Under fjolåret publicerade Jan Guillou sina memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Man kan lugnt påstå att boken höjdes till de så kallade skyarna av den svenska kritikerkåren. Jan Guillou har under sin mer än 40 år långa skrivarbana oftast varit mycket omdiskuterad, han har arbetat som journalist, författare, krönikör, TV-journalist och producent – bara för att nämna några sätt som har kommunicerat med omvärlden på.
För de flesta har han nog varit känd som författare till ett stort antal böcker om den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton, vilka också har filmats, andra föredrar hans serie om korsriddaren Arn Magnusson – till de senare hör jag. Dessa böcker har varit god litteratur – helt enkelt, medan Hamiltonböckerna tillhör den mera hårdkokta genren.
Så kom då alltså memoarerna – där i stort sett samtliga recensenter – som sagt - var mycket positiva. Men så kom omvärderingen. Vi minns väl de flesta av oss att under hösten 2009 kom Expressen med sina ”avslöjande” artiklar om Jan Guillou som KGB spion och en närmast förfärligt drev tog sin början.
I ursprungsupplagan av Ordets makt och vanmakt skrevs några få rader – av bokens 467 sidor - om det som kom att kallas KGB-affären och det var ungefär vad denna ”affär” kunde vara värd. Och helt plötsligt skrev den större delen av den svenska pressen om Jan Guillou som spion. Så fullständigt ensidigt – och onyanserat. Drevet gick, ett villebråd som Guillou att fälla. Kunde inte vara bättre...
De både kvällstidningarna - Expressen och Aftonbladet - har periodvis varit värd viss respekt - under de gånga 50-60 åren. Men för mig och hundratusentals andra kvällstidningstidningsläsare har denna respekt allt mer försvunnit. Det var ca 14-15 år sedan vår familj slutade köpa kvällstidningarna, vilka jag tidigare läste under många år. Gamla journalister fortsätter gärna att läsa sina gamla tidningar lite för länge, tycks det. Några få gångar under de cirka 15 senaste åren har jag dock köpt enstaka ex av tidningarna, bl a har jag velat kolla TV-bilagan och eventuellt nån speciell artikel.
Dock har jag under ett antal år haft för vana att kolla upp tidningarna på nätet, vill på ett journalistiskt sätt få en lite överblick av vad som händer. Förvisso känns denna överblick allt mer skev, alltmer upptagen av pseudohändelser som alla dessa dokusåpor som jag avstått från efter första omgången av Robinsson.
Nåväl, Expressens klandervärda journalistik – vad gäller Guillous KGB anknytning – är ett av senare års mest beklämmande övertramp. Aftonbladet är ju inte ett skvatt bättre, deras senaste scoop var ju Littorins påhittade sex-köp.
I pocketversionen av memoarerna berättar Guillou alltså sin historia, sin version av såväl sina kontakter med KGB som av Expressens – och senare även andra tidningars – sätt att handskas med sanningen. Som sagt, jag har många gånger varit kritisk mot hans åsiktsjournalistik, hans vänster-krönikor, men i detta fall håller jag i väldigt hög grad med honom och hans version av det hela.
Jantelagen firar åter en av sina triumfer, högst skall fallet vara för sådana som Guillou.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar