Ingen har väl undgått att påverkas av det fruktansvärda
terrorattentat som skakat hela Paris – och därmed stora delar av världen – häromdagen.
Vi som sitter i lugnare miljöer kan
naturligtvis inte på något sätt fatta och förstå vad som verkligen hänt, men
ingen kan ta ifrån oss våra minnen från denna - vad man kunde säga om Paris för
i tiden – kärlekens stad.
Min första riktiga utlandsresa – och då skall jag inte räkna
in nån resa till Norge, Trondheim – som för oss jämtlänningar betraktades som en
grannstad – gick till Paris. Kompisen Bubben och jag liftade till Paris och det
var tämligen ovanligt på den tiden – det var sommaren 1960. Man tordes lifta
både inom landet och utomlands, livet och verkligheten var inte lika hotande
som i dag.
Vi besökte bl a en jazzklubb där pianisten Bud Powell
spelade, och jag upptäckte Edith Piaf på riktigt Fantastiskt var det.
Efter denna resa blev Paris min absoluta favoritstad i
Europa, en stad som jag besökt 7-8 gånger, minns just nu inte alla besöken. Ibland har jag liftat ensam, en gång
tågluffade jag till Paris med dottern Linda. Så hon behöver inte fundera på
varifrån hos fått res-genen.
Vårt besök i Louvren var mycket stort. Jag har en
bild på Linda och Mona-Lisa tillsammans. Jag minns att jag skrev en bildtext
till den bilden, som gick ut på att jag inte kunde skilja på de två vackra damerna.
Så skrev en stolt Pappa.
När jag hade muckat från lumpen våren 1965 - dvs för 50 år
sedan - så liftade jag runt i Tyskland och Frankrike och hamnade förståss i
Paris, där jag mötte en lumparkompis, som kom upp ur jorden, dvs från en
Metro-station. Sjögren som han hette utropade då:
- - Jonas vad fan gör Du i Paris. Jag frågade honom
detsamma och sedan såg vi nån president-kortege plus de Gaulle som susade för i
en lång och snabb karavan.
Jag besökte den stora Fredsmarschen i början av 80-talet. Denna
marsch – som också kallades Kvinnomarschen, men det fanns en del män med – gick
från Köpenhamn till Paris. Jag var med vid marschens sista dagar, dvs intåget i
Paris – och det var en mäktig upplevelse att vandra på Champs Elysees. Det sas om denna marsch att
vi var den första utländska grupp som fick tillåtelse att vandra där – eller att
demonstrera – efter krigets slut. Senast utländska grupp – före oss – var när
tyskarna 1940 intog Paris som symboliserades genom nazisternas marscherande på
denna Parisarnas paradgata.
I
Paris träffade jag också Olof Palme som mötte Fredsmarschen och tog en bild på
honom som blev mycket uppmärksammad, bl a så köpte partiet ett stort antal
bilder för att ha inför ett val. Efter Palmes död fick jag redan på av Palmes
press-sekreterare att bilden var en av Palmes egna favoriter på sig själv.
Jag
har också besök Paris ett par gånger tillsammans med hustrun. Första besöket
var 1992 tror jag, och då trodde blivande svägerskan Barbro – eller Rabarbro
som jag numera kallar henne - att vi skulle åka till Paris för att gifta oss.
Tänk att hon kunde tro något sådant om Gittan och mig.
Vi
påmindes om detta då vi för nån månad sedan då vi såg en till DVD omvandlad
bröllopsfilm. Men Barbro tyckte kanske att det var lite skumt när vi skrev vykort
till henne och berättade att vi dels varit på Svenska kyrkan i Paris – som vid
detta tillfälle också besöktes av ambassadören, den inte helt okände Carl Lidbom.
Svenska
Kyrkan skrev jag och kom då på att jag besökt denna byggnad en gång tidigare.
Jag och kamraterna Lalla och Thomas bilade till Paris i en liten Fiat, där rökning
var närmast påbjuden – så det kunde vara på den gamla tiden. Thomas var en
kyrkans man och kunde det mesta om gamla kyrkor och liknande och det blev en
mycket bildande resa. När vi kom till Paris träffade vi en gammal kursare till
Thomas, som var präst. Och jag fick lov att kvarta över i kyrkan nån natt,
betydligt billigare än att bo på hotell – och de pengar som jag då tjänade in
köpte jag böcker för. Sån var jag redan då.
Andra
resan med Gittan till Paris gick till ett stort läkemedelsföretag som vi
tidigare besökt i tyska Aachen. Vi föreläste för företagets samarbetspartner i
Frankrike – som satt på två stolar, dels sålde dom företagets egen produkt, dels
sålde dom Dextropropoxifen (DXP). Nu fick ju dom också släppa DXP som alla
andra EU-länder fick göra för några år sedan.
Jag
minns en middag med Frankrike-chefen, en ytterst sympatisk och trevlig man som
tog oss till en riktigt genuin Pariser-krog. Minns att ostbrickan var av
yppersta klass samt att chefen lovade oss en middag när vi nästa gång kom till Wien.
Tyvärr har vi inte haft vägarna förbi ens en första gång – än så länge, men å andra
sidan lär chefen ha klättrat uppåt i hierarkin.
Paris
– en stad som lockar fram minnen, många fina och vackra minnen, tillsammans med
några av de personer som jag håller mest av - främst alltså Gittan och Linda, men
också med andra goda vänner plus att jag även vid den tiden gav mig ut på
resor- själv.
Jag
minns Paris mycket väl och kanske minns delar av Paris också mig.
PS.
Ett
av mina barnbarn Oscar – student i våras – besökte förra helgen Paris
tillsammans med sin flickvän Elina och jag ställde den vanliga frågan till
resenärer:
- - Vad har ni tänkt att se när ni är i Paris?
- - Det gamla vanliga, Disneyland och Zlatan.
Jag
hoppas att Elina tog med honom till Louvren, där finns också mycket att se.
