Möten på Sigtunastiftelsen 2005 och Svenska ambassaden i Washington DC - 2007

I dagarna är det tio år sedan jag gjorde en av mina mest spännande resor till Washington DC. Man kan dock säga att resan började i Sigtuna med ett seminarium om Dag Hammarskjöld. Året var 2005, dvs det var 100 år sedan Dag H föddes, och mötet var 13 mars 2005.

Seminariet var såklart på Sigtunastiftelsen och det leddes av Lisbeth Gustafsson – välrenommerad journalist och författare, även hedersdoktor -  som dessutom är gift med en av mina äldsta vänner - Ulf Andersson, både i verkligas livet och här på FB. I en paus av det spännande seminariet gick jag ut för att få lite frisk luft.

En gammal minister

 En annan person var också ute för lite ombyte av luft, kan man säga, dvs han tog sig en rök. Den mannen var Gunnar Lund, mycket välkänd socialdemokrat, bl a minister men också intresserad av Dag H.

Vi hälsade på varandra och vi båda var alltså mycket intresserad av Dag H. Vi talade vidare, Gunnar L frågade vad jag gjorde till vardags och jag drog kort-korta varianten av vår forskning om den smärtstillande substansen Dextropropoxifen. Jag avrundade med att säga att det var svårt att komma till tals i USA. Sedan undrade jag vad han gjorde numera, efter att han avgått som statsråd, och han svarade att han den första juli skulle tillträda som ambassadör i Washington.

Om jag knackar på din dörr...

Det kändes som att det nästan var julafton varpå jag frågade: Om jag skulle knacka din dörr på ambassaden - ungefär så sa jag om jag minns -  släpper du in mig då? Javisst var det korta svaret.

Tiden gick, det blev 2006 och det var ett val som Alliansen vann. Efter ett regimskifte hör det till att byta ut en och annan ambassadör, ex den i Washington. Det stod alltså i tidningen att ambassadör Gunnar L skulle bytas ut, han skulle få resa till Paris i stället. Året var 2007. 

Jag skickade ett mail

Då mindes jag mitt möte i Sigtuna och skrev ett mail till ambassadören i Washington DC och frågade om jag kunde komma och hälsa på. Svaret kom med vändande post, jag var välkommen den 4 juni kl.14.30.

Så kom måndagen den 4 juni och jag infann mig i god tid på ambassaden. I ett av de öppna områdena i entrén till ambassaden pågick en utställning med den välkände svenske fågeltecknaren Lars Jonsson. Sedan kom en personal och sade att ambassadören tar emot nu. I hans rum fanns också Magnus Härviden – som visade sig vara ”Counselor for Science and Technology, Swedish Institute for Growth Policy Studies”.

Mr Ambassador

Om du får en timme med en av landets ledande ambassadörer, vad kan du tänka dig att prata om?

 Såklart hade jag funderat i dessa banor, man vill ju vara förberedd – typ. När vi väl hälsat på varandra och jag tilltalar honom, lite på kul;  Mr Ambassador – nånting som jag längtat efter att få göra – så är vi igång att tala, tämligen mycket om amerikanska politik – som vi båda har stort intresse av – man kan t o m kalla det nörd-intresse - plus en hel om forskning på smärtstillande läkemedel.

Någon annan gång kanske jag kan säga Mr President till en person som jag möter– vilket jag endast tidigare sagt till ett par Rotary - presidenter. Man har väl sett amerikanska filmer om ambassadörer och riktiga presidenter och vet hur dessa skall tilltalas.

Magnus och Nils

Magnus H deltar också i samtalet och han berättar liksom sådär i förbigående att han brukar luncha med en reporter på Washington Post - som dessutom har svenskt påbrå – och heter Nils Bruzelius – och Magnus frågar mig: Vill du träffa honom???? Om jag vill. Magnus gick och skrev att mail och frågade om Nils ville träffa mig och det ville han och så bestämdes.

För den som varit i den journalistiska världen sedan anno dazumal – eller åtminstone sedan våren 1962 - finns det inget häftigare än att besöka Washington Post. Det var ju där som reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein huserade när de skrev journalistisk historia som slutade med att president Richard Nixon avgick i aug 1974. Man har väl sett filmen – All the Presidents Men -  några gånger, men att kliva in i verkligheten har rätt häftig. Det var naturligtvis ett möte som jag aldrig glömmer. Bara att gå runt där och se olika rum där historiska möten inträffade var en höjdare av guds nåde.

Inget niande i onödan

Det var en liten detalj som nu dyker upp, det gäller umgänget mellan människor, t o m mellan kollegor. För mig var det naturligt att kalla Nils för Nils, vi var ju nästan som släkt tyckte jag, han hade ju samma namn som min egen Pappa. Men för Nils var detta du-tilltal inte vanligt så han började med att kalla mig Doktor Jonasson. Det kändes väldigt obekvämt, helt enkelt. Speciellt i USA och Tyskland är det mycket vanligt att kallas Doktor Jonasson – när dom fått reda på vad jag har arbetat med. Nils var vid den tiden “Deputy National Editor/Science at The Washington Post”. Numera är han pensionär och för närvarande på väg att besök I faderns hemland. Jag hoppas att vi kan ses - igen, efter tio år.

För säkerhets skull är jag numera FB vän med både Ulf A, Gunnar L samt Nils B.

PS. Nils och jag blev Du med varandra och har så förblivit.

Bilder: