Terminsavslutning för Katrineholms KPR - dvs Kommunala Pensionärs Rådet

Jag sitter som politisk representant i KPR i Katrineholm, dvs Kommunala Pensionärs Rådet. Det är tredje valperioden som jag är med i denna rätt speciella grupp. Representerade först FP - sedermera ett annat parti.

Det är nog – på många sätt – en av de mest intressanta politiska nämnder jag varit med i. Det är inga ledamöter – såvitt jag förstår – som är under 65 år, men och annan från VoN – Vård-och Omsorgsnämnden – håller sig kring 50-streket. Alla har vi politiska uppfattningar, men dessa lägger vi åt sidan vid våra sammanträden

Idag hade vi terminsavslutning, och självklart serverades en riktig sommartårta – jordgubbar och grädde.

Ordförande i KPR är den erfarna kommunpolitikern Marie-Louise Karlsson, och den ständiga bisittaren är VoN ordförande Ulrika Truedsson – också mycket erfaren inom politiken. Detta radarpar kan oftast hålla reda på den lite ostyriga gruppen av ledamöter inom KPR. Vi håller inte alla gånger på det formella. Vi kan också prata i mun på varandra.

Vi har alltså alla åldern inne, en och annat kan vara 80 +, de flesta kring 70 (tror jag) och det är ett gäng människor som har mycket stor livserfarenhet. Det är alltså ganska oviktigt vilken grupp vi representerar, vi är alla eniga om att det skall vara högt i taket, det är fritt fram att ta upp i princip vad vi önskar. Det här är en grupp intresserade människor, som tillsammans vill göra nytta, dela med sig av sina erfarenheter.

Vi har helt enkelt väldigt roligt på våra möten.

PS. För några år sedan var det ett stort reportage i en av de större pensionärstidningarna, där det helt enkelt konstaterades att Katrineholms KPR grupp var nånting alldeles extra.

Ledamöter i KPR - enligt mial-lista: ( nån kan vara glömd p g a att de inte har nån mail adress).

Ledamöterna kommer alltså från olika verksamheter inom kommunen, några är politiskt valda, några är tjänstemän, ett flertal representerar sina pensionärsorganisationer.

Andersson Alf, Berith Westman, Ericson Monica, Rindhoff Glenn, Hans Karlbom, Helgesson Margareta, Hult Bengt, Högberg Leif, Ivarsson Göran, Jonasson Ulf, Karlsson Marie-Louise, Larsson Kjell, Pyret Backman, Siv Hörnlund-Melin, Siw Lundin , Staaf Maj-Britt, Thöge Andersen, Truedsson Ulrica.

På bilden ses dagens mötesdeltagare:

Idag - torsdag - delas Polarpriset ut till tenorsaxofonisten Wayne Shorter och sångaren Sting:

Jag och min bästa kompis Bubben Karlsson jobbade under en del av sommaren 1962 på Svenska Amerika Linjens båt Kungsholm som avgick från Göteborg till New York.

Ett av målen med USA-resan var att besöka BIRDLAND, vilket vi också gjorde. Min artikel publicerades i flera tidningar, mitt första free-lance knäck kan jag säga.

Såhär skrev jag bl a den 28 september 1962 i Länstidningen, Östersund efter att ha besökt världen främst jazzklubb BIDLAND:

Här finns hela artikeln att läsa: http://bit.ly/2stJgrQ

- Den nu intressantaste solisten – förutom Blakey själv – är tenoristen Wayne Shorter. Hans spel, på samma gång framfusigt och våldsamt som välpolerat och lyriskt, gör att han förmodligen är att vänta som John Coltranes värdige efterföljare.

-Visst kan man spåra vissa drag av Coltranes spel hos Shorter, men säg den modernist man inte kan det hos. I Shorters fall är i det något nytt, något eget. Nu innehåller Art Blakeys orkester andra kända blåsare - som Curtis Fuller och Freddie Hubbard - men vid sidan av Blakey och Shorter ter de sig ännu ganska små, men dom har framtiden på sig.
-
- Ur Blakeys reportoar fick vi höra en hel del originalnummer av Wayne Shorter. Även på detta område – kompositionens - visar han sig besitta talang av stora mått. Några av Bobby Timmons (Souljazzens fader) skapelse spelades också.

Birdland – Jazzcorner of the World (Införd i Länstidningen, Östersund 28 sept 1962 + några fler tidningar)

"Östersundsgrabben Ulf Jonasson arbetade i sommar på MS Kungsholm. Bland annat var han med på en resa till New York och passade då på att besöka Broadway och Birdland jazzklubb. Här ger han några glimtar från besöket, både med text och bilder" skrev LT

Birdland ligger på Broadway vid 52:a gatan. En portal av det enklare slaget sträcker sig över den breda trottoaren, några enkla vita bokstäver förkunnar - för de initierade - att detta är ingången till den kanske mest berömda jazzklubben i hela världen. En affischtavla på 1x1 meter visar upp kvällens attraktioner. På tavlan finns ett stort fotografi av trumslagarna Art Blakey och Philly Joe Jones. (Som en parantes kan nämnas att Gene Krupa spelar på en klubb ett kvarter längre bort. Tre världsstjärnor, alla trumslagare på nära nog samma ställe).

Det är alltså New York. Klockan är 11 på kvällen och Broadway vaknar åter upp till sitt rätta jag – nattlivet som gjort denna gata så välkänd. Visst är Broadway en upplevelse även om dagen, men neonljusets sprakande sken och det intressanta människovimlet gör att Broadway skall upplevas om natten. 

Man träffar på otaliga människotyper, festklädda människor på väg till galapremiärer, tidningsförsäljare, skoputsare, gatumusikanter och även helt vanliga New York-bor. En kväll stötte vi på några kommunistagitatorer ivrigt förkunnande de socialistiska idéerna samt några frireligiösa som var lika fanatiska. Vid det senare tillfället gick det så livligt till att polisen var tvungna att skingra de församlade.

Det är ingen kö utanför Birdland, det är ju en vanlig torsdagskväll. Vi går nerför en trappa och Birdlands allt i allo - och den från alla Birdland-inspelningar smått legendariske dvärgen Pee Wee Marguette – hälsar oss välkommen, samtidigt som han med en slö gest visar oss var biljettluckan är belägen. Biljetten kostar 2 dollar, men i det priset ingår en LP-skiva som utdelas vissa kvällar. Jag fick en skiva med Maynard Fergussons dansorkester, en ganska dålig skiva har jag senare kunnat konstatera.

Vi lämnar våra biljetter till biljettmottagaren Pee Wee och går nerför ännu en trappa och nu strömmar härliga toner från Wayne Shorters underbara tenorsax emot oss. Vi står alldeles stilla och tittar och lyssnar. Våra blickar vandrar runt lokalen – som är mindre än vad jag hade trott – den får högst ta in 235 personer - enligt ett uppspikat anslag som är utfärdat av New Yorks lokala polismyndigheter. 

Längst till vänster finns baren och där sitter redan några ”Kungsholmare” och spisar. Rakt framför oss ser vi den lilla scenen med de stora musikerna. Till höger om scenen är en hel del bord utplacerade och på väggarna hänger målningar av världens största jazzpersonligheter – alla väl förtrogna med Birdlands scen. På hedersplats hänger porträttet av Charlie Parker, den störste av dem alla. Man förknippar namnet Birdland med den store Parker, vars smeknamn Bird är upphov till namnet Birdland.

Vi sätter oss vid baren och beställer in varsin öl. Pris 1 dollar. Den kalla ölen serveras i särskilda Birdland-muggar och vi beslutar oss genast för att dessa muggar skall bli våra första Birdland-souvenirer.

På en jazzklubb som denna – eller överhuvudtaget aldrig på en jazzklubb – existerar inte den minsta form av rasmotsättningar. Det är snarare så att en vit känner sig som att han vore inne på de svartas domäner. Alla uppassare, alla musiker som är här för tillfället, är färgade och även bland spisarna märker man att de flesta är färgade. Men här är det musiken och inget annat som är det väsentliga.

Vi smuttar på våra öl, andäktigt lyssnande och avnjuter här jazz av absolut yppersta märke. Det är en förunderligt skön känsla att uppleva musik. Art Blakey and the Jazz Messengers fullständigt vräker ut sitt budskap och att det når de flesta är det ingen tvekan om. Finns det någon som så intensivt och engagerande går in för att presentera sitt absolut yttersta som just Blakey? Jag tror det knappast. 

Svetten rinner om honom efter bara några nummer och han verkar alltid lika saligt inspirerad och fast besluten att ge allt. Som uppfostrare till yngre lovande musiker - och som deras hjälpande hand på den svåra vägen till toppen och som förstående stöd vid deras vidareutveckling - har Blakey gjort mer än någon annan. Att få börja spela med Blakey innebär oftast att man är ett världsnamn inom kort.

Den nu intressantaste solisten – förutom Blakey själv – är tenoristen Wayne Shorter. Hans spel, på samma gång framfusigt och våldsamt som välpolerat och lyriskt, gör att han förmodligen är att vänta som John Coltranes värdige efterföljare. Visst kan man spåra vissa drag av Coltranes spel hos Shorter, men sög den modernist man inte kan det hos. I Shorters fall är i det något nytt, något eget. Nu innehåller Art Blakeys orkester andra kända blåsare - som Curtis Fuller och Freddie Hubbard - men vid sidan av Blakey och Shorter ter de sig ännu ganska små, men dom har framtiden på sig.

Ur Blakeys reportoar fick vi höra en hel del originalnummer av Wayne Shorter. Även på detta område – kompositionens - visar han sig besitta talang av stora mått. Några av Bobby Timmons (Souljazzens fader) skapelse spelades också.

Det är kanske alltför oartigt att helt glömma av Philly Joe Jones. Har har gjort sitt inom jazzen och hans mannar förmådde inte alls att trollbinda publiken lika intensivt som Blakey gjorde. En natt som denna glömmer man bara aldrig, man bara ser fram emot den dagen man åter får uppleva den.

Kommentar 55 år efter införandet:

På 1950-60-talet utgjorde USA en stark lockelse på många unga. På 50-talet började rock ´n roll-musiken att spirads över världen. Elvis spelade in sin första platta ”It´s all right mama”. Bill Haley med ”Rock around the clock ” fick såväl amerikanska som svenska ungdomar – som började lystra till det nya namnet tonåringar.

Att ta sig över till USA var för många tonåringar den högsta drömmen. En av de få sätt att ta sig dit var att försöka få ett sommarjobb på någon av SALs – Svenska Amerika Linjen - båtar Gripsholm och Kungsholm. Själv fick jag- och kompisen Kjell-Roger ”Bubben” Karlsson - jobb på Kungsholm,
Det är av ett visst intresse att läsa min kommentar om de svarta/färgade:

På en jazzklubb som denna – eller överhuvudtaget aldrig på en jazzklubb – existerar inte den minsta form av rasmotsättningar. Det är snarare så att en vit känner sig som att han vore inne på de svartas domäner. Alla uppassare, alla musiker som är här för tillfället, är färgade och även bland spisarna märker man att de flesta är färgade. Men här är det musiken och inget annat som är det väsentliga.
Jag kan idag inte minnas att jag hade sett färgade människor i verkligheten tidigare. I musik och idrotts-sammanhang var inslaget av färgade vanligt. Jag hade liftat runt i Europa vid ett par tillfällen, 1960 och 1961. Men inte heller i de besökta länderna var inslaget av färgade människor speciellt stort. Därför gjorde det ett så starkt intryck på mig att besöka Birdland, där vi endast var några få vita bland alla färgade.

Jag kan inte heller minnas att jag sett TV innan denna resa. Då stora delar av Sverige såg fotbolls VM 1958 var vi som bodde i Södra Norrlands Inland fortfarande utan TV. Denna min första USA-resa bestod av många möten med verkligheten, den verklighet som fanns utanför tryggheten på Frösön och i Östersund.

http://www.birdlandjazz.com/
http://en.wikipedia.org/wiki/Birdland_%28jazz_club%29

A famous lawyer - he works for president Trump - and me - not working for the president Trump

Marc E. Kasowitz, a New York civil litigator who represented President Trump for 15 years in business and boasts of being called the toughest lawyer on Wall Street, has suddenly become the field marshal for a White House under siege. He is a personal lawyer for the president, not a government employee, but he has been talking about establishing an office in the White House complex where he can run his legal defense.

Ulf and Birgitta Jonasson, CV:

http://jonassonulf.blogspot.se/2012/07/cv-ulf-and-birgitta-jonasson-2011-vitae.html

Andrew Jackson, president i USA 1865-1868 - Han ställdes inför riksrätt/Frikändes med en röst

(Artikel inför i Eskilstuna-Kuriren den 13 nov 1973)

Det har under hösten allt oftare framförts krav på att president Nixon skall ställas inför riksrätt eller impeachment som är den amerikanske termen. Av USA:s hittills 37 presidenter är det endast en som ställts inför riksrätt, det var den 17:e av landets presidenter, Andrew Johnson som en aprildag 1865 fick den svåra uppgiften att efterträda den mördade Abraham Lincoln.

Johnson var fast besluten att fortsätta genomförandet av Lincolns försoningspolitik mot det i inbördeskriget slagna Södern, och det var indirekt detta som höll på att bli hans fall.

1868 ställdes president Johnson inför riksrätt – även om han själv inte var personligen närvarande. Efter en elva och en halv veckas lång rättegång skulle senatens 54 ledamöter antingen fria eller fälla presidenten. Det blev senator Edmund Ross från Kansas som med sitt ”Not gulity” räddade presidenten. Andrew Johnsons motståndare lyckades bara få 35 röster, man hade behövt 36 för att uppnå den två tredjedels majoritet som författningen krävde för en fällande dom i ett riksrättsåtal.

Andrew Johnson föddes 1808 i Sydstaten North Carolina men flyttade vid 18-års ålder till Tennessee och gifte sig året därpå. Då han varken kunde läsa eller skriva lärde honom hans hustru detta. Redan som 22-åring valdes han till sitt första politiska ämbete, han blev borgmästare i staden Greeneville. 

Mellan åren 1843 och 1853 satt han i representanthuset i Washington, men återvände till hemstaten där han valdes till guvernör. 1857 reste han åter till huvudstaden, nu som en av staten Tennessees två senatorer.

Vid inbördeskrigets utbrott ställde han sig på republikanernas sida. Han hade tidigare varit demokrat. 1864 utsågs han av president Abraham Lincoln till vice president kandidat och det republikanska paret vann valet.

Så kom den 15 april 1865 och president Lincoln mördades. När nu Lincoln var borta började de s k radikala republikanerna – som var i majoritet i både representanthuset och senaten – att vädra morgonluft. Dessa republikaner hade med alla tänkbara medel motarbetat Lincolns försoningspolitik gentemot Södern, men nu fanns hoppet hos dem att Johnson skulle vara lättare att påverka. Men Andrew Johnson – den modige och temperamentsfulle sydstataren – förklarade redan vid sitt första regeringssammanträde att han tveklöst ämnade fortsätta Lincolns politik.

Därmed var det kalla kriget mellan presidenten och kongressen ett faktum och detta skulle så småningom leda till riksrättsåtalet. De radikala republikanerna ville behandla de besegrade sydstaterna som provinser, som förverkat alla konstitutionella rättigheter. Presidenten menade att sydstaterna skulle få inträde i unionen på de villkor som gällde för de övriga staterna - det vill säga främst att slaveriet avskaffades, vilket Johnson regeringen skrivit in i författningen 1865.

Motsättningarna mellan presidenten och de radikala blev allt svårare och det stod ganska snart klart att de radikala´s mål var att få bort presidenten från Vita Huset. Främst – som en ren provokation – antog kongressen i början av 1867 – mot presidentens veto – en lag som sade att presidenten endast med senatens godkännande - skulle kunna avskeda ämbetsmän från poster, vars tillsättande enligt gällande lag krävde senatens godkännande. Presidenten å sin sida ville testa kongressen och i augusti samma år avskedade han försvarsministern Edwin Stanton. 

Detta kom att bli den utlösande faktorn för riksrättsåtalet. Stanton hade utsetts till försvarsminister av Lincoln och ingick alltså i den regering som Johnson fick ”ärva” efter Lincoln. Presidenten ville med sitt beslut visa att han självförbehöll sig rätten att utse och avskeda sina ministrar. Den konstitutionella fälla som lagts ut för presidenten hade denne självmant gått i. Han ville med detta sitt handlande försvara själva presidentämbetet. 

Presidenten angav också, som grund för sitt avskedande av Stanton, att denne hade visat sig vara de radikala republikanernas handgångne man. I januari 1868 tvangs presidenten att ge efter inför kongressens krav och Stanton tog åter försvarsministeriets lokaler i besittning. Något meningsfullt arbete kunde han dock inte uträtta, men han bokstavligen barrikaderade sig på sitt ämbetsrum.

Ni ville presidenten föra saken till sin yttersta spets och än en gång avskedade han Stanton. Han satte sig alltså avsiktligt över lagen och trotsade kongressen och därmed påskyndades frågan om riksrätt. 

Den 24 januari togs en resolution av representanthuset om riksrätt mot presidenten, som nu stod under åtal och som skulle dömas av de 54 senatorerna. Högsta domstolens överdomare Salmon P Chase skulle leda förhandlingarna. Det politiska livet i Washington var inflammerat som en varböld. 

De som ville avsätta presidenten skydde inga medel att smutskasta honom. Man till och med spred ut ett rykta som sade att Andrew Johnson var den som i själva verket var den som låg bakom mordet på president Lincoln. President Johnson var över hela landet en hatad man.

Dramat pågick som intensivast mellan 5 mars och 16 maj, då senatens ledamöter i stort sätt inte sysslade med annat än att utreda huruvida presidenten var skyldig eller inte. Av de elva anklagelsepunkterna i det riksrättsåtal som godtagits av representanthuset gällde de åtta första presidentens avskedande av Stanton. Detta skulle alltså ha skett i strid mot 1867-års ämbetslag. Den nionde punkten gällde ett samtal som presidenten skall ha fört med en viss general och som skall ha syftat till att ändra den gällande lagen om anslag till armén. I anklagelsepunkt tio hävdades att Johnson beslagits med ”otillbörligt oros-stiftande och ärevördigt tal såväl mot kongressen som mot Förenta Staternas lagar”. Den elfte punkten var en avsiktligt dunkel sammanfattning av de föregående punkterna.

Allteftersom processen fortgick stod det mer och mer klart att presidenten inte skulle bedömas på ett rättvist och hederligt sätt. Man ville under alla omständigheter ha bort presidenten och detta med vilka medel som helst och på vilka grunder som helst. Orsaken var helt enkelt att presidenten inte accepterade de radikala republikanernas politik.

Svagheterna i anklagelserna var uppenbara. Det var endast förevändningar för att få bort den hatade presidenten,. Det hade gått så långt att radikalernas hat mot presidenten blev större än det vitglödgade ha de riktade mot sina forna´s militär motståndare i Södern.

Den 16 maj – domens dag – kom och de 54 senatorerna skulle fria eller fälla landets president. För att uppnå två tredjedels majoritet behövde radikalerna 36 röster. Republikanerna hade totalt 42 röster och man skulle alltså ha råd att förlora sex röster. Alla de 12 demokratiska senatorernas röster kunde från början räknas bort, de skulle stödja presidenten.

Vi ett förberedande sammanträde med republikanerna visade det sig att sex oförfärade senatorer förklarade sig inte vilja vara med dom att störta presidenten. En av de 42 senatorerna - Edmund Ross från Kansas – vägrade att i förskott ge besked om hur han skulle rösta. Radikalerna rasade och senator Ross utsattes för en politisk förföljelse som knappast förr eller senare sett sitt motstycke i amerikansk historia. Ross och de andra sex senatorerna utsattes dagligen för allehanda påtryckningar, man försökte muta dem och Johnson-fientliga tidningar fullkomligt öste ovett över dem. De sju senatorerna visste, att om de röstade för presidenten så skulle de vara politisk döda.

Senator Ross hade tidigare klartgjort att han inte ställde sig förstående gentemot Andrew Johnson, varken i personligt eller politiskt hänseende. Nu hade han nationens politiska öde i sina händer och han tvekade inte att offra sitt eget politiska liv för nationens intresse. Han ”Not guilty” kom 
beslutsamt och tveklöst. Presidenten var räddad. Senator Ross skrev vid ett senare tillfälle:

•  Jag såg nästan bokstavligen ner i min öppna grav.

Vänskapsförbindelser, ställning, framgång, ja allt som gör livet värt att elva för en äregirig man stod i begrepp att svepas bort av de två orden ”Not guilty”.

Han fick rätt. Under de år som han hade kvar som senator blev han och de sex andra senatorerna utfrusna och ingen av dem valdes någonsin till något politiskt ämbete.

Efter den friande domen mot president Johnson uppstod ett relativt lugn i Washington och Stanton lämnade sina ämbetslokaler. 

Johnson satt sin mandatperiod ut – 10 månader – men han hade ingen chans att vid det kommande valet bli sitt partis presidentkandidat. Efter några år i hemstaten valdes han på nytt till senator och 1875 återvände Andre Johnson till Washington. När han trädde in i senatens kammare mottogs han av jubelrop och applåder. Alla ville hälsa den förre presidenten välkommen tillbaka, hans forna fiender inte minst. Upprättelsen var fullkomlig.

Kommentar 34 år efter införandet:

Som bekant blev frågan om riksrätt inte aktuell för president Nixon, han föredrog att avgå då det politiska trycket mot honom på hans avgång blev för kraftigt. Däremot blev president Clinton ställd inför riksrätt.

Vad gällde president Clinton var han naturligtvis inte Guds bästa barn inom vissa områden - men anklagelserna mot honom var i stort rent av beklämmande. Republikanerna - som alltså propsade på riksrätt - var inte nådiga, det var partipolitik på lägsta tänkbara nivå. Det visade sig sedan att en av dem som slogs hårdast för att presidenten skulle fällas - genom riksrättsförfarande - var representanthusets talman Newt Gingrich, professor i statskunskap - men han föll på eget grepp. Han avslöjades ha närmast lika vidlyftiga sexäventyr som Clinton, men Gingrich fick inte bara lämna talmansposten, hans äktenskap havererade också.

Jag träffade 88 åriga Esther Franklin - född i Småland 1884 - i Los Angelse i maj 1972

Ibland tar det mycket lång tid innan vissa saker faller på plats och tillräcklig information finns för att ett möte skall bli en story. Mina möten i maj månad 1972 med Esther Franklin, boende i Los Angeles, kan nu bli en story. Nyligen  fick jag en del ny information om Esther. http://bit.ly/2i6xSvs 

Den som lämnat denna information heter Peter Josefsson och han sände ut en fråga på nätet om Esther Franklin, som var hans fars faster, för snart fem år sedan, dvs 04/12/2012. 

Se Peters text; http://bit.ly/2rZAGOh

Jag gjorde under fyra månader 1972 – februari-juni – en omfattande journalistisk resa runt USA, det var bl a presidentval detta år och det fanns tusen och ett ting att skriva om. Jag skrev under den perioden för FLT – Förenade Landsorts Tidningar – som publicerade mina artiklar rätt många tidningar. Skall skriva lite mer om detta senare.

Jag har vid flera tillfällen googlat på Esthers namn, men inte kommit nån vart, men nu har jag alltså hittat ett och annat. Jag fick fram att Esther hette ”Ester Elin Josefin Johansson” som ung flicka och hon föddes den 14 april 1884 i Småland om jag minns rätt. Hon var alltså 88 år vid våra möten. Hon levde till hon var 95 år och avled 1 oktober 1979 i Los Angeles.

Emigrerade till USA som 16 åring

Redan vid 16 års ålder – dvs år 1900 - emigrerade hon till USA och hon drömde om ett bättre liv in det stora landet i väster. Jag visste sedan tidigare att Esther arbetat hos änkan till den stora järnvägsbyggaren – och mångmiljonären – E.H. Harriman, som något av en sällskapsdam. 

De nya uppgifterna säger att hon redan 1901/1902 anställdes hos familjen Harriman – då som en barnflicka. I familjen fanns då fem barn, varav speciellt ett - Averell Harriman - kom att bli ett mycket välkänt och betydande namn, bl a var han guvernör i staten New York från 1955. Han var även ambassadör i Ryssland och många presidenters specielle Rysslands expert hos ett flertal amerikanska presidenter.

Averell Harriman  " a wise man"

Jag har nyligen läst en bok “The Wise Men: Six Friends and the World They Made” http://bit.ly/2rOFc3G där Averell Harriman är en av de sex. Dessa sex var under några årtionden med och formade USA´s utrikespolitik och de arbetade mycket nära den högsta makten, både i bl a USA och Ryssland – dvs Roosevelt och Stalin. Författare till boken är  Walter Isaacson som bl a skrivet en bok om Steve Jobs – och Evan Thomas som också skrivit om Robert Kennedy.

När Esther kom till familjen Harrimans – 1901/02 – var den unge Averell nio-tio år och Ester 16-17 år. Jag minns att Esther berättade om en del bus som den unge Averell hade för sig, bl a ordnade han det så att när Esther en gång skulle öppna en dörr fick hon en spann vatten på sig. Den upplevelsen tyckte hon mycket om att berätta, speciellt när Averell blivit både guvernör och sedermera också ambassadör och när medarbetare till flertal presidenter. Bl a var Averell H en av nyckelpersonerna när President Kennedy och USA drabbades av Cuba-krisen under oktober 1962. Harriman visste att det enda som ryssarna förstod var maktspråk.

En av de nya uppgifterna för mig var alltså att Esther kom till Harrimans så tidigt. Man kan ju undra hur en så ung flicka kunde få kontakt med – och arbete hos - denna mäktiga familj, ev av landets mäktigaste.

Faster Märta bodde också i LA

I Los Angeles bodde under den aktuella tiden min faster Märta och hon hade lärt känna Esther och umgicks en del. Jag bodde hos Märta nån natt och följde med henne till Esther. Där träffade vi också en uruguaisk sångare – han ville bli operasångare – men han försörjde sig som diskare. Vi umgicks några kvällar, det dracks en del vin och vår uruguaisk vän sjöng så det stod härliga till och det var trevligt. Jag tror inte att han blev någon framstående sångare, men han och Esther var goda grannar och vänner. Han hjälpte henne med en del praktiska saker.

Nu skall jag sända dessa rader och de två bilderna som jag har på Esther till Peter. 

Vilket möte

Detta är ju ett rätt fantastisk möte, Peter och jag får kontakt med varandra tack vare en kvinna som jag träffade i maj 1972 i Los Angeles och som är avlägsen släkt med honom.

A search for information about Mrs Esther J Franklin

This text is written by Peter Josefsson on 04/12/2012

I search for information about Mrs Esther J Franklin, born in Sweden 1884 with full maiden name Ester Elin Josefine Johansson. 

She was my fathers aunt and moved from Sweden to United States year 1900 sixteen years old and passed away 95 years old in Los Angeles. She must have had a VERY interesting life. She moved to United States in the year 1900, 16 years old.

Around 1901/1902 she was employed by the famous railway-king Edward H Harriman and in the family with 5 children she was almost like a daughter and was travelling around the world with them. When one of Harrimans daughters married with Robert Gerry she followed as a "companion" on their Honeymoon trip to London and Paris. Is there anyone who can tell me more about this period of her life?

After the Harriman period she learnt the modist profession from Henry Bendel, 5th avenue in NY and started a shop in LA by her own. Any one who can tell more about this?

She also worked as a companion to the wife of the famous lawyer Untermeyer. Anyone who can tell me about this period of her life?

She was married to Mr Franklin 5 happy years before he passed away. I have no given name of her husband. Is there anyone who can give more information on this period of her life?

I'm very grateful for any information I can get, - submitted by Peter Josefsson on 04/12/2012

Read more: http://www.locateancestors.com/esther-franklin/#ixzz4jhf9KNJA