En upplevelse utöver det vanliga när Stephen Hawking föreläste i Stockholm

Torsdagen den 3 september nästa vecka är det exakt 50 år på dagen sedan jag skrevs in vid Uppsala universitet och fick därmed tillgång till den oändliga kunskapen. Under de gånga åren har jag haft möjlighet att lyssna till ett stort antal välkända föreläsare, bl a ett flertal nobelpristagare inom skilda discipliner, men också och en amerikansk f d president, Jimmy Carter i Universitets aula.

Men igår kväll var jag med om det hittills största evenemanget någonsin – om du frågar mig. Det var en av världens ledande forskare som gästar Sverige denna vecka i samband med en konferens i Stockholm. Det är naturligtvis fysikern, professor Stephen Hawking jag talar om och föreläsningen hölls på Radisson Blue Waterfront Hotell i Stockholm.

Stephen Hawking fick när han var lite väl 20 år en diagnos som heter ALS, och läkarna förutspådde att han inte skulle leva mer än ett par tre år till. Nu är Hawking 73 år och kanske mer aktuell än någonsin. Stephen – som alla kallar honom – är jag alltså årsbarn med, men i sanningens namn är hans CV lite vassare.

När Hawking rullas in på scenen av en medhjälpare reser sig publiken och applåderar, det är inte utan att det känns extra varmt och uppskattande i hjärtat. Det är ingen tvekan om att här kommer en av världens nu levande största vetenskapsmän. Vi som var där kommer förståss aldrig att glömma detta ögonblick.

Efter de stående ovationerna – redan innan föredraget – inträder det absoluta tystnaden – att tusentals människor kan var så tysta var också en ny upplevelse. Kanske är det en sådan tystnad som råder i den eviga rymden.

Hawkings föredrag har rubriken ”Quantum Black Holes” och det räcker ca en timme. Det kan tyckas lite monotont att höra röstmaskinens uppläsning av Hawkings föredrag, men vi vill inte gå miste om en enda sekund av det storartade framträdandet. I stort sett under hela den tiden ser vi Hawking i bild, och han rör inte på sig en millimeter. Jag kan inte heller minnas mig ha upplevt en så lyssnade publik, de allra flesta med stort intressen för universum, de svarta hålen.

Efter de omfattande slutapplåderna stannade många kvar i den stora föreläsningssalen, vi var tagna och ville behålla upplevelsen av en stor händelse.

Här var det tänkt att jag skulle avsluta denna lilla berättelse, men kom snart att tänka: Är det julafton eller är det julafton? Vad var det som fick mig att falla in i en sådan tanke?

Här kommer alltså några rader till:

Jag hittade så småningom tillbaka till Centralstationen och bestämde mig för att festa runt på en kopp kaffe och en god macka. Kaffe så sent på kvällen, ovanligt för mig, en macka som t o m smakade lök, men den slant ner den också. Jag satt mig ner på en bänk för att hämta andan, hinna ifatt upplevelsen. Tittar mig runt, ser folkvimmel till höger och ser helt plötsligt professor Ulf Danielsson till vänster. Jag kan ju bara inte låta bli att gå fram och hälsa på honom. Han hade förståss också varit på föreläsningen och tyckte mycket om den.

För några veckor sedan hade jag köpt Ulf D´s populärvetenskaplig bok ”Mörkret vid tidens ände”, hans tredje bok. Jag hade igår haft tanken att jag skulle ta med mig boken till föreläsningen för att få den signerad, en liten hälsning i en bok är alltid trevligt. Men jag gjorde en enkel sannolikhetskalkyl som var följande. Inte finns det nån enda lite chans att jag skall springa på Ulf D och kunna visa upp boken. Det torde vara tusentals personer på föresläsningen och inte har han tid för mig och så vidare.

Och så – helt plötsligt står han där – och jag berättade att jag inte hade boken med mig –och vi skrattade gott åt det hela - men jag kunde ju titta förbi på hans jobb nästa gång jag kommer till Uppsala förslog jag. Och jag var så välkommen att göra det.

Visst var det julafton för mig igår, fyra månader i förtid.

PS.

Jag skall inte ge mig in på vågstycket att ens referera Hawkings föreläsning, som var inspelad och presenterades via en speciell röst-maskin. Själv har Hawking inte kvar någon rörelseförmåga alls, det är numera t o m rätt besvärligt för hans medhjälpare att tolka vissa ansiktsrörelser för varje bokstav. Det tar m a o mycket lång tid för honom att arbeta fram sina föredrag.

Den som vill veta mera om den pågående konferensen rekommenderas att besöka Ulf Danielssons blogg. Ulf Danielsson är till vardags professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, som är utbildad och disputerad i Princeton University i USA.

Han skriver på sin blogg om gårdagens föreläsning at det var en av Hawkins allra bästa

någonsin, och han har hört ett flertal. Svenska Dagbladet har svarat för en utmärk bevakning av Hawkings besök, medan DN inte tycks ha förstått nånting, man nöjer sig med korta TT- versionen. Dåligt jobbat DN.

http://ulfdanielsson.com/blogg/

http://www.svd.se/einsteins-rum-slukas-av-hawkings-svarta-hal

Fredsmarschen – Hiroshimadagen. Kämpigt i hettan - men Palme mötte. Äntligen framme i Paris. (Från UNT:s specielle medarbetare – dvs jag)

(Införd 7 aug 1981 i Upsala Nya Tidning) ( dvs 34 år sedan)

Olof Palme åkte direkt från sitt möte med den franske premiärministern Pierre Mauraoy till Port d Àubervillier i Paris utkanter för att möta de 6 - 7 000 deltagarna i fredsmarschen som på torsdagen efter 45 dagar och 112 mil nådde Paris. Palme hade också vid sin vistelse i Paris träffat president Francois Mitterrand.

På frågan om han hade tänkt delta i marschen svarade Palme mig:

-        - Jag vill inte delta i demonstrationer och marscher när jag gästar ett främmande land.

En av de många marschdeltagarna frågade Olof Palme om han tror att en stor fredsmanifestation som denna kan påverka de beslutsfattande politikerna.

-        - Jag tror inte på omedelbara resultat av enskilda marscher eller demonstrationer, men många marscher och många demonstrationer påverkar opinionen och därmed politikernas beslut.

Den 45:e och sista marschdagen startade i ovisshetens tecken. Så sent som på onsdagskvällen hade de parisiska polismyndigheterna sagt nej, fredsmarschen skall inte gå igenom Paris. Inte heller skulle man få marschera från den gamla flygplatsen Le Bourget till Port d` Àubervillier. Man hänvisade till trafikfaran.

Ledarna för fredsmarschen gav emellertid inte upp och klockan 09.30 på torsdagsmorgonen kom det slutliga beskedet till deltagarna.

-        - Ni får marschtillstånd.

Beskedet mottogs naturligtvis med ett stort jubel av marschdeltagarna. De parisiska myndigheterna och polisen applåderades för sitt beslut. Med en timmes varsel fick de 6 - 7 000 personer som började marschen från det gamla flygfältet sätta igång och med endast en kvarts försening startade fredsmarschens sista dag. ( det tillkom en hel del människor under marschens gång – notering idag).

Som under hela den tidigare marschen gick ett tiotal japanska munkar i täten, de trummade marschtakten och sjöng sina entoniga sånger.

En het sol lyste över deltagarna och trots att torsdagens etapp inte var så lång som tidigare, blev det för många mycket jobbigt att gå de sista 20 kilometrarna. Några personer svimmade i värmen, men medföljande sjukvårdspersonal hjälpte dem upp på benen igen och de ville absolut fortsätta.

Vid 12.30-tiden nådde fredsmarschen fram till Port d` Àubervillier och vid den nu så välkända fredsduvan som står på en jordglob som går på hjul i marschen uppenbarade sig plötsligt Olof Palme.

Ingen av marschdeltagarna hade en aning om att Palme skulle möte dem, eller ens att han var i Paris. När Olof Palme träffade marschdeltagarna möttes han av mycket kraftiga applåder.

Ankomsten till Paris var alltså den 6 augusti och det var till åminnelse av de hundratusentals offer vid den första atombomben som fälldes över Hiroschima i Japan den 6 augusti.

Nu stannade många av marschdeltagarna kvar i Paris till och med söndagen den 9 augusti som är den dag som bomben över Nagasaki fälldes. Då kommer fredsmarschen att avslutas med ett stort möte på Hippodromteatern och dit väntas tiotusentals åskådare. Två tyska minuter skall då hållas till minne av de offren för den två första atombomberna.

PS. Tillägg till texten.

En av anledningarna till att myndigheterna ifrågasatte att marschen skulle få gå igen Paris, bl a utefter Champs-Elysées, var att polisen ansåg att inga utländska medborgare hade tillåtits att marschera utefter Paris stora paradgata tidigare - man hade Hitler i minnet.

Jag deltog i marschen under den sista veckan och det var en rent av fantastisk upplevelse att vandra utefter Champs-Elysées. På trottoarerna stod tusentals fransmän och viftade med Tricoloren – den franska flaggan, och många mindes säkert när tyskarna tågade in i deras huvudstad ungefär 40 år tidigare. De som nu vandrade utefter Champs-Elysées kom i fredens tecken.

För att kunna skriva den här texten var jag tvungen att gå upp till en fransk tidning och fråga om jag kunde på låna en skrivmaskin och att få en filmrulle framkallad. Jag fick hjälp av dem, men när vi skulle telefota över bilden till Upsala Nya så försvann den – dvs denna bild på  Olof Palme -  nånstans på vägen till Uppsala. Dock publicerades bilden och en separat text i UNT. (1 nov 1990)

( En av initiativtagarna till denna fredsmarsch var den norska professorn och fredsforskaren Eva Nordland som var en framträdande personlighet inom den norska fredsrörelsen; Hon var bl.a. en av initiativtagarna bakom de många freds-marscherna runt om i världen under 1980-talet t.ex. Köpenhamn-Paris 1981 och Stockholm-Moskva/Minsk 1982).

https://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_Nordland

Tweet nr 30,000 - mostly about propoxyphene - is now mailed from me

Today I have mailed my 30,000´s tweet, which is a right sizable number. I can also - via the internal statistics - say that of my sending tweets have 29,364 opened, which is an exceptionally high figure (97.9%).

Most of my tweets have been about the pain killing substance Dextro-Propoxyphene (DXP). We have studied this substance since 1994 and our doctoral theses were presented 2000 and 2001.

The substance was synthesized by the company Eli Lilly 1953 and the drug containing DXP came out on the US market 1957. The FDA in US banned the drug 2010, and today the consumption of DXP in the world is almost nothing. 

On June 22, I sent a tweet - see below -  where I accused Eli Lilly, one of Big Pharma in the world, to welcome everyone to their site, but they stopped me. I sent a picture that showed that I was "blocked". This has now changed, and the page was evidently opened for me. When this had happened I have sent 24,682 tweets. And now it was speed,

On well a month, about 5,300 tweets have been opened - and hopefully also have been read - which is obviously all-time high

Why send so many tweets, you might wonder. The simple answer is that it is my big chance to get our message spread throughout the world.

The images - even in terms of tweets - are very important, I have now experienced.

Now it is just to continue to affect the opinion in the world, mainly in the United States. The trials about Propoxyphene will soon be upon us . It is almost five years since DXP was stopped in the United States, but recent years have been devoted to legal finesse.

Eli Lilly and many other Pharma-companies are accused trying to do everything to prevent the legal activities should be initiated. It lies billion in the pot.

It should continue to be pretty exciting