fredag 27 augusti 2010

Vem var egentligen Olof Palme?

Det är snart 25 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Det brukar sägas att vårt land förlorade sin politiska oskuld i samband med detta mordet. Om några veckor är det sju år sedan landets förmodade efterträdare till Göran Persson dvs Anna Lindh mördades - och vårt land var som vilket land som helst.

Det är först under det senaste året som vi kunnat läsa en mer övergripande biografi över Olof Palme. Det tycks ha varit en tveggad önskan för socialdemokraterna att få en övergripande - och till stora delar en kritisk bild - av sin förra partiledare. Nu har professor Kjell Östberg vid Södertörns högskola - tillika forskningsledare för Samtidshistoriska Institutet, publicerat sina andra del om Olof Palme, den första delen bär namnet I takt med tiden som berättar om Palmes närmast snörräta marsch mot makten, dvs ordförandeskapet för det socialdemokratiska partiet och därmed statsministerposten. Sammanfattningsvis beskrivs Olof Palmes drivkrafter  vara " politikens glädje och övertygelse att världen gick att förändra". Den andra delen av det ca 1 000 sidor omfattande verket bär namnet När vinden vände. ( De båda böckerna finns att låna på Katrineholms välförsedda bibliotek).

Det är sorgligt att läsa om hur vinden vände för Olof Palme, hur han blev allt mer egensinnig och oemottaglig för partikamraternas kritik - för omdiskuterad var sannerligen Palme - både av de egna och av de politiska motståndarna. I slutet av mars 1986 mådde han helt enkelt mycket dåligt, det talades om en djupare depression, sannolikt var han på väg att gå in i den så kallade väggen - eller om han redan hade gjort det. Han var mer irriterad än vanligt, han hade periodvis starka spasmer...

Ibland kan man konstatera - inte minst i branschen för biografier och memoarer - att nu har ett standardverk kommit ut - och så är mina känsla för Kjell Öbergs utmärkta böcker om Olof Palme. Trots att jag aldrig röstat socialdemokratiska har jag alltid tyckt om Olof Palme - som person. Hans stora begåvning har fascinerat mig, hans sätt att - faktiskt - sätta Sveriges namn på världskartan var både spännande och intressant. Jag hade också glädje att träffa honom öga mot öga vid ett par tillfällen, bl a under den s k Fredsmarschen 1980, den som gick från Köpenhamn till Paris. Jag var med under sista veckan i Paris och helt plötsligt vid ett stopp samma dag som inmarschen i Paris genomfördes - stod Palme där när tåget gick förbi - och jag tog några bilder på honom, vara en blev speciellt lyckad.

Den bilden publicerades i några svenska tidningar, bl a i Aftonbladet och Upsala Nya tidning. Bilden kunde jag visa för Palme något år senare i samband med ett val. Då jag visade upp bilden för honom för att få hans namnteckning frågade han stillsamt hur jag hade fått tag på den bilden. Jag påminde honom om Fredsmarschen och vårt möte i Paris. Olof Palme tyckte helt enkelt om bilden. Det socialdemokratiska partiet köpte rätten att trycka upp ett antal ex av bilden, samtidigt som jag bad att få den så kallade Palmekommissions betänkande med dedikation. Det fick jag också.

Skall plocka fram både bild och bok för att visa upp här på bloggen.

PS

Palmes presssekreterare - Leif Gustavsson - sade till mig - efter Palmes död - att min bild var den första han fick i åtanke under natten för mordet, ett beröm som gott som något. Han sade också att  Palme själv tyckte mycket om bilden - för att vara på honom själv.

2 kommentarer:

  1. Vilka skilda uppfattningar man kan ha och tur är väl det!
    Jag träffade Palme på Arlanda vid flera tillfällen och måste säga han var en av de värsta politikerna! Hälsade aldrig, vilket de flesta politiker gjorde, åtminstone vid den, på SAS-personalen.
    Jag minns ett tillfälle, då Palme kom från Island. Islands flygbolag hette då Loftleidir och var inte medlem IATA, alltså en väldig konkurrent till SAS. Med detta bolag anlände statsminister Palme, jag mötte honom i det enda finger som då fanns på ARN. Jag sa till honom "det är att se till pengarna stannar inom landet" syftande till att han INTE åkte SAS. Om blickar hade kunnat döda, hade jag varit död. Som den högst uppsatte politikern i landet borde han kunnat svara på den kritiken.
    Jag hade förmånen att träffa Erlander vid flera tillfällen, bl a en gång så flög jag i tjänsten med honom och premiärminister Wilson, UK, från Ängelholm till Bromma. Det var en man som var folklig och mycket trevlig. Palme försökte vara folklig, men lyckades dåligt. Kom en gång ut till ARN för att möte en av sina söner, iklädd jeans och en tröja på ANNANDAG JUL? Inte ens en Svensson, gick klädd så på julen vid den tiden!
    Som sagt skillnad i uppfattning om samma person!

    SvaraRadera
  2. Rune,

    Alldeles riktigt, bra med olika uppfattningar.

    Just vad det gäller Palme så tror jag att våra uppfattningar visar precis som det var. Jag träffade honom i egenskap av journalist och då var han nog mera på sin vakt.

    Min uppfattning om honom skiftar också, som politiska motståndare kunde han vara eländig - inte minst i den bekanta debatten med Fälldin. Där föll han dock på eget grepp. Men i vissa sammanhang - vad gäller utrikespolitiken - tyckte jag om hans sätt att kunna säga ifrån, och markera Sveriges syn på delar av omvärlden.

    När jag läste boken om honom tyckte jag uppriktigt sagt att det var ledsamt att läsa hur dåligt han mådde, hur så mycket gick riktigt åt helvete att jag kanske vill försvara honom lite grann

    SvaraRadera