men säg den modernist man inte kan det hos. I Shorters fall är i det något nytt, något eget. Nu innehåller Art Blakeys orkester andra kända blåsare - som Curtis Fuller och Freddie Hubbard - men vid sidan av Blakey och Shorter ter de sig ännu ganska små, men dom har framtiden på sig.
-
- Ur Blakeys reportoar fick vi höra en hel del originalnummer av Wayne Shorter. Även på detta område – kompositionens - visar han sig besitta talang av stora mått. Några av Bobby Timmons (Souljazzens fader) skapelse spelades också.

Birdland – Jazzcorner of the World (Införd i Länstidningen, Östersund 28 sept 1962 + några fler tidningar)

"Östersundsgrabben Ulf Jonasson arbetade i sommar på MS Kungsholm. Bland annat var han med på en resa till New York och passade då på att besöka Broadway och Birdland jazzklubb. Här ger han några glimtar från besöket, både med text och bilder" skrev LT

Birdland ligger på Broadway vid 52:a gatan. En portal av det enklare slaget sträcker sig över den breda trottoaren, några enkla vita bokstäver förkunnar - för de initierade - att detta är ingången till den kanske mest berömda jazzklubben i hela världen. En affischtavla på 1x1 meter visar upp kvällens attraktioner. På tavlan finns ett stort fotografi av trumslagarna Art Blakey och Philly Joe Jones. (Som en parantes kan nämnas att Gene Krupa spelar på en klubb ett kvarter längre bort. Tre världsstjärnor, alla trumslagare på nära nog samma ställe).

Det är alltså New York. Klockan är 11 på kvällen och Broadway vaknar åter upp till sitt rätta jag – nattlivet som gjort denna gata så välkänd. Visst är Broadway en upplevelse även om dagen, men neonljusets sprakande sken och det intressanta människovimlet gör att Broadway skall upplevas om natten. 

Man träffar på otaliga människotyper, festklädda människor på väg till galapremiärer, tidningsförsäljare, skoputsare, gatumusikanter och även helt vanliga New York-bor. En kväll stötte vi på några kommunistagitatorer ivrigt förkunnande de socialistiska idéerna samt några frireligiösa som var lika fanatiska. Vid det senare tillfället gick det så livligt till att polisen var tvungna att skingra de församlade.

Det är ingen kö utanför Birdland, det är ju en vanlig torsdagskväll. Vi går nerför en trappa och Birdlands allt i allo - och den från alla Birdland-inspelningar smått legendariske dvärgen Pee Wee Marguette – hälsar oss välkommen, samtidigt som han med en slö gest visar oss var biljettluckan är belägen. Biljetten kostar 2 dollar, men i det priset ingår en LP-skiva som utdelas vissa kvällar. Jag fick en skiva med Maynard Fergussons dansorkester, en ganska dålig skiva har jag senare kunnat konstatera.

Vi lämnar våra biljetter till biljettmottagaren Pee Wee och går nerför ännu en trappa och nu strömmar härliga toner från Wayne Shorters underbara tenorsax emot oss. Vi står alldeles stilla och tittar och lyssnar. Våra blickar vandrar runt lokalen – som är mindre än vad jag hade trott – den får högst ta in 235 personer - enligt ett uppspikat anslag som är utfärdat av New Yorks lokala polismyndigheter. 

Längst till vänster finns baren och där sitter redan några ”Kungsholmare” och spisar. Rakt framför oss ser vi den lilla scenen med de stora musikerna. Till höger om scenen är en hel del bord utplacerade och på väggarna hänger målningar av världens största jazzpersonligheter – alla väl förtrogna med Birdlands scen. På hedersplats hänger porträttet av Charlie Parker, den störste av dem alla. Man förknippar namnet Birdland med den store Parker, vars smeknamn Bird är upphov till namnet Birdland.

Vi sätter oss vid baren och beställer in varsin öl. Pris 1 dollar. Den kalla ölen serveras i särskilda Birdland-muggar och vi beslutar oss genast för att dessa muggar skall bli våra första Birdland-souvenirer.

På en jazzklubb som denna – eller överhuvudtaget aldrig på en jazzklubb – existerar inte den minsta form av rasmotsättningar. Det är snarare så att en vit känner sig som att han vore inne på de svartas domäner. Alla uppassare, alla musiker som är här för tillfället, är färgade och även bland spisarna märker man att de flesta är färgade. Men här är det musiken och inget annat som är det väsentliga.

Vi smuttar på våra öl, andäktigt lyssnande och avnjuter här jazz av absolut yppersta märke. Det är en förunderligt skön känsla att uppleva musik. Art Blakey and the Jazz Messengers fullständigt vräker ut sitt budskap och att det når de flesta är det ingen tvekan om. Finns det någon som så intensivt och engagerande går in för att presentera sitt absolut yttersta som just Blakey? Jag tror det knappast. 

Svetten rinner om honom efter bara några nummer och han verkar alltid lika saligt inspirerad och fast besluten att ge allt. Som uppfostrare till yngre lovande musiker - och som deras hjälpande hand på den svåra vägen till toppen och som förstående stöd vid deras vidareutveckling - har Blakey gjort mer än någon annan. Att få börja spela med Blakey innebär oftast att man är ett världsnamn inom kort.

Den nu intressantaste solisten – förutom Blakey själv – är tenoristen Wayne Shorter. Hans spel, på samma gång framfusigt och våldsamt som välpolerat och lyriskt, gör att han förmodligen är att vänta som John Coltranes värdige efterföljare. Visst kan man spåra vissa drag av Coltranes spel hos Shorter, men sög den modernist man inte kan det hos. I Shorters fall är i det något nytt, något eget. Nu innehåller Art Blakeys orkester andra kända blåsare - som Curtis Fuller och Freddie Hubbard - men vid sidan av Blakey och Shorter ter de sig ännu ganska små, men dom har framtiden på sig.

Ur Blakeys reportoar fick vi höra en hel del originalnummer av Wayne Shorter. Även på detta område – kompositionens - visar han sig besitta talang av stora mått. Några av Bobby Timmons (Souljazzens fader) skapelse spelades också.

Det är kanske alltför oartigt att helt glömma av Philly Joe Jones. Har har gjort sitt inom jazzen och hans mannar förmådde inte alls att trollbinda publiken lika intensivt som Blakey gjorde. En natt som denna glömmer man bara aldrig, man bara ser fram emot den dagen man åter får uppleva den.

Kommentar 55 år efter införandet:

På 1950-60-talet utgjorde USA en stark lockelse på många unga. På 50-talet började rock ´n roll-musiken att spirads över världen. Elvis spelade in sin första platta ”It´s all right mama”. Bill Haley med ”Rock around the clock ” fick såväl amerikanska som svenska ungdomar – som började lystra till det nya namnet tonåringar.

Att ta sig över till USA var för många tonåringar den högsta drömmen. En av de få sätt att ta sig dit var att försöka få ett sommarjobb på någon av SALs – Svenska Amerika Linjen - båtar Gripsholm och Kungsholm. Själv fick jag- och kompisen Kjell-Roger ”Bubben” Karlsson - jobb på Kungsholm,
Det är av ett visst intresse att läsa min kommentar om de svarta/färgade:

På en jazzklubb som denna – eller överhuvudtaget aldrig på en jazzklubb – existerar inte den minsta form av rasmotsättningar. Det är snarare så att en vit känner sig som att han vore inne på de svartas domäner. Alla uppassare, alla musiker som är här för tillfället, är färgade och även bland spisarna märker man att de flesta är färgade. Men här är det musiken och inget annat som är det väsentliga.
Jag kan idag inte minnas att jag hade sett färgade människor i verkligheten tidigare. I musik och idrotts-sammanhang var inslaget av färgade vanligt. Jag hade liftat runt i Europa vid ett par tillfällen, 1960 och 1961. Men inte heller i de besökta länderna var inslaget av färgade människor speciellt stort. Därför gjorde det ett så starkt intryck på mig att besöka Birdland, där vi endast var några få vita bland alla färgade.

Jag kan inte heller minnas att jag sett TV innan denna resa. Då stora delar av Sverige såg fotbolls VM 1958 var vi som bodde i Södra Norrlands Inland fortfarande utan TV. Denna min första USA-resa bestod av många möten med verkligheten, den verklighet som fanns utanför tryggheten på Frösön och i Östersund.

http://www.birdlandjazz.com/
http://en.wikipedia.org/wiki/Birdland_%28jazz_club%29