Alla har vi våra drömmar. En del älskar ridning i så hög
grad att de skaffar sig en häst. Andra drömmer om att bli storpianister, likt
Robert nånting.
Och så finns det en relativt stor grupp som inget högre
önskar än att skaffa sig en segelbåt och ge sig ut på de blå böljorna. Och här
kommer jag in i bilden. När jag skall återkalla de känslor som jag har upplevt
tack vare/på grund av min ägandes båt, är det som om hela kroppen gungar. Jag
känner de vida havens vågor i mig.
När det hela egentligen började kan jag inte minnas. Ingen i
min familj har seglat. Jag är uppvuxen i inlandet och där såg vi mera fjäll än
vatten, men nånstans såddes ett frö till seglare i mig, trodde jag i alla fall
.
Tillfället gav mig
tillfälle
Man brukar ju säga att det är tillfället som gör tjuven, men
för mig var det mera tillfället som gav mig tillfället. Jag fick en möjlighet
att införskaffa en segelbåt, en träskuta, cirka sju meter lång, och vacker som
en vårlik sommardag.
Denna grandiosa skapelse var ett vackert hantverk. Men nu var ju fanskapet av trä. Vacker och genialt
och allt sådant – men det är också väldigt mycket jobb med en sådan båt.
Vissa människor är duktiga på vissa saker, medan andra har
större anlag för annat. Jag har inga större anlag för att göra segelbåtar i
segeldugligt skick, det är bara att konstatera.
Drömbåten var upplagd på en parkeringsplats (för bilar) vid
en av stadens marinor. Den stod där och våndades. Jag visste ju att saker och
ting skulle göras med båten. Den skulle bl a fernissas, men innan dess var det
en hel del annat jobb som borde uträttas.
Träbåtar har för vana att torka ihop. Om inte förr så märker
man det när skeppet skall i sitt rätte element, dvs vattnet. Men man skall ju
inte ta ut alla olyckor på en gång.
En av mina hjälpare i nöden var en fotograf vid en stor
tidning i en av våra universitetsstäder. Han är stillsamt bullrig och har
bokstavligt talat seglat förr, vilket alltså jag inte hade.
Fotografen hette Pettson
Fotografen hette inte Rolf, Pelle, Staffan eller Bengt, utan
något helt annat. Vi kan kalla honom Pettson
.
Det var också så att
rätt många människor hade lagt märke till min båt, denna på land så vackra segelskapelse
och de flesta hade synpunkter på vad jag skulle göra med båten. Den synpunkt
som återkom oftast var att jag skulle se till att få båten i sjön, och det ligger
ju nånting i det tänkte jag.
Jag hade skaffat ett och annat att läsa om båtar, och det står
entydigt i sådana skrifter – att båtar skall vara i vatten – vilket ju föreföll
ganska rimligt.
Men min båt stod på land, på nån slags träställning - på en
parkeringsplats för bilar - och däromkring stod ofta människor och beskådade
Ariadne, som var båtens namn, för övrigt ett gammalt historisk namn. Jag hade naturligtvis
tänkt döpa den till något litterärt exempelvis Nordea – också ett historiskt
namn.
Detta berättade jag för an gammal sjöman – han hade
skepparmössa och vi hade träffats på bussen från marinan. Han hade varit med
förr. Tre segelbåtar hade han haft och tre hjärtinfarkter – vad nu det skulle
ha med varandra att göra, tänkte jag men nånstans förstod jag att detta med
segelbåt kunde vara en kamp på liv och död.
Den gamle sjömannen, som nu var pensionär och främst fick
ägna sig åt bryggsegling – där fick jag lära mig ett nytt ord – viskade förtroendefullt
till mig att han gärna vill hjälpa mig med båten. Men jag fick lova att inte
berätta om detta för han läkare. Denne läkare hade efter tredje infarkten
avrått honom från att segla, eller ens vistas i närheten av en segelbåt.
Många infarkter
- - Men har i alla fall en lite motorbåt avslöjade
den gamla kaptenen, för det ville han vara.
Det lät ändå rätt oroväckande . Jag ville ju inte ha en
gammal skeppares liv på mina seglarhänder.
För om han hade haft tre infarkter så kanske han kunde få en till om han
arbetade med min båt.
Men då dök gamle vännen, Pettson upp och han kände bl a till
mina opraktiska sidor och han förklarade på sitt lite speciella sätt att han
gärna ville hjälpa mig.
Och nu var det som att makterna började gripa in. Plötsligt
fick vi en mera avlägsen plats där vi, dvs Pettson och jag, kunde jobba med
båten utan att ha en massa åskådare hela tiden.
Ulf Jonasson, (forts)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar