söndag 13 april 2014

Jag hade en gång en båt – del 1. ( Infört i Upsala Nya Tidning 11 sept 1991)



Alla har vi våra drömmar. En del älskar ridning i så hög grad att de skaffar sig en häst. Andra drömmer om att bli storpianister, likt Robert nånting.

Och så finns det en relativt stor grupp som inget högre önskar än att skaffa sig en segelbåt och ge sig ut på de blå böljorna. Och här kommer jag in i bilden. När jag skall återkalla de känslor som jag har upplevt tack vare/på grund av min ägandes båt, är det som om hela kroppen gungar. Jag känner de vida havens vågor i mig.

När det hela egentligen började kan jag inte minnas. Ingen i min familj har seglat. Jag är uppvuxen i inlandet och där såg vi mera fjäll än vatten, men nånstans såddes ett frö till seglare i mig, trodde jag i alla fall
.
Tillfället gav mig tillfälle

Man brukar ju säga att det är tillfället som gör tjuven, men för mig var det mera tillfället som gav mig tillfället. Jag fick en möjlighet att införskaffa en segelbåt, en träskuta, cirka sju meter lång, och vacker som en vårlik sommardag.

Denna grandiosa skapelse var ett vackert hantverk.  Men nu var ju fanskapet av trä. Vacker och genialt och allt sådant – men det är också väldigt mycket jobb med en sådan båt.

Vissa människor är duktiga på vissa saker, medan andra har större anlag för annat. Jag har inga större anlag för att göra segelbåtar i segeldugligt skick, det är bara att konstatera.
Drömbåten var upplagd på en parkeringsplats (för bilar) vid en av stadens marinor. Den stod där och våndades. Jag visste ju att saker och ting skulle göras med båten. Den skulle bl a fernissas, men innan dess var det en hel del annat jobb som borde uträttas.

Träbåtar har för vana att torka ihop. Om inte förr så märker man det när skeppet skall i sitt rätte element, dvs vattnet. Men man skall ju inte ta ut alla olyckor på en gång.

En av mina hjälpare i nöden var en fotograf vid en stor tidning i en av våra universitetsstäder. Han är stillsamt bullrig och har bokstavligt talat seglat förr, vilket alltså jag inte hade.

Fotografen hette Pettson

Fotografen hette inte Rolf, Pelle, Staffan eller Bengt, utan något helt annat. Vi kan kalla honom Pettson
.
Det var  också så att rätt många människor hade lagt märke till min båt, denna på land så vackra segelskapelse och de flesta hade synpunkter på vad jag skulle göra med båten. Den synpunkt som återkom oftast var att jag skulle se till att få båten i sjön, och det ligger ju nånting i det tänkte jag.

Jag hade skaffat ett och annat att läsa om båtar, och det står entydigt i sådana skrifter – att båtar skall vara i vatten – vilket ju föreföll ganska rimligt.

Men min båt stod på land, på nån slags träställning - på en parkeringsplats för bilar - och däromkring stod ofta människor och beskådade Ariadne, som var båtens namn, för övrigt ett gammalt historisk namn. Jag hade naturligtvis tänkt döpa den till något litterärt exempelvis Nordea – också ett historiskt namn.

Detta berättade jag för an gammal sjöman – han hade skepparmössa och vi hade träffats på bussen från marinan. Han hade varit med förr. Tre segelbåtar hade han haft och tre hjärtinfarkter – vad nu det skulle ha med varandra att göra, tänkte jag men nånstans förstod jag att detta med segelbåt kunde vara en kamp på liv och död.

Den gamle sjömannen, som nu var pensionär och främst fick ägna sig åt bryggsegling – där fick jag lära mig ett nytt ord – viskade förtroendefullt till mig att han gärna vill hjälpa mig med båten. Men jag fick lova att inte berätta om detta för han läkare. Denne läkare hade efter tredje infarkten avrått honom från att segla, eller ens vistas i närheten av en segelbåt.

Många infarkter

-         - Men har i alla fall en lite motorbåt avslöjade den gamla kaptenen, för det ville han vara.

Det lät ändå rätt oroväckande . Jag ville ju inte ha en gammal skeppares liv på mina seglarhänder.  För om han hade haft tre infarkter så kanske han kunde få en till om han arbetade med min båt.

Men då dök gamle vännen, Pettson upp och han kände bl a till mina opraktiska sidor och han förklarade på sitt lite speciella sätt att han gärna ville hjälpa mig.

Och nu var det som att makterna började gripa in. Plötsligt fick vi en mera avlägsen plats där vi, dvs Pettson och jag, kunde jobba med båten utan att ha en massa åskådare hela tiden.



Ulf Jonasson, (forts)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar