Donald Trump, The President of the United States of America.

"I did try and fuck her. She was married. I moved on her like a bitch,But I couldn’t get there. And she was married.You know I’m automatically attracted to beautiful.

I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. You can do anything… Grab them by the pussy. You can do anything.”

Tage Erlander´s besök i USA 1952 och DC 3- ans öde intresserar fortfarande. Vilka är de som läser min blogg?

http://bit.ly/1aOpj1e

Det är ganska intressant hur vissa bloggar liksom lever vidare utan att man - dvs jag i det här fallet - gjort något som helst för att påminna om att bloggen fortfarande finns. Första inlägget var den 26 juli 2007, och det senaste inlägget - innan dessa rader - skrevs; 20 mars 2012, dvs alldeles snart fem år sedan.

Idag har jag haft 23 404 besök. Bara sedan 12 jan i år har bloggen besökts mer än 250 gånger på 2,5 månad. Vilka är de som letar sig dit, varje dag har jag ett flertal besök - vilka är det?

Bilderna visar Aftonbladet den 21 juli 2007 - snart 10 år sedan - som alltså gjorde två helsidor av mitt material. Dom fann alltså mitt material så intressant att det blev så mycket om mina uppgifter.

Jag har även en bild på mig framför den DC 3 som jag skriver om. Min teori är alltså att ryssarnas nedskjutning av DC 3_an var ett svar på Tage Erlanders besök hos USA ca två månader tidigare.

President Trump is the Joe McCarthy of today. Both are haters, McCarthy of communists, Trump of democrats and media.

I am just reading one of the most interesting books I ever read about US politics and diplomacy. It is “The wise men”. Six friends and the world they made, written by Walter Isaacson and Evan Thomas and the book was first published 1986. A paperback version of the books was published 2012.

The book – 853 pages – tells about “Six close friends who shaped the role their country would play in the dangerous years following World War II”. The six persons are; Averall Harriman, Dean Acheson, George Kennan, Robert Lovett, John McCloy and Charles Bohlen.

The person who inspired me to formulate the above tweet is Dean Acheson. My quotations are from the chapter "A different world", pages 480-504.

I can safely say that I was very surprised when I read this text from 1986. Most of the text seems to fit the current situation how President Trump acts today and how Senator Joe McCarthy was acting for a few years in the fifties.

During the years 1950 and 1953, was McCarthy and his associates known for aggressive campaigns against suspected Communists who it believed to had infiltrated the American administration. These campaigns have been compared by some to a witch hunt.

Among other things many people was forced in politics, the military, the media and entertainment industry to leave their jobs because of these campaigns.

In the nearly six weeks ago, since Donald Trump was installed as America's 45 president, and the world has already changed. Never before has a president been measured by such criticism Trump has suffered.

Giving the media by prohibiting well-known media such as CNN and the New York Times to attend the White House press conferences can be just a foretaste of what might happen. These thoughts worries people around the world

Page 493.

·       " McCarthy tapped into an old and deep know-nothing vein of American nativism, a virulent blend of FDR haters, Harvard Haters, Wall Street haters, Washington haters and just haters."

·       " He had started up a strange and terrible machine; he charged, the press printed, he charged, the press printed"

·      - He had in his hand a list of fifty-seven department of state employees who were Communist…"

·       " The numbers of reds in the State Dep changed from day to day – 57, 205, 81 and JMC never did catch a real communist"

·        " Joe McCarthy was still an obscure hack, voted the worst US senator in one poll of press corps"

'     Page 494.

·       " Truman was equally, if less eloquently, contemptuous." -  “Privately I refer to McCarthy as a pathological liar” -  “Of course we can´t do that publicly but that´s exactly what they are”

      Page 495.

·       " Indeed, McCarthy´s witch-hunt tore through the Department of States. In February the department announced that it had fired ninety-one employees, mostly homosexuals, as security risk in the last three years." 

·        " Over the next three years, the Loyalty Boards set up by Truman as a sop to the right wing in 1947 would fire hundreds more, of all types of innocents" 

When I read these lines of text I was filled with a deja vu feeling, history seems to repeat itself. What is it really; learns man never anything from history?

McCarthy had his worst time during the years 1950-53. When will his worst day start? Have they already started? How long will president Trump stay in the presidency?

On December 2, 1954, the Senate voted to "condemn" McCarthy with the fugures 67-22 and McCarthy died in disgrace May 2, 1957

Sourse:

The Wise men. Six friends and the world they made, by Walter Isaacson and Evan Thomas, 1986 and 2012. Chapter: A different world. Of Super bombs and primitives, pages 480-504.

Tack vare några fotografier minns jag Martin Luther King Jr. Memorial och en jordbävning i Washington DC

Jag trodde att måndagen den 22 augusti 2011 skulle bli en vanlig dag – en dag som alla andra, frånsett att jag tillbringade den och några ytterligare dagar i den amerikanske huvudstaden Washington DC. Men riktigt så blev det inte.

Jag hade planerat att göra ett besök på Martin Luther King Jr. Memorial. Denna minnesplats hade det funderat på i över 20 år, men just den här dagen skulle den första visningen för allmänheten äga rum. Vi som tillhörde allmänheten skulle t o m få besöka platsen dagen innan president Obama skulle komma på besök. http://bit.ly/2lb7rD2 Rekommenderar länken för den som vill veta lite mer.

Jag hade lunchat på Kennedy Center och därifrån tänkte jag promenera till MLK Memorial. Jag fick fråga mig fram ett par gånger med till slut var jag framme, i sällskap med en ung student som också ville tillhöra allmänheten  Jag tyckte att det var lite mycket polisbilar ute och frågade då en man i sådan bil. Har det hänt nåt?

-         - Ja svarade konstapel, det har varit en jordbävning.

Hoppsan tänkte jag. Faktiskt hade jag inte känt att det varit en jordbävning, Tydligen kan man undgå att känna några vibrationer i marken. Det visade sig sedan att magnituden var 5.9 på Richterskalan.

Jag ägnade nån timme att promenera runt och titta på de mäktiga statyerna och stenblocken med Martin Luther King Jr., Dr King som man vanligtvis säger när man talar om denne märklige man. 

Därefter promenerade jag tillbaka till mitt hotell och då fick jag uppleva det riktigt oroliga av att veta att det varit en jordbävning men det kunde komma fler. Alla skolor stängde, alla statliga myndigheter stängde. Vita Huset utrymdes och en viss trafik-kaos uppstod. Tänk dig en fyrfilig väg i båda riktningarna, det blir åtta filer fullt med bilar.

Det var riktigt oroligt. När något som detta händer vaknar minnet av 9-11 som man säger här. På hotellrummet såg jag en del TV och förstod att jordbävningen hade vållat stor oro på vissa ställen i stan. På hotellet tog sedan den gamle murveln tag i det hela för att själv rapportera till vår lokale tidning, som drog på ganska bra i tisdagen tidning.

Den lokale amerikanska tidningen – Washington Post -  gjorde en rätt stor grej av det hela, och jag tog det vanlig kortet på mig och Vita Huset – det uttömda. Det såg rätt öde ut.

När jag tänker tillbaka på den händelsen så kändes det faktiskt rätt  oroligt. 

Jag hade egentligen ingen tanke på att skriva dessa rader, men så gick jag igenom en del gamla bilder från USA - Washington DC - och de första bilderna som jag såg var från MLK Memorial. Sedan hittade jag Vita Huset bilden och så artikeln i Wash Post. Så blev det en lite story, utan att med ett enda ord nämnda vissa saker från den amerikanska huvudstaden.

Möte med FN´s tidigare biträdande generalsekreterare Jan Eliasson

Det finns vissa personer – inte alls så många - som kan fylla ett rum eller en scen med en speciell närvaro. Under de senaste åren har jag upplevt detta vid två tillfällen, dels när jag hörde och såg – ja upplevde - Steven Hawking som framträdde på Radisson Blu Waterfront i Stockholm. Ögonblicket när Hawking fördes in i den stora salen - Stockholm Waterfront Congress Centre - som rymmer en hörsal med plats för upp till 3 000 gäster - sin i specialbyggde stol fick ordet tystnad en speciell betydelse. Det var ett mycket starkt ögonblick – som jag sannolikt aldrig kommer att glömma.

Den andra gången var när jag lyssnade till vår nyligen bortgångne vetenskaplige superstar professor Hans Rosling som besökte ett av Publicistklubbens möte hösten 2015. Jag tror att jag aldrig har upplevt en person med en sådan fullständig scennärvaro som Hans Rosling visade upp. Han behärskade situationen fullständigt och han var uppenbarligen mycket road av att kommunicera med ett stort antal journalister.

I går - onsdagen den 15 febr - fick jag – för tredje gången – vara med om en motsvarade känsla och det var när vår andre internationelle superstar, FN´s nyligen avgångne biträdande generalsekreterare Jan Eliasson besökte Stockholmsjournalisternas Seniorers årsmöte. Mötet höll Studio 4 på Sveriges Radio, och den salen var fullsatt. Han är den internationella superdiplomaten som sett det mesta av världens ondska, men tror ändå att man kan göra nånting åt denna ondska.

Jan Eliasson avslutade sitt mandat strax före jul – efter mer än fyra år i den internationella hetluften. Och det var andra gången sedan hemkomsten som har delade med sig av sitt senaste stora uppdrag, fösta gången var inför sina gamla arbetskamrater på UD. Han har – än så länge – bara ett uppdrag kvar och det är att framträdde inför en nionde klass där ett av hans barnbarn går.

Det var klubbens avgående ordförande Sigfrid Leijonhufvud som hade lyckats får Jan Eliasson att besöka föreningen. Han inledde sitta anförande med att påpeka en viktig likhet mellan journalister och diplomaters arbetsuppgifter - nämligen ordet.

Jan Eliasson koncentrerade sitt anförande på de senaste åren och rubriken var Vandring över ett minfält. Han började ofta sin arbetsdag 06.30 – då han var i New York – med ett mail som sammanfattade lägen inom de flesta av världens krisområden. Klockan halv nio var det första sammanträde i FN-huset inför en viss grupp som tog itu med aktuella problem. Föreläsaren sade att han var glad om han kom tillbaka till sitt boende ungefär 12 timmar sedan han lämnade det på morgonen, dvs ca 20-tiden.

Under denna tiden i New York hade han inte sin familj med sig, varför arbete tog upp den allra största delen av tillvaron. Under dessa år var generalsekreterare Ban Ki-moon bortrest under 40% av sin arbetstid, vilket innebar att Jan Eliasson hade det hel övergripande ansvaret för FN.

Det var 1980 som Olof Palme knöt Jan Eliasson till sig och undrade om han ville vara med vid medlingen av kriget mellan Irak och Iran. Där började alltså Jan Eliassons fortsatta karriär- bl annat som medlare i olika krissituationer.

På fråga om vad var det mest lyckade projektet respektive det som gick sämst under hans FN-år svarade Jan Eliasson att han – och även generalsekreteraren - var mycket nöjd med Klimatavtalet i Paris, speciellt när man hade avtalet i Köpenhamn i minnet.

Det som smärtade honom mest är att FN inte alls har lyckats med att påverka och förändra situationen i Syrien, vilket vi alla har den största förståelsen för. Det är alldeles för många parter inblandade och det tycks inte finnas några större möjligheter till fred. Parterna står alldeles för lång ifrån varandra. Han menade att FN missade en möjlighet att tidigt kunna ingripa.

Inför framtiden var Jan Eliasson övertygad om att Kvinnofrågorna kommer att få mycket stor betydelse.

Efter detta mycket spännande, intressanta och uppskattade föredrag fick jag ett samtal med Jan Eliasson. Vi berörde bl a vår gemensamma förebild Dag Hammarskjöld och påpassligt nog hade jag den senaste boken om Hammarskjöld med mig, och fick där en hälsning från den f d biträdande generalsekreterare.

Vid nästa möte med journalist-seniorerna kommer författaren till boken ”Att bära världen” Henrik Berggren att berätta om sitt arbete. Jag tar nog med min bok den gången också….

Idag för 55 år sedan publicerade jag min första artikel i Länstidningen i Östersund

Som den siffer- och ”spara på saker nörd jag är” -  kan jag idag meddela att det är på dagen 55 år sedan jag publicerade min först artikel i Länstidningen (LT) i Östersund. Dagen var alltså den 12 febr 1962. Den enspaltig rubrik på mina 30 cm text, rätt långt tycker jag nu. ”Jazzidealist i Folkparken”.

Jag gick på Handelsgymnasiet i Östersund och tänkte kombinera mitt intresse för att skriva med mitt stora intresse för musik. Visst tänkte jag att det kunde ju vara kul att tjäna nån krona.

Jag hade nån vecka innan trampat upp till Länstidningen redaktion för jag ville alltså skriva om musik. Den andra lokaltidningen hette Östersunds Posten (ÖP) och den var betydligt större än LT. För ÖP skrev en kille som hette Staffan Johansson om olika musikaliska evenemang och jag blev helt enkelt inspirerad av honom. 

Staffan heter sedan många år Staffan Uddeholt, och är FB-vän. Vi blev goda konkurrenter och fortsatte vår vänskap under flera Uppsala år. Staffan studerade internationella frågor och började jobba på SIDA och reste världen runt. Senast vi träffades var när den jämtländska studentföreningen Jamtamot fyllde 100 år – det var visst 2015.  Vi kom med i Jamtamot 1964-1965

Inför det att jag skulle upp till LT för att erbjuda mina tjänster så hade jag lärt in en kortare berättelse om vad jag ville göra. Visst var det nervöst, men jag presenterade mig för den första som jag såg på redaktionen och det visade sig att han var vaktmästare varför jag fick gå en trappa till för att komma in på den riktiga redaktionen.

Så kom då en dag då redaktionssekreteraren ringde mig och ville att jag skulle besöka Folkparken och skriva om en amerikansk jazzmusiker vid namn Barry Washington. Jag kan inte påstå att jag minns honom speciellt, inte heller att jag någonsin mer hört om honom.

Vad jag däremot minns var att det kändes lite kymigt att göra sin första intervju på engelska och för att få stöd under intervjun så tog jag med mig bästa kompisen Göran Jonsson, numera också FB vän och tillsammans gjorde vi intervjun.

PS 1. En annan av mina FB vänner är en av LT´s f d chefredaktörer Birger Ekerlid

PS 2. Jag kom just ihåg att jag tidigare hade publicerat en insändare i ÖP om skoldanser. Där angrep jag skolstyrelsens i Östersund ordförande frisörmästare Nils H Lundgren att inte de arrangerande skolföreningarna fick mer av dansernas vinster – utan dessa gick till skolan. Han var också nån slags ordförande för den nya gymnasieformen handelsgymnasiet i Östersund.

Att jag tordes skriva det jag gjorde var tufft, tycker jag idag än idag. Jag var nog lite stolt för vad jag gjorde. Inom nåt år var det helt andra regler som gällde för skoldanser. Kamrater på Handels, Teknis och Läroverket ordnade egna skoldanser och tjänade bra med pengar. Några skoldanser av gammalt format fanns inte mer.

Fullsatt biosalong när Katrineholm´s Elin Rombo gästade som Hanna Glavari, men alla gillade inte Henrik Dorsin nygamla änka.

Igår kväll var vi på bio för att se operett, och vi upplevde Henrik Dorsins nya version av Glada Änkan. Vi såg en direktsändning från Kungliga operan i Stockholm. Totalt satt vi åskådare på mer än 90 biografer i Sverige plus Köpenhamn och Svalbard och såg denna direktsändning.

Katrineholmsbiografen Cinema 2 var fylld till sista plats, dvs 177 personer. Tänk dig ca 150 personer på 90 ställen = mycket folk, nånstans mellan 13- och 15 000 personer betalande ca 300 kr/person = rätt mycket pengar (3,9 miljoner – 4,5 miljoner kronor). Bra kväll för operan och för många av oss som såg föreställningen.

Denna uppställning har rätt nyligen haft premiär i Stockholm och fått helt strålande recensioner, gårdagens föreställning var den 7 i ordningen och totalt har ”Änkan” spelat ca 130 gånger sedan premiären 1939.

Huvudpersonerna var Elin Rombo – Katrineholmsflickan som spelar Hanna Glavari, och Henrik Dorsin – i föreställningen operachef - som både skrivit om det hela och då hade förlagt händelserna i vår nutid. Den andra manlig huvudrollen – som Danilo Danovilovitsch gestaltades av Jeremy Carpenter. 

Vår nya favorit - i föreställningen teaterchefens kanslist – Miriam Treichl visade sig vara en komedienn av mycket hög klass, bra pipa hade hon också. Sång och musik på absolut högsta nivå. Hustrun och jag tyckte att denna föreställning var bland det bästa vi sett, hört och upplevt på mången dag, men alla var inte av den uppfattningen. 

Det fanns säkert en hel del i publiken som hade sett fram emot en mer klassisk Glada Änkan, med staden egen Elin Rombo i huvudrollen. För vår del var det Henrik Dorsins nyskrivna version av Frans Lehars klassiska "änka" som lockade oss