Jag träffar Olof Palme i Paris 1981 och tar ett par bilder

Som jag tidigare har nämnt i min blogg så träffade jag - och andra svenska media - Olof Palme i en av Paris förstäder en augustidag 1981 under den s å kallade Fredsmarschen. Om detta möte skrev jag i Upsala Nya Tidning - både dagen efter vårt möte som vid det tillfälle då min Palme bild publicerdes. Här finns bilderna. fler kommer:

http://www.facebook.com/album.php?aid=30822&id=100000482837164&l=99ff46fdfb

En bilds historia

(Införd i Upsala Nya Tidning 1 nov 1990)

Olof Palme, vår förre statsminister, var en man som knappast någon svensk hade ett neutralt förhållande till. Han var ju den store politiske ledaren för många. Även om man inte i grunden delade hans politiska värderingar så respekterade många Olof Palme, inte minst för hans internationella engagemang.

1981 träffade jag Olof Palme i Paris. Det var den sommaren som den stora fredsmarschen – som också felaktigt kallades kvinnomarschen – ägde rum. Tusentals fredsaktivister från ett stort antal länder gick från Köpenhamn till Paris. Vi var uppskattningsvis – siffrorna varierade – mellan 4 000 och 10 0000 människor, varav en del hade marscherat i 45 dagar och tillryggalagt ca 112 mil. Själv deltog jag under ca tio dagar i och omkring Paris och jag var med vid själva intåget i Paris.

Olof Palme hade varit i Paris några dagar och bl a sammanträffat med den franske presidenten Francois Mitterand. Han åkte därifrån till stadsdelen Port d´Aubervillier i Paris för att möta deltagarna i fredsmarschen. Jag frågade honom om han hade tänkt dela i marschen, men han svarade:

•  Jag vill inte delta i demonstrationer och marscher när jag gästar ett främmande land.

Det togs självklart många bilder av Palme och han fick applåder. Så småningom försvann han till sitt och vi till vårt intåg i Paris. Jag hade en intuitiv känsla av att jag hade fått en bra bild. Efter det att marschen avslutats i hällande regn gick jag upp till den internationella nyhetsbyrån. Där bad jag att få låna en skrivmaskin, att få min bild framkallad och att få ringa in min artikel. Bilden blev utmärkt och den sändes med telefoto till UNT och Uppsala. Men bilden kom aldrig fram, nånstans i Europa försvann den. Bilden publicerades senare bl a av Aftonbladet och Sven Melander, som alltså arbetade där innan han blev nöjeschef på TV.

Året efter – i slutet av augusti 1982 och inför det kommande riksdagsvalet – besökte Olof Palme och Arja Saijonmaa Uppsala och gamla Folkets Hus. Jag var där och bad om att få Palmes namnteckning på min Parisbild.

•  Den här bilden känner jag inte till, men den är kanske inte så tokig. Var har Du fått tag på den frågade Palme.

Den Olof Palme som vi sett i talarstolen var nu en helt annan människa. Nu verkade han närmast försynt. Leif Gustafsson, en av Palmes press-sekreterare kom in bakom scenen, såg bilden och utbrast:

•  Vilken j-a bra bild på Olof. Hörrudu, nu när Olof skall bli statsminister igen så behöver vi ett nytt idolkort på honom. Du förstår, dom gamla som vi har går inte att använda. Får vi köpa den här bilden?

Olof Palme verkade närmast lite generad över press-sekreterarens raka kommunikation. Den här gången kom jag på det där svaret som man vanligtvis aldrig kommer på förrän efteråt, och jag svarade:

•  Ja visst, men då vill jag ha Palmekommissions bok med dedikation av Palme.

Ett par veckor efteråt kom den svenska versionen av Gemensam säkerhet, ett program för nedrustning. Rapporten från den oberoende kommissionen för nedrustning- och säkerhetsfrågor under ordförandeskap av Olof Palme och jag fick en personlig hälsning av Olof Palme.

Efter ett par turer med socialdemokraternas partikassör, kom vi överens om ett pris. Partiet fick rätt att trycka upp – jag tror att det var 1 000 kopior – från mitt negativ.

Hur mycket jag fick?

Det vet endast skattemyndigheten, partikassören och jag själv, men min Paris-resa betaldes.

Kommentar 16 år efter införandet;

Något halvår efter mordet på Olof Palme stötte jag på press-sekreteraren Leif Gustafsson och han sade att både han och Palme var mycket nöjda med bilden. Den var helt enkelt en av Palmes egna favoritbilder på honom själv. Bilden var den första – efter mordet – som Leif Gustafsson kom att tänka på, sade han vidare.

Mer om Palme, del 1

I våras utkom den s k statsministerserien hos Bonniers ”Sveriges statsministrar under 100 år” och serien består av 22 böcker om 22 statsministrar. Man behöver inte vara politisk freak för att verkligen gilla den här serien (även om det underlättar). Jag skall inte drabba eventuella läsare av min blogg med att utförligt redogöra för samtliga 22 böcker – 120 -130 sidor per volym - men ett och annat nedslag här på bloggen blir det.

Jag har nyligen här på bloggen presenterat en annan biografi om Olof Palme – som presenterats i två volymer om ca 1 000 sidor av forskaren Kjell Östberg och min uppfattning att denna biografi kommer att bli den STORA biografin.

Den nu aktuella boken ingår i ovan nämnda statsministerserie. Boken heter kort och gott Palme och är skriven av nationalekonomen och författaren Klas Eklund. Redan på 80-talet arbetade Eklund hos Palme i kanslihuset, och det gjorde han även under Palmes allra sista år – som talskrivare och rådgivare. Fredagen den 28 febr 1986 lämnade Olof Palme Rosenbad för sista gången. Klas Eklund skriver;

-            -      Jag är den ende som så dags sitter kvar i statsministerns korridor. Palme stannar vid min dörr och vinkar. ”Vi ses, trevligt helg". 

E     Eklund fokuserar i sin bok på Palmes tid som statsråd, statsminister och oppositionsledare, samt avslutar med Arvet efter Palme. Det är – av naturliga skäl - väldigt mycket Palme politikern som boken berättar om. Klas Eklund noterar att det kan vara vissa svårigheter att skriva om en person som han under många år har känt och arbetat med, han menar att det också kan finnas fördelar. Jag tror nog att problemen är större. Flera av de andra böckerna i serien har presenterats på ett mer personligt sätt – i det politiska allvaret – än Palmeboken.

LCHF – Low Carb High Fat

Jag har tidigare här på bloggen nämnt att ett paradigmskifte ägt rum inom hemmets väggar då det gäller hur vi vill äta - men även då vi intager föda utom husets väggar.

Under rätt många år har Birgitta och jag gett akt på vad vi ätit, ofta har måltiderna intagits efter den tredelade tallriksmodellen, dvs en del pasta, ris , potatis eller bröd, en del grönsaker, rotfrukter och frukt och den sista tredjedelen kött, fisk, ägg.  Det var då också viktigt att vi inte tog för mycket av något, Du vet, viktväktarnas modell med points.

Periodvis har det fungerat bra, för B ofta riktigt bra men vi har ändå känt att något saknas.

När B nyligen besökte vårdcentralen träffade hon en läkare som började tala i helt andra banor, och det kan sammanfattas med ovan nämnda förkortning LCHF – Low Carb High Fat ( Lite kolhydrater - mycket fett).  Och då hände det, den så omtalade polletten föll ner – och helt plötsligt förstod vi att vi i grunden ville förändra vårt ätande. Jag räknande snabbt ut att nästan hälften av mina måltider bestod av kolhydrater – ofta bröd, gröt eller flingor till lunch, gärna potatis eller pasta - och jag använde så litet fett som möjligt….plus att jag ofta och gärna åt både frukt och grönt. Proteinintaget blev ofta fisk eller kött – som skulle ha så låg fetthalt som möjligt.

Det vi äter kan i stort sett delas in i tre kategorier, det är fett, protein och kolhydrater – som även kallas sockerkedjor, vilket var en riktig larmsignal för mig. Det är alltså sockerkedjorna jag skall ta bort och kraftigt öka intaget av fett -  det animaliska/naturliga fettet - och proteinintaget kan ligga kvar där det tidigare låg, enkelt uttryckt. Tidigare var det sockerkedjorna som först skulle förbrännas innan det var dags att göra sig av med fettet. Nu tar kroppen itu med fettet först, då det finns mycket litet sockerkedjor att förbränna. (De två senaste meningarna är tämligen förenklat uttryckt - men som jag uppfattat det hela).

En bra bild: Vi har en motor - som alltså arbetar med att förbränna vad vi dagligen äter. Tidigare gick den motorn på bensin, men numera drivs med diesel - för att motorn, dvs vi själva -  skall fungera är det alltså av största vikt vad vi stoppar in i motorn.

Som vanligt när vi tar in ny kunskap så läser vi vad som finns att läsa om det nya, och nu högläser vi följande bok – av Lars-Erik Litsfeldt, som bl a skriver om sig själv ” jag var fet som en gris och fick diabetes” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172411775

Nu är det främst inte för att gå ner I vikt som vi börjat äta enligt LCHF-modellen, vi tycker helt enkelt att vad som föreskrivs där passar oss – och så är det rätt så läckert att kunna tar en krämig sås till den goda köttbiten, sen äta ganska ordentligt av de goda ostarna och varför inte avrunda det hela med egenhändigt plockade blåbär med vispad grädde. Mat kan och skall smaka gott.

PS. Dagens lunch – för två personer - bestod av en omelett gjord på fyra ägg, fyra matskedar grädde, ett halvt baconpaket och en rejäl bit fetaost (plus de kryddor som Du önskar) --- så det smakade….

PS 2. Gurun inom LCHF-metoden är den numera välkände läkaren Annika Dahlqvist.

I ärlighetens namn var det Bitten Jonsson - specialist på beroendesjukdomar - som först gjorde oss uppmärksammade på problem med sockerkedjor och beroende. Se  http://www.bittensaddiction.com/
Jag tror att kunskapen om detta är viktigt för att mera förstå LCHF.

82 sidor om ”KGB-affären” i pocketutgåvan av Jan Guillous memoarer

Under fjolåret publicerade Jan Guillou sina memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Man kan lugnt påstå att boken höjdes till de så kallade skyarna av den svenska kritikerkåren. Jan Guillou har under sin mer än 40 år långa skrivarbana oftast varit mycket omdiskuterad, han har arbetat som journalist, författare, krönikör, TV-journalist och producent – bara för att nämna några sätt som har kommunicerat med omvärlden på.

För de flesta har han nog varit känd som författare till ett stort antal böcker om den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton, vilka också har filmats, andra föredrar hans serie om korsriddaren Arn Magnusson – till de senare hör jag. Dessa böcker har varit god litteratur – helt enkelt, medan Hamiltonböckerna tillhör den mera hårdkokta genren.

Så kom då alltså memoarerna – där i stort sett samtliga recensenter – som sagt - var mycket positiva. Men så kom omvärderingen. Vi minns väl de flesta av oss att under hösten 2009 kom Expressen med sina ”avslöjande” artiklar om Jan Guillou som KGB spion och en närmast förfärligt drev tog sin början.

I ursprungsupplagan av Ordets makt och vanmakt skrevs några få rader – av bokens 467 sidor - om det som kom att kallas KGB-affären och det var ungefär vad denna ”affär” kunde vara värd. Och helt plötsligt skrev den större delen av den svenska pressen om Jan Guillou som spion. Så fullständigt ensidigt – och onyanserat. Drevet gick, ett villebråd som Guillou att fälla. Kunde inte vara bättre...

De både kvällstidningarna - Expressen och Aftonbladet - har periodvis varit värd viss respekt - under de gånga 50-60 åren. Men för mig och hundratusentals andra kvällstidningstidningsläsare har denna respekt allt mer försvunnit. Det var ca 14-15 år sedan vår familj slutade köpa kvällstidningarna, vilka jag tidigare läste under många år. Gamla journalister fortsätter gärna att läsa sina gamla tidningar lite för länge, tycks det. Några få gångar under de cirka 15 senaste åren har jag dock köpt enstaka ex av tidningarna, bl a har jag velat kolla TV-bilagan och eventuellt nån speciell artikel.

Dock har jag under ett antal år haft för vana att kolla upp tidningarna på nätet, vill på ett journalistiskt sätt få en lite överblick av vad som händer. Förvisso känns denna överblick allt mer skev, alltmer upptagen av pseudohändelser som alla dessa dokusåpor som jag avstått från efter första omgången av Robinsson.

Nåväl, Expressens klandervärda journalistik – vad gäller Guillous KGB anknytning – är ett av senare års mest beklämmande övertramp. Aftonbladet är ju inte ett skvatt bättre, deras senaste scoop var ju Littorins påhittade sex-köp.

I pocketversionen av memoarerna berättar Guillou alltså sin historia, sin version av såväl sina kontakter med KGB som av Expressens – och senare även andra tidningars – sätt att handskas med sanningen. Som sagt, jag har många gånger varit kritisk mot hans åsiktsjournalistik, hans vänster-krönikor, men i detta fall håller jag i väldigt hög grad med honom och hans version av det hela.

Jantelagen firar åter en av sina triumfer, högst skall fallet vara för sådana som Guillou.

Vem var egentligen Olof Palme?

Det är snart 25 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Det brukar sägas att vårt land förlorade sin politiska oskuld i samband med detta mordet. Om några veckor är det sju år sedan landets förmodade efterträdare till Göran Persson dvs Anna Lindh mördades - och vårt land var som vilket land som helst.

Det är först under det senaste året som vi kunnat läsa en mer övergripande biografi över Olof Palme. Det tycks ha varit en tveggad önskan för socialdemokraterna att få en övergripande - och till stora delar en kritisk bild - av sin förra partiledare. Nu har professor Kjell Östberg vid Södertörns högskola - tillika forskningsledare för Samtidshistoriska Institutet, publicerat sina andra del om Olof Palme, den första delen bär namnet I takt med tiden som berättar om Palmes närmast snörräta marsch mot makten, dvs ordförandeskapet för det socialdemokratiska partiet och därmed statsministerposten. Sammanfattningsvis beskrivs Olof Palmes drivkrafter  vara " politikens glädje och övertygelse att världen gick att förändra". Den andra delen av det ca 1 000 sidor omfattande verket bär namnet När vinden vände. ( De båda böckerna finns att låna på Katrineholms välförsedda bibliotek).

Det är sorgligt att läsa om hur vinden vände för Olof Palme, hur han blev allt mer egensinnig och oemottaglig för partikamraternas kritik - för omdiskuterad var sannerligen Palme - både av de egna och av de politiska motståndarna. I slutet av mars 1986 mådde han helt enkelt mycket dåligt, det talades om en djupare depression, sannolikt var han på väg att gå in i den så kallade väggen - eller om han redan hade gjort det. Han var mer irriterad än vanligt, han hade periodvis starka spasmer...

Ibland kan man konstatera - inte minst i branschen för biografier och memoarer - att nu har ett standardverk kommit ut - och så är mina känsla för Kjell Öbergs utmärkta böcker om Olof Palme. Trots att jag aldrig röstat socialdemokratiska har jag alltid tyckt om Olof Palme - som person. Hans stora begåvning har fascinerat mig, hans sätt att - faktiskt - sätta Sveriges namn på världskartan var både spännande och intressant. Jag hade också glädje att träffa honom öga mot öga vid ett par tillfällen, bl a under den s k Fredsmarschen 1980, den som gick från Köpenhamn till Paris. Jag var med under sista veckan i Paris och helt plötsligt vid ett stopp samma dag som inmarschen i Paris genomfördes - stod Palme där när tåget gick förbi - och jag tog några bilder på honom, vara en blev speciellt lyckad.

Den bilden publicerades i några svenska tidningar, bl a i Aftonbladet och Upsala Nya tidning. Bilden kunde jag visa för Palme något år senare i samband med ett val. Då jag visade upp bilden för honom för att få hans namnteckning frågade han stillsamt hur jag hade fått tag på den bilden. Jag påminde honom om Fredsmarschen och vårt möte i Paris. Olof Palme tyckte helt enkelt om bilden. Det socialdemokratiska partiet köpte rätten att trycka upp ett antal ex av bilden, samtidigt som jag bad att få den så kallade Palmekommissions betänkande med dedikation. Det fick jag också.

Skall plocka fram både bild och bok för att visa upp här på bloggen.

PS

Palmes presssekreterare - Leif Gustavsson - sade till mig - efter Palmes död - att min bild var den första han fick i åtanke under natten för mordet, ett beröm som gott som något. Han sade också att  Palme själv tyckte mycket om bilden - för att vara på honom själv.

liten korrigering..

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag tog mitt sista glas ett visst datum, glöm det. Glaset togs den 19 febr 1990, och den sista cigaretten togs den 20 jan 1991. Rätt skall vara rätt. Såg ikväll ett inslag med författaren P O Enquist i TV,  mindes då min första nationsfest på Norrlands Nation i Uppsala, hösten 1965. Jag besökte då ett s k landskap på Norrlands och vid den efterföljande sexan drack jag snaps - några stycken så vitt jag minns -  bl a tillsammans med PO. Ikväll nämnde PO - liksom han gjorde i sin senaste bok - Ett annat liv - att han utvecklade en svår alkoholism, men att han nu är helt nykter sedan många år, sedan den 20 jan 1990, dvs han har varit nykter en månad länge än jag. Sånt får man väl stå ut med..

Nu tutar jag och kör......

I slutet av januari i år gjorde jag ett av mina försök att skriva en blogg. Och som vanligt tar jag fram mina käpphästar, dvs Om Tage Erlander och den försvunna DC 3-an, frågan om Heléne Fossmo var Knutbys första mord och min YouTube video som på femton minuter sammanfattade vår då ca 15 åriga forskning på den smärtstillande substansen Dextropropoxifen (DXP) - och lite kring dessa ämnen. Längre kom jag inte, men lusten att blogga och skriva om lite allt möjligt - och omöjligt - har funnits kvar. Jag har ju under hela mitt liv varit en skrivande människa, mina första artiklar i Länstidningen i Östersund - en lokal insändare och musikrecensioner - var införda 1961-62, a long time ago.

Nu tar jag den så kallade tjuren vid hornen och gör ett försök till.

Vad skall jag då skriva om??

Det är kanske någon som uppmärksammat att vi står inför ett val, ett mycket viktigt val. Efter att ha varit en del av det politiska arbetet både i Uppsala och Katrineholm - under tillsammans nästan sex år - har jag sett, hört och lärt en hel del och kommer att berätta och reflektera över ett och annat.

Utbildning om beroendefrågor - bl a alkohol och läkemedel, främst beroendeskapade ligger mig varmt om hjärtat. Ett helt ny upptäck jag har gjort - tillsammans med hustrun Birgitta - är LCHF, Low Carb High Fat- dvs ett sätt att förändra ätandet känns mycket spännande och intressant.

Jag har tidigare i livet gjort en del livstilsförändringar, vilket i väldigt hög grad påverkat min hälsa på ett mycket positivt sätt. Den 20 jan 1990 drack jag mitt sista glas alkohol, det är nu mera än 20 år sedan, den 21 feb 1991 rökte jag min sista cigarett och nu inför vi LCHF i familjen.

Ett sunt och bra liv

Det är klart att vi inte kan påverka allt här i livet, men vi kan påverka vår hälsa i mycket hög grad - det har jag bl a lärt mig inom mitt forskningsområde - Folkhälsovetenskap. Även om jag skulle falla ihop och dö i morron dag, så har jag de senaste 20 åren levt ett sunt och mycket bra liv och den insikten räcker mycket långt.

Som jag sade tidigare så har jag skrivit i hela mitt liv, jag har också läst i hela mitt liv och kommer att delge eventuella läsare av min blogg något av det som jag läser.....