Det var en gång tre gubar - vars sammanlagde ålder var cirka
250 år, en var snart 75, en snart 81 och en hade passerat den
90 för en tid sedan - som tillsammans åkte buss i landets stora stad. De hade – i stort sett i hela sina liv – verkat
i samma yrke, dvs journalistens. Man kan säga att i denna buss satt journalistisk
erfarenhet på inte långt ifrån 180 år. Att de åkte buss tillsammans berodde på
att de tre var på väg till en minnesstund för en något äldre kollega – han blev
ca 99, 5 år – varav han tillbringade 80 år i journalistikens tjänst. Hans sista
bok hette ”Hemma för gott – om 80 år med press och radio.”
Totalt blir det således fyra herrar, tillsammans nästan 350
år – varav de tillsammans alltså tillbringat cirka 260 år som journalister. Journalist
slutar man aldrig vara, man kan på sin höjd tyna bort, vilket kan tolkas som
att man dör med stövlarna på.
De tre bussåkande gubarna satt och dividerade och de talte
om gångna tider och kanske lite grann om kommande. Det är klart att vissa saker kan vara bra att ha nu för tiden, men de gamla murvlarna – ett ord som de alla
uppskattade - tyckte att det var då ett
evigt bestyr – för unga och gamla – att hantera sina apparater. Dessa moderna telefoner som man tycks kunna
göra det mesta med, men om man kan ringde med dessa datamaskiner var de tre
inte så säkra på.
Det var då vi kom på iden att titta på våra respektive
mobiler, och si det var ingen av oss som var speciellt modern, men ringa kan vi
Vi vet också att vår absent friend inte heller hyllade de
moderna apparaterna sådär väldigt mycket. Däremot uppskattade vi alla fyra den
goda journalistiken som i de allra flesta media nu för tiden tycks lysa med sin
frånvaro. Vi kunde också konstatera att vi under våra mest aktivt skrivande år kunde prestera en rätt anständig journalistik.
Mobilägarnas namn voro Sören, Jan C, Uffe och den äldre
ynglingen hette Svante.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar